Igår upplevde jag något mycket obehagligt när jag var på judo med Filip. Filip är i nybörjargruppen, har tränat cirka 8 gånger och håller fortfarande på att lära sig grunderna för sporten. I gruppen finns både flickor och pojkar och jag tror den yngsta är 7 år, den äldsta 10 år. Träningen består av flera olika moment, en del självständiga övningar, en del parövningar. Filip parades ihop med en yngre flicka igår och övningen gick ut på att en person lägger sig på rygg medan den andra sitter bredvid personen, tar grepp om ena armen och halvligger över bröstkorgen med avsikt att hålla kvar personen i ryggläge. Den som ligger ska naturligtvis försöka göra sig fri. Förlåt min otroligt dåliga förklaring, men jag har verkligen ingen aning om vad just denna övning kallas på judospråk.
Hur som helst har vi föräldrar fått order om att inte lägga oss i träningen utan låta det skötas av ledaren. Till och med jag har lärt mig att hålla tyst och ja, det är sant! Filip och denna tjej, som förövrigt är betydligt mindre än Filip, påbörjade övningen. Filip var den som skulle börja med att hålla greppet, och flickan ligga ner. Och tro mig, hon jobbade och slet men fick helt inte bort Filip. Filip tyckte inte att det var särskilt kul, och såg ju på henne att hon omöjligt skulle klara av att frigöra sig så han frågade henne vid två tillfällen om hon ville att han skulle ge upp.
Hon, som har tränat längre och har en storasyster som tränar svarade -Nej, man får faktiskt inte bara sluta!
Med de orden höll han kvar, men tittade på mig lite frågande och visste inte hur han skulle göra. Jag ruskade på huvudet och kände att det kanske var dags för ledaren att säga det magiska ordet mate som betyder sluta, men ville inte lägga mig i.
Innan de började påminde ledaren också om vad man ska göra om man vill att någon ska sluta på grund av obehag, panik eller om det faktiskt gör ont. Man klappar sin motståndare på ryggen, alternativt i golvet med hand eller fot.
Jag fick sms och tittade på telefonen. Just då hör jag flickans mamma ropa till Filip -Men titta på henne, titta i hennes ansikte, det är INTE okej!!!! När mamman ropade detta släppte Filip, flickan började gråta och gick till sin mamma. Filip ställde sig upp och såg helt förvånad och förtvivlad ut. Tränaren kom och frågade vad som hänt, men mamman visade att han kunde fortsätta med träningen. Han tog Filip om ryggen och nästa övning påbörjades.
Jag försökte få ögonkontakt med mamman och fråga hur det gick och försöka lösa det, men hon vägrade verkligen att öppna upp för det. Hon pratade väldigt tyst med sin dotter, förutom när hon sa meningen: - Ja, jag ser det, det var väl FAAAAN också!
Så gick det en liten stund och flickan sprang ut på golven igen. Tränaren försökte sätta samman Filip och denna flicka igen vilket jag tyckte var bra eftersom de då hade kunnat reda ut vad det egentligen var som hände och ändå få en bra relation. Det tyckte däremot inte den andra mamman som ropade -NEEEJ över salen till tränaren. Filip gick i alla fall fram till flickan och sa förlåt.
Efter det bestod kommande timme av att denna mamma stirrade på Filips varje rörelse, hon följde honom med blicken var han än befann sig och vem han än mötte och det var verkligen ingen snäll blick. Jag satt och hade ett smärre krig i hjärnan. Jag tyckte verkligen synd om flickan och jag tyckte att Filip hade kunnat sluta även om flickan sa nej. På samma gång kände jag att flickan också hade kunnat svara ja när Filip frågade, och att han faktiskt försökte eftersom han inte ville göra henne illa på något sätt. Det jag också tänkte var att det är judo och judo går ut på att försöka hålla motståndaren på mattan. I detta fall var allting bra fram tills det uppenbarligen inte var bra längre, och då fick Filip skulden. Hur skulle det ha varit på en tävling? Ska Filip ge sig för att motståndaren inte klarar av att besegra honom? Om denna mamma hade tyckt att Filip gjort något fel innan dottern började gråta hade hon givetvis sett till att avbryta tidigare. Skulle jag säga något, eller bara vara tyst. Jag var tyst.
Som att det inte var nog med det som var... När träningen nästan var slut kom en annan mamma in i salen och satte sig bredvid flickans mamma. Och kanske var det just det som kom att ske efter detta som fick mig att totalt brinna ur?! För gissa vem som satte handen mot örat på den nykomna mamman och viskade tillräckligt högt för att jag som satt 3 meter ifrån skulle höra vartenda ord? Ghaaaa!!! Vad är det för fel på folk? Jag hade sådan j*vla lust att säga ett par väl valda ord till henne, men jag lät bli. Istället lät jag träningen avslutas och därefter gick jag fram till flickan, satte mig på huk och frågade vad det egentligen var som hände. Och TRO mig, jag viskade INTE! Hon svarade att det helt enkelt bara hade börjat göra ont efter ett tag och att det blev för mycket. Jag frågade om det hade gått över och det hade det. Jag sa också att hon nästa gång får säga till och att det är okej att be någon sluta när det blir jobbigt eller gör ont. -Okej, svarade hon och log.
Så tog jag min son och gick. På vägen till bilen sa Filip -Seriöst mamma, den där andra mamman, du skulle ha sett henne! Hon stirrade på mig hela tiden, vad jag än gjorde hon är ju helt störd! Jag försökte ju, jag frågade ju om jag skulle sluta.
Vad svarade då jag? Jo:
-Ja Filip, jag såg att hon tittade på dig hela tiden och jag vet inte varför. Ibland kanske flickor inte vågar säga nej för att de är rädda att killar ska tycka att de är fjantiga eller klena. Just därför är det så viktigt att man som kille försöker titta lite extra noga, och kanske försöka känna av lite hur det egentligen är. Jag tror, att om du tänker efter så kände du att det inte var helt okej för den här tjejen, eller?
- Ja, det var ju därför jag frågade om jag skulle sluta men hon ville ju inte det.
-Nästa gång tycker jag att du ska använda dina sinnen. Känns det tokigt så är det oftast tokigt, och även om du inte vinner matchen så vinner du genom att vara hjälte. Det är inte speciellt häftigt att mosa en tjej.
- Nej.
Jag hoppas verkligen att det som hände igår får stanna med igår så det inte tas med till kommande träningar och att Filip nu på något sätt ska straffas resten av terminen. Om det sker vet jag faktiskt inte om jag kommer att klara av att vara lika tillmötesgående, och någonstans är det ju också mitt ansvar att stå upp för mina barn när de blir orättvist behandlade.
Hur som helst har vi föräldrar fått order om att inte lägga oss i träningen utan låta det skötas av ledaren. Till och med jag har lärt mig att hålla tyst och ja, det är sant! Filip och denna tjej, som förövrigt är betydligt mindre än Filip, påbörjade övningen. Filip var den som skulle börja med att hålla greppet, och flickan ligga ner. Och tro mig, hon jobbade och slet men fick helt inte bort Filip. Filip tyckte inte att det var särskilt kul, och såg ju på henne att hon omöjligt skulle klara av att frigöra sig så han frågade henne vid två tillfällen om hon ville att han skulle ge upp.
Hon, som har tränat längre och har en storasyster som tränar svarade -Nej, man får faktiskt inte bara sluta!
Med de orden höll han kvar, men tittade på mig lite frågande och visste inte hur han skulle göra. Jag ruskade på huvudet och kände att det kanske var dags för ledaren att säga det magiska ordet mate som betyder sluta, men ville inte lägga mig i.
Innan de började påminde ledaren också om vad man ska göra om man vill att någon ska sluta på grund av obehag, panik eller om det faktiskt gör ont. Man klappar sin motståndare på ryggen, alternativt i golvet med hand eller fot.
Jag fick sms och tittade på telefonen. Just då hör jag flickans mamma ropa till Filip -Men titta på henne, titta i hennes ansikte, det är INTE okej!!!! När mamman ropade detta släppte Filip, flickan började gråta och gick till sin mamma. Filip ställde sig upp och såg helt förvånad och förtvivlad ut. Tränaren kom och frågade vad som hänt, men mamman visade att han kunde fortsätta med träningen. Han tog Filip om ryggen och nästa övning påbörjades.
Jag försökte få ögonkontakt med mamman och fråga hur det gick och försöka lösa det, men hon vägrade verkligen att öppna upp för det. Hon pratade väldigt tyst med sin dotter, förutom när hon sa meningen: - Ja, jag ser det, det var väl FAAAAN också!
Så gick det en liten stund och flickan sprang ut på golven igen. Tränaren försökte sätta samman Filip och denna flicka igen vilket jag tyckte var bra eftersom de då hade kunnat reda ut vad det egentligen var som hände och ändå få en bra relation. Det tyckte däremot inte den andra mamman som ropade -NEEEJ över salen till tränaren. Filip gick i alla fall fram till flickan och sa förlåt.
Efter det bestod kommande timme av att denna mamma stirrade på Filips varje rörelse, hon följde honom med blicken var han än befann sig och vem han än mötte och det var verkligen ingen snäll blick. Jag satt och hade ett smärre krig i hjärnan. Jag tyckte verkligen synd om flickan och jag tyckte att Filip hade kunnat sluta även om flickan sa nej. På samma gång kände jag att flickan också hade kunnat svara ja när Filip frågade, och att han faktiskt försökte eftersom han inte ville göra henne illa på något sätt. Det jag också tänkte var att det är judo och judo går ut på att försöka hålla motståndaren på mattan. I detta fall var allting bra fram tills det uppenbarligen inte var bra längre, och då fick Filip skulden. Hur skulle det ha varit på en tävling? Ska Filip ge sig för att motståndaren inte klarar av att besegra honom? Om denna mamma hade tyckt att Filip gjort något fel innan dottern började gråta hade hon givetvis sett till att avbryta tidigare. Skulle jag säga något, eller bara vara tyst. Jag var tyst.
Som att det inte var nog med det som var... När träningen nästan var slut kom en annan mamma in i salen och satte sig bredvid flickans mamma. Och kanske var det just det som kom att ske efter detta som fick mig att totalt brinna ur?! För gissa vem som satte handen mot örat på den nykomna mamman och viskade tillräckligt högt för att jag som satt 3 meter ifrån skulle höra vartenda ord? Ghaaaa!!! Vad är det för fel på folk? Jag hade sådan j*vla lust att säga ett par väl valda ord till henne, men jag lät bli. Istället lät jag träningen avslutas och därefter gick jag fram till flickan, satte mig på huk och frågade vad det egentligen var som hände. Och TRO mig, jag viskade INTE! Hon svarade att det helt enkelt bara hade börjat göra ont efter ett tag och att det blev för mycket. Jag frågade om det hade gått över och det hade det. Jag sa också att hon nästa gång får säga till och att det är okej att be någon sluta när det blir jobbigt eller gör ont. -Okej, svarade hon och log.
Så tog jag min son och gick. På vägen till bilen sa Filip -Seriöst mamma, den där andra mamman, du skulle ha sett henne! Hon stirrade på mig hela tiden, vad jag än gjorde hon är ju helt störd! Jag försökte ju, jag frågade ju om jag skulle sluta.
Vad svarade då jag? Jo:
-Ja Filip, jag såg att hon tittade på dig hela tiden och jag vet inte varför. Ibland kanske flickor inte vågar säga nej för att de är rädda att killar ska tycka att de är fjantiga eller klena. Just därför är det så viktigt att man som kille försöker titta lite extra noga, och kanske försöka känna av lite hur det egentligen är. Jag tror, att om du tänker efter så kände du att det inte var helt okej för den här tjejen, eller?
- Ja, det var ju därför jag frågade om jag skulle sluta men hon ville ju inte det.
-Nästa gång tycker jag att du ska använda dina sinnen. Känns det tokigt så är det oftast tokigt, och även om du inte vinner matchen så vinner du genom att vara hjälte. Det är inte speciellt häftigt att mosa en tjej.
- Nej.
Jag hoppas verkligen att det som hände igår får stanna med igår så det inte tas med till kommande träningar och att Filip nu på något sätt ska straffas resten av terminen. Om det sker vet jag faktiskt inte om jag kommer att klara av att vara lika tillmötesgående, och någonstans är det ju också mitt ansvar att stå upp för mina barn när de blir orättvist behandlade.
KRAM från mamman som tycker att otäcka mammor är mycket läskiga varelser ;-)
