Bland blommor och is

Tittar tillbaka på förra veckan och konstaterar att det var en härlig vecka med många olika inslag. Allt från heta diskussioner och debatter på internet, till föreläsningar på högskolan. Från intervjuer till skridskoåkning och från bak till födelsedagsfirande och umgänge med härliga människor.

Jösses vad jag blev bortskämd ska ni veta. Vackra blommor, hälsningar och väldigt, väldigt fina presenter jag är så glad och tacksam för. Blommorna står sig fortfarande och skänker både öga och nos mycket glädje.

Fredagen tillbringades mestadels i Gävle. Först på högskolan och sedan på stan. Jag åkte hemifrån med tåget kl.07.06 för att komma hem strax efter 20.00. En intensiv dag som gjorde att jag somnade uppe i Kevins säng, betydligt tidigare än jag vanligtvis gör.

I lördags när jag slog upp ögonen hade jag till en början inte alls någon lust att åka iväg och träna. Efter en stunds vakenhet ändrade jag mig, och klev upp för att packa väskan. Jag gav upp tanken igen då jag inte kunde hitta mina träningsbyxor. Kände mig aningens irriterad, men när jag tittade ut och såg hur solig och härligt väder det såg ut att vara, bestämde jag att det var helt perfekt att istället ta en skön långpromenad tillsammans med Petter. Och visst sken solen, men det vore fasiken lögn att påstå att det var en härligt skön promenad. Vi höll bokstavligt talat på att blåsa bort. Det enda jag tröstade mig med var att jag åtminstone varit smart nog att dra på mig underställ, vantar, pannband, jacka OCH väst innan vi gick hemifrån. En låååång dusch gav sakta men säkert tillbaka en normal kroppstemperatur.

På kvällen kom min bror och hans sambo och hälsade på. Mycket trevligt sällskap som därmed också gav en mycket trevlig kväll. Tack!

Emma och Martin

På söndagen var jag iväg och blev intervjuad, och därefter mötte jag upp Petter och barnen på Gamla IP för att åka skridskor och spela lite bandy. Barnen har givetvis hjälmtvång men också jag och P använder hjälm när vi spelar, och tro mig när jag säger att det finns en anledning ;-) 

 Mellan flygturerna på isen fanns också tid för lite fika. Och här är de, mina tre absoluta favoritkillar!

Blev idag glatt överraskad när jag skulle hämta in posten. Där låg ett paket med en riktig liten sötnos i. De gåvor som ges med kärlek ska man ta hand om och vårda på bästa sätt. Den här lilla krabaten har fått sin alldeles speciella plats hos mig, precis som hon som gav mig den har :)

Avslutningsvis vill jag dela med mig av en annan sak jag fått och som jag bara inte kan låta bli att älska! Små gulliga textkort som står i ett trästativ. Tanken är att man ska dra ett varje morgon för att bli inspirerad och/eller vakna upp med en positiv känsla. Jag lovar att det är svårt att känna sig annat än positiv och inspirerad när man drar kort som detta:

                                                          Kramar till er alla  ♥
                                       Jag hoppas ni får en dag fylld med skönhet

Glad, rörd och tacksam

Ikväll hände någonting som fick mig alldeles otroligt varm, rörd och tacksam. Jag och Petter bestämde oss för att titta på film. Precis när vi satt igång filmen ringde telefonen och jag bad P svara.
Jag sa att jag inte ville ta telefonen om det var en säljare eller någon annan jag inte känner. Ibland orkar jag helt enkelt inte...

Medan han pratade i telefonen både såg och hörde jag att han lät tveksam och lite konstig, men efter en stund lättade det lite och han bad mig komma till telefonen.

Jag tog över och sa som vanligt mitt namn. På andra sidan hörde jag rösten av en äldre man som presenterade sig noggrant. Det visade sig vara en man som kände min farmor och känner till mig och mina syskon sedan vi var små. Jag mötte också denne mannen på min farmors begravning strax innan nyår. Tyvärr har jag inget minne av honom från min barndom, jag var förmodligen alldeles för liten när vi möttes för att jag ska kunna komma ihåg.

Hur som helst sa han att han var så glad över att han fick möta oss på begravningen. Han frågade hur jag mådde och hur det var med mina syskon. Sedan berättade han att han letat reda på mitt telefonnummer för att ringa och tacka mig för min insändare i Kuriren. Sedan sa han: Det är inte lätt att vara barn till missbrukare, men tack!

Vi pratade vidare i några korta meningar. Jag tackade naturligtvis också honom för de fina orden och vi önskade sedan varandra en trevlig kväll. När jag lagt på kände jag hur tårarna kom. Inte för att jag var ledsen, utan för att jag blev så rörd. Rörd över att jag berört honom. Rörd över att han inte bara nöjt sig med att tycka att min insändare gav honom något, utan att han verkligen sökte upp mig för att berätta detta.

Jag vet inte om jag med ord kan förklara hur mycket det betyder för mig, men det är ju precis av sådana här anledningar jag skriver. Om jag på något sätt kan beröra, påverka, få människor att tänka till eller känna någonting de annars inte hade känt... Det är bara en så otroligt fantastisk känsla!

Min fostermamma Gerd har ofta sagt till mig att jag inte kan rädda hela världen. Jag är fullt medveten om det. Jag kan inte ens rädda halva, eller en tusendel. Men det är heller inte vad det handlar om. Det handlar om att agera för det mitt hjärta brinner för. Det handlar om att jag inte är en människa som kan gå omkring och tycka och känna saker, utan att vidareförmedla det. Det handlar om civilkurage, om ärlighet, om engagemang. Och det handlar om att jag kan inte kan leva med mig själv om jag inte har gjort det jag kan för det jag tror på.

Jag vill också passa på att tacka alla som under de sista dagarna har besökt bloggen, kommenterat, delat mitt inlägg och spridit min insändare i Kuriren vidare på facebook och/eller mun-till-mun. TACK!
                                                                   
                                                          Kramar ♥  




Bildkälla: http://www.vetenskaphalsa.se/wp-content/uploads/2012/01/h%C3%A4nder-430x286.jpg

Hjärtefråga

Ikväll väljer jag att skriva om någonting som ligger mig väldigt varmt om hjärtat, och som de flesta av er säkert läst om i tidningarna, Värmestugan. Man har från kommunens sida valt att inte fortsätta ge ekonomiskt stöd vilket betyder, om ingenting annat sker, att man blir tvungna att stänga igen om några månader.

Bra? Dåligt? Det beror på vem man frågar, men i min mening är det ett stort misstag och ett galet beslut kommunen tagit, och jag ska försöka förklara varför jag tycker som jag gör.

Värmestugan finns i Söderhamn och öppnade för ett år sedan på alla hjärtans dag. Till Värmestugan är alla människor välkomna, men upprättades främst som en välkomnande plats till människor som av olika skäl hamnat snett i livet. Till Värmestugan får man komma, även om man har druckit alkohol, men det är inte tillåtet att dricka i lokalen. Detta är förövrigt en regel som inte missbrukas. På Värmestugan arbetar kompetent personal som är väl medvetna om hur det ser ut för människor som tagit felsteg, människor som kan behöva ett samtal, stöd, råd eller bara en vän med ett lyssnande öra. På Värmestugan kan man få hjälp med ombyte av kläder, tvätt av kläder, dusch, servering av fika (för en mycket liten peng!), samt få hjälp till kontakt med myndigheter eller sjukvård och detta kan man som missbrukare få hjälp med, även om det nu råkar vara så att man missbrukat just den dag man behöver hjälpen.

Som sagt finns skilda åsikter om Värmestugan, såväl positiva som negativa och så måste det naturligtvis få vara. Det som upprör mig är att när jag läser de negativa kommentarerna som skrivits kring detta, eller när jag läser om anledningarna till varför man beslutat att lägga ner kommunstödet ser jag bara okunskap, inkonsekvent fakta samt simulerade potentiella händelser, dvs. saker som inte skett men som den lite bättre, eller livrädde "Svensson" menar KAN hända. Faktum är, att bakom de negativa åsikterna saknas relevant fakta och statistik som tyder på att Värmestugan skulle vara förgäves. Jag saknar helt det relevanta fakta som visar att nedläggning av Värmestugan leder till en positiv utveckling och bättre hjälp och omsorg. Var är den fakta som visar att fler missbrukare gick in i behandling, blev nyktra och skötte sig bättre medan Värmestugan inte fanns? Tro mig, den finns inte.

Jag tror att felet i hela den här historien är att människor har fått för sig att Värmestugan borde leda till att alla missbrukare slutar missbruka, men det är fel. Ingen Värmestuga har någonsin, eller kommer någonsin visa statistik på att alla missbrukare eller hemlösa som satt sin fot innanför dörrarna kommer att bli nyktra alternativt bostadsägare. Och det är heller inte meningen. Oavsett var vi kollar i detta land; norr, syd, öst eller väst. Storstad, småstad eller by, så finns missbrukare. Vi har de missbrukare som "alla" känner till, sedan har vi en stor del dolda missbrukare. Ni vet, sådana som lever ett liv som ser bra ut på ytan, med arbete, hus, barn, bil, men där alkoholen, drogerna eller medicinerna gör sig påminda om kvällar och/eller helger. Det är väl bara att gratulera alla doldisar som fortfarande klarar av att hålla skenet uppe, som inte har befattningen missbrukare...

Jag är personligen ganska trött på missbrukare. Jag har levt med "sådana" en stor del av mitt liv och vet precis hur mycket missbruket förstör familj och relationer. Jag vet hur det är att sitta ute på en balkong en hel natt i minusgrader, med endast ett badlakan med kräks att värma sig med och jag vet att man står ut för att slippa se, slippa uppleva.. Jag vet hur det är när polisen kommer och hämtar en förälder, hur det känns att stå ensam kvar. Jag vet hur det känns att bli misshandlad. Jag vet hur det ser ut när någon sticker kniven i en annan människa, och jag vet hur det är att vara mamma åt sin egen mamma. Jag vet hur det är att bo i fosterhem. Jag vet hur det är att flytta hemifrån och sköta allting själv när man är 14år. Jag vet hur det är att ständigt vara orolig och jag vet hur det är när man önskar att ens förälder låg i graven enbart för att veta att allting är lugnt. Jag vet att det inte är kul...

Jag vet hur många gånger jag själv har sagt att missbruket är självvalt. Att det bara är att göra någonting åt det. Men jag vet också att det inte är så "bara" verkligheten ser ut. Inte för alla, inte nu och inte sedan.

Jag vet också hur plågsamt ett missbruk är för den som missbrukar. Jag vet, för jag har sett. Jag vet hur enkelt det är med en tanke om nykterhet och jag tror mig förstå hur svårt det är att genomföra det. Jag vet att ångesten hos personen som missbrukar är stor och jag vet att det enklaste sättet att dämpa denna ångest är att fortsätta.

Jag vet att det finns dagar då människor känner att de helt enkelt inte orkar längre, men att steget in på Värmestugan den dagen kan vara räddningen. Jag vet också att alkoholen, eller drogen kan vara det som gör att denna person klarar av att gå utanför dörren, ner till Värmestugan och prata, kanske be om hjälp, istället för att välja en väg mot döden. Just den dagen. Är det då verkligen humant och är det vettigt att säga till en missbrukare att denne får gå till ett ställe som inte släpper in honom/henne? Den dagen, och i ett tillstånd då det kanske är som allra viktigast att hålla uppe dörren.

Jag vet hur det är att vara medmänniska. Jag vet hur det är att vara ödmjuk inför livet och allt som kan ske. Det är skillnad mellan att vara stor på sig och att vara stor. Jag väljer att vara stor. Jag väljer att förstå att alla inte klarar av att leva på det sätt som jag, du och samhället önskar att alla kunde leva. Jag väljer också att gå ner till Värmestugan, ta en kaffe, prata lite och kanske handla någonting på loppisen. Jag väljer att uppleva, istället för att tro. Jag vet vad jag har upplevt, och jag ser hur mycket denna stuga betyder för så många människor.

Jag tycker inte att missbruk är okej, det är ett rent helvete! Men om Värmestugan har lett till att en enda person har valt en annan väg att gå så har den fyllt en mycket viktig funktion. När Värmestugan leder till mindre upprörda föräldrar, barn, dagstidningsläsare och bibliotekspersonal. När Värmestugan leder till att ungdomar som har missbrukande föräldrar känner sig tryggare. När Värmestugan leder till en integration mellan icke-missbrukare, nysvenskar och missbrukare som annars förmodligen aldrig ägt rum, DÅ har Värmestugan mer än väl fyllt en viktig funktion för Söderhamn som stad, för kommunen som invånaransvariga, och inte minst för alla de människor som ser stugan som den enda välkomnande platsen i vår lilla stad.