Jobbig känsla

Idag har det inte varit en bra dag att vara jag. Sedan jag vaknade i morse har jag haft en stor olustkänsla i hela kroppen som vägrat försvinna. Nu är klockan strax efter 2 på natten och jag har fortfarande kvar den. Det känns som ångest och stor sorg, men jag vet att det inte är mina egna känslor, utan att jag plockar upp dem från någon annan. Det första som slog mig i morse var att någonting hänt en person i min närhet. När man upprepade gånger fått sin intuition bekräftad är det verkligen inte kul när det blir så här. Jag har nästan gått och väntat på att någon ska ringa och säga vad det handlar om. Nu har det inte skett, och på samma gång som jag är tacksam för det skulle jag vilja få bekräftat vad det handlar om så kanske känslan kan släppa taget om mig.

För de som inte vet hur det har varit tidigare när jag känt på mig saker låter det här säkerligen mycket märkligt, men det gör ingenting. Det får vara lite märkligt och underligt och overkligt, så känner även jag emellanåt. I de flesta fall är jag glad när det visar sig att jag känner rätt, men när det handlar om tråkiga saker är det naturligtvis mindre kul.

Nu ska jag gå och lägga mig och försöka sova. Jag hoppas att jag vaknar pigg och utvilad och att den här känslan stannar med söndagen så jag kan vara mig själv igen imorgon.

Doplördag

Uppe med tuppen i morse. Käkade lite frukost och försökte få igång min något kraxiga röst. Filip som försökte titta på tv tröttnade på mitt gnolande, stängde av teven och gick upp.

9.30 åkte vi ut till Norrala för att delta vid Daniels dop. Jag är så glad för Monica och Johans skull, men allra gladast är jag för lilla Daniels skull. När man ser honom tillsammans med sina föräldrar liksom bara vet man att det var precis så här det var tänkt att bli, och varför en längtan och en väntan kan vara så lång. 

Jag undrar om jag någonsin kommer att kunna gå på bröllop eller dop utan att gråta? Jag vet inte varför, men det är så himladens vackert och fint att det nästan gör ont i hjärtat. 

 Inget fel med att vara lättrörd, men inte speciellt lätt när man också ska sjunga. Snacka om att jag fick försöka stänga av känslorna och enbart tänka på att göra "mitt jobb". Inte enkelt, men det gick :)

 

Jag är ju inte den nervösa typen direkt, men idag var jag faktiskt nervös. Kanske beroende på att min röst inte var på topp, eller att jag insåg att det fanns rätt många kablar att snubbla över längs vägen och känner man till hur det brukar bli när jag är i farten förstår man varför kablar gör mig nervös :/

Efter dopet var det fika i sockenstugan. Daniel tyckte det var helt onödigt med en massa trams och gick direkt på presentbordet (förstår honom). Det tyckte däremot inte mamma och pappa, så han fick gott vänta tills alla (utom jag som alltid sitter längst av alla) hade fikat klart.  

Dop, gott fika, trevliga människor och glada barn gav en helt fantastisk start på lördagen. Nu ska jag plugga och försöka få undan några uppgifter så kanske, kanske jag kan åka till Cathy och grilla lite ikväll.  Om ni nu funderar varför jag inte publicerar några bilder från själva dopakten beror det på respekt till Monica och Johan som inte vill exponera Daniel på internet vilket jag förstår till fullo.

En glädjens dag!

                                    Tack för att vi fick vara en del av den
                                                                 ♥♥♥

Tävling med TLC Sverige & LA Ink till Stockholm & Inkbash

Jag har tävlat med TLC Sverige & LA Ink om att vinna en weekend till Stockholm med entré till Stockholm Inkbash & möjlighet att på plats få min drömtatuering :D Låter inte helt fel va? Tycker du ska göra samma sak. Gå via facebook eller klicka på länken nedan

http://www.tlcsverige.se/tavla/

Do it! Du har inget att förlora ;) 

KRAM!

Ps. Din tatuering får max ta 3 timmar att göra, kan vara bra att veta.

Jag, min blogg och mina åsikter

Här är jag. Jag har valt att blotta mig, vem jag är, vad jag står för, mina tankar och vad jag tror på. Jag säger vad jag tycker om, och jag står för vad jag ogillar.

Det är fritt för vem som helst att läsa det jag skriver, och det är också helt fritt att tolka, analysera, tycka, tro och anse precis vad man vill. Min sanning är min sanning. Min tro är min tro. Min övertygelse är min övertygelse. Med det sagt: Det behöver inte vara din. Om du berörs av någonting jag skriver, eller tycker att jag har bra tankar och åsikter blir jag naturligtvis väldigt glad. Om du ogillar det du läser och tycker helt annorlunda är det också helt okej. Om du vill berätta för mig att du tycker att jag är ute och cyklar, så snälla gör det. Jag vill däremot göra dig uppmärksam på att jag inte publicerar anonyma kommentarer med undantaget om man vill berätta om något som är väldigt känsligt förstås. Varför? Om du öppet ska tycka någonting om mitt synsätt och vill klargöra det för mig, kan en bra början vara att du står upp för dig själv och dina åsikter, utan att gömma dig bakom att vara ingen.

Jag vet att min positivitet och min starka tro på att människan kontrollerar och påverkar sitt liv kan vara provokativ, men det är sådan jag är, det är vad jag tror, och det är som sagt min sanning. Ingen behöver tala om för mig att livet inte alltid är en dans på rosor. Ingen behöver tala om att alla människor inte alltid har förmåga att välja lycka. Ingen behöver förklara att vi alla är olika, det vet jag. Jag vet att alla människor inte har förutsättningar att välja lycka, och tro mig när jag säger att jag vet att det inte alltid är enkelt.

När jag skriver om val, om optimism och pessimism, om att vi själva mår bäst av att fokusera på det som är gott menar jag vartenda ord, men jag talar inte om människor som av en eller annan orsak inte har förmåga att göra det. Jag talar inte om personer som av medicinska skäl inte har möjlighet. Jag förstår att det kan leda till upprördhet eller irritation om man själv, eller någon anhörig befinner sig i ett sådant läge, men trots det kommer jag inte att ändra mitt synsätt. Jag kommer fortsätta hävda att människor kan påverka sitt mående, sin nuvarande situation och till stor del också sin framtid. Jag kommer att fortsätta med det, eftersom jag alltid utgår från de människor som har förmåga att göra det.

Jag hävdar också att motion får människor att må bättre och att människor bör röra på sig. Jag hoppas att alla då förstår, att jag inte tänker på personer som är förlamade, gravt funktionshindrade eller har andra skador/sjukdomar som omöjliggör motion. Lycka är lycka och ska så utgå från lycka. Den som är lycklig måste få vara lycklig fullt ut, utan att behöva ursäkta sin lycka för att det finns de som har det sämre.

Om det skulle vara så att det du läser stör dig till den grad att du mår dåligt eller blir så irriterad över vad jag skriver att du inte kan släppa det, rekommenderar jag dig att välja att lägga ditt fokus på någonting annat, någonting du mår bra av. Att fortsätta läsa min blogg kommer då endast att leda till större irritation, och kanske förstöra din dag? Det tycker jag är onödigt när du kan välja att göra någonting annat. Men om du nu fortsätter att läsa och irritationen stannar kvar kan du ställa dig frågan vad du egentligen blir irriterad på? Ligger det hos mig, eller ligger det hos dig? Som sagt, kom ihåg att det här är mina åsikter. Jag sitter inte inne med någon universal sanning, och det finns ingenting som säger att det jag skriver stämmer för dig, så försök att behålla din egen energi och låt inte mina ord stjäla den. Eller varför inte skriva till mig och berätta vad du anser och ge mig en annan bild, någon jag kanske har missat?!

Vad jag håller på med?

Nej, det har inte slagit runt. Det jag nyss gjorde var att försöka ge en klar och tydlig bild över vad jag menar med att vi alltid kan göra val, även om vi inte kan göra det i allting. Om vi blir irriterade har vi ändå flera olika val att göra, och vi kan stanna upp och fråga oss själva vad vi egentligen mår bäst av. Våra val påverkar vårt mående just nu, men också vår framtid, oavsett om det handlar om kommande tio minuter, hela dagen eller längre tid än så...

                                DET mina vänner är en universal sanning ;-)

                                                           Kram!

hjärta eller hjärna?

Alla vet vi att livet kan kännas hårt ibland. Vi vuxna har svårt att förstå varför vissa saker är som de är och ännu svårare blir det ibland för våra barn att förstå. Redan från det att våra barn är små försöker vi lära dem att alla människor är lika mycket värda. Oavsett vem människan är, oavsett utseende, oavsett ursprung, oavsett...

Vi säger åt våra barn att alla inte kan vara bäst på allt, men att alla är bra på något. Vidare lär vi dem att det är fel att frysa ut någon, alla ska få vara med - oavsett.

Samtidigt vet vi att livet inte alltid ser ut så. Livet är inte rättvist och vi kan inte behandla alla lika. Ibland kan det till och med vara så att det mest orättvisa man kan göra är att behandla alla på samma sätt.

Kevin har, vilket nog alla vet, ett medfött funktionshinder vilket gör honom annorlunda mot sina fullt friska kompisar. Vi har aldrig någonsin behandlat Kevin utifrån sin skada, utan utifrån den person han är. I alla år har han, trots att han både går och springer sämre än sina kamrater spelat fotboll och han har varit riktigt duktig. Han har knappt missat någon gymnastiklektion i skolan, trots att han ofta har väldigt ont. Under matcherna har han ofta gjort mål och han har varit en kille som behövs i laget. När han tittar på teve är det ofta sport och han kan det mesta om det mesta, fotboll, skidor, hockey...

Ibland kan jag bli förvånad över de kunskaper han besitter eftersom jag inte har en aning om hur han kan veta. Han har alltid haft många vänner och funktionshindret har inte varit ett särskilt stort problem, vare sig för honom eller för andra. Det han haft svårt med är simningen och skridskoåkning. Skridskoåkningen har vi nästan besegrat, simningen hoppas jag verkligen på i sommar.

Eftersom vi åker till Bollnäs på habiliteringen och eftersom vi tänjer hans fot varenda kväll har han sedan lång tid tillbaka varit medveten om sitt funktionshinder. Om någon har sagt någonting har han bara svarat med att han har fel på benet och sedan har det inte varit så mycket mer att orda om. Jag har alltid uppmuntrat Kevin till att träna, även då jag sett att han egentligen kanske borde stå över. Så länge viljan har funnits har jag bara hakat på varit tacksam. Jag vill att han ska finna sina egna begränsningar, inte att jag ska sätta upp dem åt honom.

Men trots att Kevin är framåt, kan svara för sig och vill så mycket har jag alltid vetat att det kommer att komma en dag när han inte kommer att vilja spela fotboll mer. Endera på grund av att han blir bänkad, eller på grund av att han själv känner sig otillräcklig. Det har jag aldrig talat om för honom, men han har själv konstaterat det. Som sagt, han är inte dum. Det är många gånger han suttit i mitt knä och gråtit och sagt att inte vill leva med fel i benet. Lika många gånger har jag sagt att han visst ska leva, att han är bra som han är, att jag önskar att vi kunde byta med varandra och att jag förstår att han är ledsen. Ju äldre han blir desto tuffare blir det naturligtvis.

Igår kom dagen jag har bävat för. Igår kom dagen jag alltid har vetat ska komma, men inte trodde skulle göra än på några år. Igår kom dagen då Kevin insåg att han medvetet blivit placerad i en grupp som inte klassas vara lika bra som den andra gruppen.

Förra veckan spelade laget två matcher. Ett grupp fick gå upp och spela på 9-manna och en grupp fick spela på 7-manna. Jag som varit fotbollsmorsa i flera år vet mycket väl vilka som är topp i laget och vilka som inte är fullt lika bra. Låter hårt, men det är som det är, alla kan inte vara bäst. Jag förstod också att det inte var en slump att de "bästa" hamnade i 9-manna. Kevin protesterade när han såg att han fick spela i 7-manna, men efter jag lugnat honom med att säga att det kommer att rotera, så alla får chans att spela, lugnade han ner sig.

Den här veckan spelas tre matcher. Två 9-manna; en i Järvsö och en hemma samt en 7-manna hemma. Jag gick ut på hemsidan för att kolla laguppställningarna och ser att Kevin även denna vecka enbart får spela 7-manna. Där rök min lugnande förklaring, och det blev ännu tydligare att man faktiskt nu har gjort ett medvetet spelarval. Var tog egentligen oavsett vägen?

Hur som helst resulterade detta i att mitt försök till peptalk bokstavligt talat gick åt helvete. Kevin grät och grät och grät med följande ord "fotbollen är mitt liv och nu har de tagit ifrån mig den också."
Jag försökte verkligen allt jag hade med att uppmuntra honom att stanna kvar, men han bad mig kontakta tränaren och säga att han slutar spela fotboll. Jag sa ifrån, men efter ett par timmar förstod jag att han inte skulle ändra sig och meddelade tränaren via sms. Jag har fortfarande inte fått svar, tyvärr.

Även om jag som sagt har vetat att den här dagen skulle komma gör det så fruktansvärt ont i mig. Kevin har aldrig sagt att han ska bli fotbollsproffs men han brinner för fotbollen och han kan spelet. Han har haft sin trygghet i att spela med grabbarna som nu får spela på 9-manna. Han är inte dum, han vet -och det gör ont i honom.

Det är inte lätt att veta vad man ska göra i ett läge som detta och jag har verkligen, verkligen försökt fundera vad som är bäst. Mitt mammahjärta säger att jag ska slåss för Kevins skull, se till att han också får spela på 9-manna. Min hjärna säger att det som sker sker av en anledning och ska man skjuta på det oundvikliga? Hur kommer det egentligen att bli för honom nu när det blir tuffare? Han går mycket sämre nu än han gjort tidigare och han har ibland svårt att somna pga. värk.

Det är verkligen inte lätt och jag vet heller inte om det finns något svar som är "rätt". Det jag vet är att jag har en mycket nedstämd, besviken och ledsen 11-åring här hemma som svurit hela dagen, låtit ilskan gå ut över både sin mamma och sin lillebror och som inte riktigt förstår hur världen kan vara så grym.

Jag förstår honom.

                                                 ♥♥♥♥♥♥OAVSETT♥♥♥♥♥♥

Många tankar är det

Varenda kväll innan jag går och lägger mig tänker jag att jag ska skriva några rader i bloggen. Många av dessa kvällar påbörjar jag också ett nytt inlägg, men avslutar det innan jag har publicerat eftersom det inte känns "rätt". För mig har bloggen aldrig handlat om att jag måste berätta vad jag gör precis varenda dag, utan om att frigöra tankar och dela med mig av dem samt mina åsikter/funderingar kring olika saker och/eller händelser. Förhoppningen är naturligtvis att det jag skriver på något sätt ska beröra någon eller ge en liten tankeställare. En del inlägg är dock av det mer vardagliga hållet och så får det vara. 

Senaste gången jag publicerade någonting var sista april, eller första maj eftersom klockan hade passerat midnatt. Det har verkligen hänt en massa saker under de 16 dagar som passerat och till allra största del handlar det om bra saker/upplevelser. Varenda dag slås jag faktiskt av hur många underbara människor jag har i min närhet och det är jag så tacksam för. Att vara omgiven av människor som alltid finns där, som jag får älska och som älskar tillbaka är ett verkligt privilegium.

Jag har haft två helger i rad som varit någonting utöver det normala rent känslomässigt. Dessutom, som grädde på moset, har veckan däremellan (förra veckan) också varit helt fantastisk. Som vanligt har övervägande delen av dygnen bestått av studier, men jag har fyllt ut dem med långa promenader, massor av socialt umgänge och galet många skratt. Om jag i praktiken kunde omvandla den energi jag haft till Watt hade jag, med all säkerhet, haft lösningen på världens energiproblem.

Under den gångna veckan har jag också kommit på mig själv med att fundera alldeles för mycket. Jag tror inte på att aldrig reflektera och fundera, men det gäller någonstans att inte analysera för mycket. Risken med att överanalysera saker är att man gör en höna av en fjäder, man skapar någonting som egentligen inte finns, och det som från början bara hade kunnat konstaterats som det var har resulterat i att vara någonting helt annat. Snurrigt? Ja, det är precis det jag menar ;)

Idag måndag har jag haft en suverän dag på alla sätt. I morse trotsade jag och Knas vädret och tog oss en två timmars promenad i regnet. Det blev faktiskt uppehåll en liten stund när vi gick längs ån och beundrade naturen vid Kvarnen. Det är rätt fantastiskt - här går vi - mitt i stan bland bilar och affärer, trafikljus och rondeller så helt plötsligt är det som att kliva in i en annan dimension. Vattnet, träden och grönskan, alla delar perfekt avvägda för att göra staden till en blek vattenstämpel i bakgrunden.

Under lunchen kom Isabelle och vi gick en lite längre promenad tillsammans med båda hundarna. Efter promenaderna var Knas helt utslagen. När Filip sedan kom hem visade det sig att han var precis lika trött. Han lade sig på golvet bredvid Knas och det var riktigt nära att de somnade tillsammans.

Idag har jag också fått en helt otroligt härlig och nästan lite overklig nyhet. Erica har tackat ja till arbete i Gävle och kommer att flytta hemåt. Jag vet inte om någon kan förstå hur glad jag är. Jag har vetat om att det möjligtvis skulle bli så i cirka en vecka, men idag kom det definitiva beslutet. När jag fick veta stod jag inne på skoaffären med Filip och jag började naturligtvis gråta. Och så har det varit nästan hela kvällen. Tanken på att få ha henne nära, och dessutom kunna vara den moster jag vill kunna vara till Sanna och Moa gör mig varm i hela själen. Jag har väntat flera år på det här, och det är så skönt när drömmar blir till verklighet.

Den 27 april skrev jag följande i bloggen:
"Jag hoppas och önskar att det kommer en dag när jag får ha min syster lite närmre. Det går alldeles för många dagar mellan gångerna vi ses. Jag ska verkligen skicka ut min önskan och tro på att den dagen kommer"


Jag tror på tankens klara kraft. Jag tror på att möjligheter kommer först när vi själva tror på dem. Jag tror att vi ser först när vi väljer att verkligen öppna våra ögon och vårt sinne. TACK!

Nu ska jag skriva klar min uppgift och därefter ska jag lägga mig, både mycket glad och mer än mycket tacksam.

                                                             ♥ Kramar ♥

Valborg

Denna valborg blev lite konstig. För det första har jag nog inte riktigt hängt med tiden och förstått att det är sista april nu, och för det andra så blev det lite fel i planeringen. Meningen var att Camilla skulle komma hit och vara med mig och Filip för att sedan sova kvar. Var och handlade tidigare och tänkte ta chansen att få äta god mat tillsammans med en annan vuxen. Det är absolut inget fel på att laga gott och äta tillsammans med barnen, men det är klart att jag saknar vuxet middagssällskap ibland.

Nu visade det sig att Millan har varit sjuk och behövde naturligtvis vara hemma och vila och inte ränna omkring på några majbrasor. Kevin är hos pappa, och som vanligt blev det då bara jag och Filip kvar. Tur för mig att jag har världens mysigaste härligaste son och tur för honom att han har en mamma som vägrar sitta hemma och glo på tv. Bojkottade faktiskt matlagningen helt och körde på färdigmat.  Tittade runt lite var det fanns majbrasor, och sedan fick han bestämma var han ville att vi skulle åka. Det blev Stugsund, nära och bra!

Visst är det någonting särskilt med majbrasor? Fastän man står där och huttrar med sin vinterjacka, och beklagar sig över att man inte heller detta år var smart nog att dra på sig ett par långkalsonger, njuter man av att våren äntligen är här.

När vi hade tagit lotter, spelat på chokladhjul och försökt pricka hål med fotbollar utan vinstframgång konstaterade Filip att han skulle gå till det enda ställe som gav garanterad vinst - fiskedammen :) Tänk vad en påse med lite godis på botten kan göra ungar lyckliga.

Nöjda och belåtna lämnade vi kasen innan det blev alldeles för mycket stoj. På väg hem slog jag ändå Camilla en signal och vi åkte ut dit en sväng. Jag gillar inte katter, men kan inte säga annat än att de är supergulliga när de är små. Här är den lilla kattunge som smitit upp på bänken för att lägga beslag på det allra gottigaste på bullen; vaniljkrämen. Man är inte speciellt stor när man får plats på en assiett.

Vi  fick en riktig myskväll tillsammans och det blir liksom aldrig bättre än man gör det. Filip var trött som få och somnade nästan direkt han lade ner sitt huvud på kudden. Jag har plockat lite och 

skrivit vidare på en av mina labbrapporter. Nu ska jag ta datorn med mig in i sovrummet och kika på The Big C

Kramar