Till dig som gav mig inspirationen till detta inlägg, du vet vem du är: Tack!
Idag föddes några tankar hos mig igen. Det handlar om hur vi väljer, varför vi väljer det vi väljer samt vad det egentligen får för konsekvenser. Det handlar också om huruvida ett egentligen osjälviskt handlande kan resultera i att bli mycket själviskt och de som blir lidande är de människor som finns runtomkring.
För ett tag sedan satt jag här en natt och pratade med mamma. Hon var nykter, men väldigt väldigt nere. Hon grät - floder, och på något sätt kom nog verkligheten ikapp henne just den kvällen.
- Jag tror jag kommer att dö snart, sa hon.
- Jag tror du har rätt, svarade jag.
Klart det gör ont i mig att titta in i min mammas ögon och säga att jag inte tror att hon kommer att leva länge till, men det är samtidigt precis det jag tror. Finns inte en chans att hon överlever flera år till såsom hon håller på. Jag sa åt henne att det finaste minnet hon ändå kan ge oss är en nykter mamma. 50 år gammal... Det har varit och är fortfarande hennes val.
Diskussionerna gick fram och tillbaka, och jag kände bara hur ärligt trött hon är på sitt missbruk. Tror sjutton det när man supit och knarkat bort större delen av sitt vuxna liv. Hur kan man inte vara trött, både på sig själv och på missbruk? Jag tror däremot inte att hon kommer att hinna bli nykter, tyvärr. Detta är en av väldigt få gånger vi pratat om livet tillsammans på allvar. Det har liksom alltid varit så mycket fokus på nuet och inte givits utrymme till det förflutna. En skön, men lite sorglig känsla samtidigt.
Vi kom hur som helst in på hur ambitiös och duktig hon var innan det gick åt skogen och jämförde det med mig. Jag är rätt lik henne, som hon var när hon var i min ålder, lite yngre. Hon, med väldigt många bollar i luften samtidigt och alltid väldigt hjälpsam. Behövde någon hjälp med någonting fanns hon alltid där. Hon bakade väldigt avancerade godsaker, bytte dragkedjor åt folk, tog hand om andras barn, fixade egentligen det mesta själv (känner en till som är precis likadan).
Det finns dock en väsentlig skillnad mellan oss. Jag gör det för att jag vill och när jag vill. Jag gör det för att jag tycker det är kul, för att jag har ett genuint intresse av både matlagning och bak. Jag hjälper andra för att jag har energi över till att göra det och jag går inte emot min egen vilja. Hon hatade att baka de där kakorna, svor alltid i tystnad. Hon avskydde att byta dragkedjor, men om någon kom och bad henne ställde hon naturligtvis upp. Själv lämnade hon iväg våra kläder till någon annan sömmerska. Hon berättade att hon inte alls gjorde dessa saker för att hon trivdes med det, utan för att hon ville bli bekräftad.
- DET är största skillnaden mellan dig och mig, sa hon.
Så gick detta från början osjälviska handlande över till att bli mer än bara själviskt. Hon pallade inte trycket av sina egna val och började istället döva allting med alkohol. Och hur allting slutade, resultatet, behöver jag knappast påpeka igen. Kanske hade det varit betydligt mer osjälviskt av henne att sätta sig själv mer i främsta rum? Förmodligen.
Nu behöver det ju inte alltid bli så dramatiskt som det blev med mamma. Det finns massor av individer som, utan att någon faktiskt bett om det, ställer upp, rycker in och hjälper människor i sin omgivning med både det ena och det andra för att senare tala om för dessa personer hur mycket de faktiskt "offrat", hur mycket de "ställt upp" och hur besvikna de är på att inte ha fått det tillbaka. Är detta rättvist? Att först helt på eget bevåg hjälpa, för att senare tala om för den man hjälpt att man försakat sig själv och att man förväntade sig att få samma sak tillbaka? Ska man verkligen göra saker för andra på de villkoren?
Nu menar jag inte att man aldrig ska ställa upp och finnas tillbaka, men när det är ett från början helt outtalat krav är det inte rättvist. Om jag bjuder dig på mat hundra gånger kanske jag tycker det är trevligt att få en inbjudan tillbaka, men det är ju aldrig någonting jag ska räkna med. Om förutsättningen för att jag ska tycka det är värt att hjälpa dig är att du gör samma sak för mig så måste jag ju först berätta det. Då har du möjlighet att göra valet om du vill ha min hjälp eller inte.
Klart det finns människor som också sätter i system att utnyttja andra. Att alltid rida på personen som bjuder, fixar och ställer upp, men jag tror att dessa personer är relativt lättsållade.
Jag minns att mormor kunde göra sådär ibland. Göra saker på eget bevåg och sedan gnälla över hur jobbigt det var. Skitjobbigt var det också att lyssna till, och nog kunde hon ge mig både ett och fler samvetskval.
Gör man också detta som förälder är det himla tråkigt. Det är inte schysst att skjutsa sina barn, laga mat, ge pengar och göra saker med dem och sedan säga "så mycket som jag ställt upp på dig...bla bla bla." Välkommen till föräldravärlden! Om du tänker kasta i ansiktet på dina barn att du funnits där för dem tycker jag att du ska ta en allvarlig funderare på om du verkligen hade velat göra annorlunda, dvs. inte funnits, inte ställt upp, inte varit förälder... Tror svaret är lika givet som att det faktiskt är ett helt galet orättvist beteende.
Jag tycker man ska sluta vara osjälvisk om det i slutänden resulterar i att man behöver tydliggöra hur jobbigt det är, ge människor dåligt samvete, eller själv klappa ihop. Det är inte ett dugg osjälviskt, utan något av det mest själviska beteende man kan ha. I mina ögon är det sämre att ge om det innebär att mottagaren ska stå i tacksamhetsskuld, än att inte ge någonting alls.
Att älska sig själv, ta hand om sig och vara lite ego behövs, men då
talar vi helt plötsligt om en helt annan form av själviskhet, en av den
mer goda sorten. Den sorten som leder både dig och människor i din omgivning framåt.
Kramar och ha det gott!
