Den här helgen har bara svischat förbi och nu när jag satte mig här kom jag inte alls ihåg om vi gjort någonting eller inte. Helt galet, snacka om att jag har miljoner saker i skallen. Det tog en stund innan jag kom på att vi var på innebandycup igår förmiddag. Filips lag vann alla sina matcher, och i den sista gjorde Filip storbrorsan till en riktigt mallig åskådare genom att göra ett hattrick. Efter cupen åkte vi hem en sväng, sedan var vi runt och kikade lite, köpte lördagsgodis och en ny handkontroll till tv-spelet.
Senare mot kvällen kom några vänner till grabbarna, och vips så försvann alla ut och spelade bandy.
Filip var inte så pigg, och valde att hjälpa till med maten en stund först. Och mästerkock som han är blev maten vansinnigt god ;) Hel ungsbakad sparrispotatis, ryggbiff och en riktigt god sås. Vi mixade ihop rapsolja med mycket ruccola och timjan, en vitlöksklyfta, citronrasp och lite salt och hällde över potatisen; helt suveränt!
Det var meningen att jag skulle göra efterrätt också, men Kevin ville så gärna sova över hos sin kompis så vi kom överens om att spara med att göra den till idag. Jag och Filip bestämde oss för att mysa i soffan med täcken och kuddar och film. (Ja, vi fuskade lite under Earth Hour. Släckte all belysning och datorer, men lät teven gå) När Filip somnat satte jag mig med böckerna igen tills jag såg dubbelt och famlade in i sovrummet.
Med morgonpigga Kevin borta och morgontrötta Filip hemma blev det en chock att vakna och inse att klockan var 10.40! Att sova bort halva dagen är inte riktigt min grej, samtidigt som jag tror att vi verkligen behövde den sömnen. Vi hade förmodligen sovit ännu längre om inte telefonen hade ringt. Fem minuter efter vi vaknat kom Kevin hem igen.
Jag frågade vad de hade gjort igår och han berättade: Vid 19.40 gick vi till Shell för att hyra film. På vägen hem släcktes ALLA lampor och det blev kolsvart! Vi såg inte varandra. Jag ropade på Filip för att veta var han var någonstans. Han ramlade omkull för att han inte såg var han gick, och jag ramlade också. Vi blev ju skiträdda och sprang hem så fortvi kunde!!!
Eart Hour kanske inte är den allra bästa tiden att gå ensamma till macken, men det hade naturligtvis helt glömts bort av föräldrarna.
Idag har vi bara tagit det lugnt. Kevin fick vara med och göra efterrätten. Den blev till med inspiration från programmet Sveriges mästerkock. Chokladmousse med rårörda hallon och mandelnougatine.Tyvärr har jag inte redskapet som behövs för att göra ett cylinderformat nougatine, men ett fyrkantigt blev det i alla fall. Det var gott också, men jag tror inte jag hade klarat av den utan hallon till. Hallon bryter ju sötman jättebra och gör att det inte känns så mastigt.
Avslutar med att citera ett av Svenska Postkodlotteriets tips över hur man kunde fira Earth hour:
"Hitta en date. (Om du är singel.) Det sägs vara klimatsmart att bo ihop."
Jag kan nästan höra framtidens raggningsreplik:
- Hej, vill du följa med mig hem och kanske bli lite... klimatsmart?
Finns det någonting bättre än att vakna och känna att dagen kommer att bli toppen? Vaknade strax före 6 och var ovanligt pigg. Gjorde i ordning pannkakssmet och gick upp och väckte pojkarna. Båda två vaknade väldigt snabbt (rätt ovanligt här) och började också dagen med att le. Kevin skulle egentligen åka skridskor på gymnastiken direkt på morgonen, men han fick stanna hemma från den pga. sitt ben som varit lite besvärligt ett tag nu.
Jag skjutsade i alla fall iväg Filip till skolan och möttes av ett underbart väder när jag klev utanför dörren. Konstaterade snabbt att inte ens vindarna var kalla. Wonderful!
Väl hemma stekte jag pannkakorna sedan satte jag mig med kaffekoppen, Bulldog Mack och geologin och fick en sån där euforisk känsla som inte riktigt går att beskriva som någonting annat än just euforisk!
När det var dags att skjutsa Kevin bestämde han att vi endast fick prata engelska med varandra.På vår väg till bilen...
Kevin: I hate this weather
Jag: Do you? I really love it!
Kevin: What's wrong with you? Do you really love the uschabuscha on the mark?!
Oj vad jag skrattade.Det var inte bara ordvalen och svengelskan, det var hela hans ansiktsuttryck och glimten i ögat när han sa det. Han kunde inte heller hålla sig för skratt, och det höll i sig, hela vägen till skolan.
Just nu sitter jag och småler för mig själv och tänker fortsätta min dag precis på samma "braiga" sätt jag startade den.
Kramar!
14 timmar senare... Så sitter jag här igen. Nöjd, glad & faktiskt lite trött också. Ska strax krypa till kojs, men ville skriva några rader först. Vilket otroligt väder det har varit idag, och jösses vad det har slagit om! Stormen utanför är ett faktum, och kunde jag skulle jag klä på mig varmt och ta en promenad för att rensa sinnet lite. Nu får jag å andra sidan sitta inomhus i värmen och lyssna till lite bra musik istället. Ska sätta igång Oliver Shantiskivan när jag lägger mig, det var alldeles för länge sedan jag spelade den, och jag tror att det är precis vad jag behöver just nu.
Jag tillbringade hela eftermiddagen och delar av kvällen själv. Båda killarna följde med varsin kompis hem efter skolan. Jag hämtade Kevin vid fyra för att laga mat, äta och sedan skjutsa ner honom till bion och samtidigt hämtade jag Filip. Kevin och fem kompisar gick på Hur många lingon finns det i världen och alla tyckte den var jättebra. Jag vill också se den, men ville att Kevin skulle få gå själv med sina kompisar som det var tänkt.
Jag och Filip bänkade oss som vanligt framför Halv åtta hos mig och lyxade också till det med lite snacks som blev kvar sedan kalaset.
Nu har jag suttit och pluggat sedan barnen somnade, men kände för en stund sedan att jag nog stängt av informationsmottagligheten och valde att slå ihop böckerna för idag.
Under flera dagar nu har jag samlat på mig en massa tankar som jag skulle vilja blogga om men jag har ännu inte sorterat dem på ett bra sätt och behöver få dem något mer strukturerade innan jag offentliggör dem. Allt faller väl på plats precis i den tid det ska antar jag, som vanligt ;)
Idag fyller min älskade skrotunge Filip 9 år & vi började naturligtvis dagen med presentöppning vid frukostbordet.
Efter varje öppnat paket konstaterade han att det ju var precis vad han önskat sig. Härligt!!
Av Erica (moster), Sanna & Moa (kusiner) fick han en tröja han velat ha sedan han såg den för några veckor sedan.
Det tog inte många minuter innan han hade fixat frilla och glatt visade upp hur snygg den är. Jag kan inte annat än hålla med honom, den är verkligen supersnygg!
Efter frukost kom Isabelle (moster nr.2) förbi. Vi systrar åkte sedan iväg och fixade det sista till kalaset, medan barnen stannade hemma och gjorde en massa chokladbollar.
Vid 17-tiden började alla kalasbarn rasa in, och strax därefter var det sammanlagt 14 glada barn på övervåningen. I 2½ timme fikade, dansade och busade dessa barn sig alldeles blöta av svett.
När lugnet lagt sig städade vi undan lite och sedan satte jag mig med Moa för lite nagelvård jag lovat henne tidigare. Vi lade först en grundfärg i en turkos ton, därefter ett rosa överlack som krackelerar och gör naglarna spräckliga. Förstås väldigt cool om man är 9 år gammal!
Nu har alla tre barnen lagt sig och jag har nyss varit uppe och kramat dem godnatt. Filip är helnöjd med sin födelsedag och jag har en känsla av att både han & tjejerna kommer att slockna ganska snabbt. Nu ska mamman dricka en kopp te och ladda om för i morgon då vi kör familjekalas.
Undrar just var dessa 9 år tog vägen? Min lilla bebis...
Filip har planerat sitt kalas idag, och det blev shopping efter önskemål. Två stora papperskassar med diverse snacks, godis, dricka och annat skojsigt står nu i köket och väntar på barnen som kommer på lördag. Han ville också bjuda på korv med bröd istället för hamburgare, och det är klart att han får bestämma när han fyller år :)
Imorgon kommer Erica och flickorna hit. Som jag längtar! Saknar också Martin, som jag tyvärr träffar alldeles för sällan. Jag förstår inte vad mina syskon har i Karlstad att göra när jag bor här ;)
Och på tal om längtan hit och dit...Pussar är väl alldeles fantastiskt härligt! Ja, förutsatt att man pussas med någon man tycker om att pussas med förstås. Vem minns inte den allra första pussen?
Tyvärr pussas jag inte så mycket, och inte så ofta, ja annat än på barnen då, men de räknas inte in här.
Kanske är detta någonting för mig att satsa på?
En puss kan säga mer än 1000 ord ;)
Tyvärr är innehållet varken pussar varken förhäxningspiller, men det ser ju mysigt ut i alla fall. Men hur frestad jag än blir att beställa den tycker jag att 59 spänn för en bit kartong och lite text är några spänn för många.
Kanske ska plocka fram min fånigt superöverambitiösa sida och tillverka mig en egen liten ask...Eller inte
Äntligen människa igen! Efter ett plågsamt dygn med tandvärk kan jag äntligen fungera normalt. Jag kände redan för några dagar sedan att allting inte riktigt stod rätt till med tanden jag rotfyllde för ett par år sedan. Jag har haft lite problem med den här tanden hela tiden, varit till tandläkaren som slipat ner och konstaterat att ingenting verkar vara fel.
Igår eftermiddag kände jag att det började göra riktigt ont, men tänkte att det säkert går över. Men tjolahopp, det gjorde verkligen inte! När jag gick och lade mig kändes det som att halva huvudet skulle lossna. Det bultade, hettade och hur jag än låg kunde jag inte sova. Var upp ett par gånger, men varje steg jag tog kändes som att någon stack in en kniv i huvudet på mig. Strax efter 4 grät jag av smärta, tog täcket och letade mig ut till frysen för att hämta is. Nu hade jag ingen is, men ungarna hade isglass. Ni vet, sådana där "saftisar" i plast. Tog ett par sådana med mig till sängen. Stoppade en i munnen och en utanpå kinden och försökte sova men det var helt omöjligt. Jag klarade inte av av att nudda tanden och fick för mig att den var högre än alla andra tänder. Fick panik och tog mig till badrummet. Där konstaterade jag att höjdskillnaden inte var inbillning. Förstod att jag fått en inflammation som låg och tryckte under vilket gör att tanden skjuts uppåt och blir lös. Tur är var det att jag inte hade en polygrip i närheten, annars hade jag fasiken dragit ut eländet. (Kan ju konstatera att man inte blir riktigt klok av ordentlig smärta)
På morgonen skjutsade jag iväg Filip till skolan (en halvtimme sent) och gick sedan in till Millan på jobbet. Lyckligtvis fick jag en värktablett av henne som gjorde att jag klarade av att stå ut. Åkte till min tandläkare och fick veta att båda tandläkarna är bortresta denna vecka, tillbaka nästa. Blev tipsad att åka till en annan mottagning vilket jag också gjorde. Klockan var då strax efter 9. Fick en akuttid kl.11.45.
När tandläkaren kom och hämtade mig i väntrummet tittade han på mig och sa "du har ont!"
- No kidding, svarade jag och satte mig i stolen. Han tittade och kunde inte se vad felet var annat än att jag var lite svullen i tandköttet och i kinden. Han tog en röntgenbild, bad mig kika upp på monitorn och menade att han nog inte behövde förklara. Som jag trodde hade jag en inflammation, som nog pågått betydligt längre än några dagar. Jag hade var under tanden som också letat sig vidare i käken. Han förklarade att det försöker "leta sig ut" och när det har gått ner i hinnorna blir trycket ofantligt och man får en j*kla smärta. (Nähä!)
Att detta skett från första början beror på att den rotfyllning jag har inte är ordentligt tät längst ner vilket skapar fickor där bakterier kommer in= inflammation. Förutom detta trodde han att min tandläkare missat en kanal när han behandlade tanden vilket gör att jag har känsel som inte ska finnas när man har rotfyllt. Han gav bedövning och började öppna upp tanden och ta sig ner till botten för att lätta på trycket i käken. Han tryckte på kinden för att få bort så mycket som möjligt och efter en halvtimme var jag klar. Att ha halva ansiktet och halsen bortdomnad var faktiskt riktigt skönt. Åkte hem för att försöka plugga, men insåg att jag var alldeles för hungrig och på tok för trött. Lade mig på sängen för att vila en stund. Dryga två timmar senare vaknar jag av att telefonen ringer och på andra sidan säger Filip "Men mamma, var är du någonstans?" Shit!!!! Först kommer pojkstackaren för sent till skolan p.g.a sin mamma, och sedan blir han heller inte hämtad i tid.
När jag satt i bilen slog det mig att vi skulle på innebandy och att jag omöjligt skulle hinna laga mat innan. Det blev McDonalds. Jag avskyr McDonalds! Men inte idag. Idag tyckte jag att den där kycklingburgaren och juicen var det godaste jag ätit på väldigt länge. Nu mår jag helt okej och fastän det fortfarande ömmar, är detta någonting jag faktiskt kan stå ut med. Ska tillbaka till min egen tandläkare och fortsätta behandlingen nästa vecka...
... Så till någonting helt annat. Jag fascineras av indianer och deras sätt att leva- i kontakt med naturen och jorden. Deras förmåga att nyttja alla sinnen och känna, istället för att tänka.
Amerikanska urinvånare var vandrare som kom till landet för att leta föda. Man fann vad man letade och byggde upp små isolerade samhällen. Dessa människor var indianernas förfäder. Detta utvecklade sig efterhand och man byggde upp ett eget land. Indianerna skötte sig själva, sitt land och levde i fred. Så kom en man vid namn Columbus till Amerika, och efter honom kom fler européer till landet. Vad man gjorde var att erövra landet, kolonisera det. Man började med Sydamerika. De som inte flydde blev utsatta för slaveri och tvångsarbete. Många dog också av sjukdomar som européerna tog med sig. Under ett par hundra år försvann 90% av urinvånarna i Sydamerika, allt på grund av den vite mannens girighet. Det tog betydligt längre tid och det var mycket svårare att kolonisera Nordamerika. Indianerna stod upp och slogs för sina liv och sitt land i flera krig men var till sist tvungna att ge upp och istället fortsätta sina liv i reservat. Det finns fortfarande indianer i Amerika, men om vi tittar hur det ser ut behövs inte lång betänketid för att konstatera hur vi förstörde de utsprungliga indiankulturerna. Tänk vad vi har att lära. Om vi bara kunde se att vi inte vet bäst, kan mest och förstå att det inte tillhör våra rättigheter att ha allting.
Iron Maidens Steve Harris skrev en gång en låt som handlar om detta. Den heter Run to the hills och är en låt jag tror alla hört, men få verkligen lyssnat på. Här kommer låten i en fantastisk version som jag hörde första gången ikväll.
Detta inlägg börjar likna Den oändliga historien, men jag ska avrunda nu. Kram alla fina människor där ute :)
Idag har varit en sådan dag när jag inte riktigt har kunnat koncentrerat mig på det jag ska. Det har liksom krupit små spindlar i kroppen på mig, och mina tankar har varit allt annat än samlade på stället de borde vara, dvs. i studielitteraturen. Jag vet att jag måste vara alert och fokuserad precis hela tiden, annars fastnar ingenting av det läser, och jag får börja om från början. Om jag pressar mig i ett sådant läge vet jag också att stressen kommer krypandes, och ingenting blir bättre. Därför gjorde jag efter lunchen ett medvetet val att lägga plugget åt sidan och göra någonting helt annat.
Jag bestämde mig för att åka ner till värmestugan, ta en fika och skänka diverse saker som jag vet att de behöver. Det blev 2 limpor, ett kilo ost, en stor låda havreflarn och en kasse kläder. Inte överdrivet mycket, men det lilla jag kan hjälpa till med gör mig bara glad. Glad blev jag också när jag mötte en vän som också kommit ner för att fika. Två koppar kaffe och en rätt lång pratstund senare lämnade jag värmestugan helnöjd.
Hämtade Filip på fritids och åkte sedan till Stina för att gratulera på hennes trettionionde födelsedag.
Med härligt tokiga brudar kan det inte bli annat än bra. Filip tyckte dock att det var lite väl mycket hönsgård. Högt och tydligt konstaterade han att han skulle bli döv av att sitta med oss... Stackars barn ;)
Nu känner jag mig hur som helst full av energi, fokuset är återfunnet och jag är säker på att jag gjorde precis rätt val idag.
Avslutar med att ge all cred. till en kompis som idag gjorde en sak många andra skulle ha svårt med. Han frågade kassörskan på affären han brukar handla på om en dejt. Tänk vad härligt om fler vågade vara så framåt! Vad är egentligen det värsta som kan hända? Ett ja är naturligtvis det vi allra helst önskar och det kan vi ju bara få genom att ställa en fråga. Ett nej är givetvis inte vårt önskesvar, men är det egentligen så farligt?
Låter det som en salig röra? Det är också precis vad det är, men en härlig salig röra.
Livet! Det som pågår just i detta nu. Precis det som pågick igår, och förhoppningsvis också imorgon. Livet som ständigt pågår, vare sig vi följer med eller inte. Livet väntar inte och det tänker heller inte jag göra. Det är här och det är nu som gäller - ingenting annat :)
Så...Vad har Frank Andersson, Marilyn Manson och jag gemensamt? Egentligen ingenting, förutom just livet, vi lever samtliga tre liv som pågår just i detta nu. Men självklart har jag en tanke med att väva in dessa människor i mitt bloggande.
Jag börjar med Andersson som jag verkligen fattat tycke för efter att ha följt honom i Let's Dance. Jag kan inte säga om det är personen Frank Andersson jag gillar, eller om det är hans förmåga att trollbinda genom att röra sig som en fjäril, trots sin längd och tyngd? Jag har alltid varit intresserad av dans. Jag dansade när jag var yngre, men slutade när jag flyttade från Söderhamn. Efter det har det aldrig blivit aktuellt igen. Jag vågar påstå att det är tack vare Frank Andersson som jag ikväll bestämde mig för att kolla upp möjligheter att lära mig dansa salsa. Letade på internet, fann en mailadress och skickade iväg en fråga. Nu håller jag tummarna för att det ska finnas någon pågående kurs jag kan delta i. Någon som vill haka på kanske?
Sedan har vi Manson och boken Den långa vägen ut ur helvetet. Vad säga? Det enda jag kan säga just nu är att jag hade fullkomligt rätt i att den inte påminner om någonting jag läst tidigare. Jag och Millan brukar sitta och prata böcker, och vi har båda kommit fram till vad som kännetecknar en bra bok, vilket lyder: När du läser en bok, lägger ifrån dig den, och fortsätter fundera vad som händer personerna i boken, då är den bra!
Och det är precis så det är med denna bok. Det som är så märkligt är att jag inte kan säga om jag tycker om den eller inte. Egentligen känner jag lite avsmak, samtidigt sorg, och jag slås av flertalet aha-upplevelser.
På samma sätt som Frank Andersson trollbinder mig med lätthet, och det jag kallar vackert, trollbinder Manson mig med raka motsatser. Jag bara måste veta vad som händer, hur det händer, och följa med i utvecklingen.
Jag kan säga att det är en av få gånger jag lägger min självdisciplin åt sidan för någonting som inte är viktigt. Tanken var att jag skulle plugga när barnen lagt sig, men både Frank och Marilyn har dragit i mig åt varsitt håll. Tittade på reprisen av Let's Dance via tv4play och sedan plockade jag upp boken för tredje gången detta dygn. Ska strax lägga mig, och tro inget annat än att boken följer med mig, liksom spänningen över vad som komma skall.
Idag har jag och Kevin bakat tillsammans medan lillebror var och badade. Kevin kände inte för att följa med, och jag har verkligen njutit av att få lite egentid med honom. Och jisses vad vi har bakat! Nu funderar jag allvarligt på att gå en kurs i att också lära mig tycka om fikabröd. Nej, skämt åsido, med tanke på hur mycket det bakas här hemma ska jag nog vara tacksam över att jag inte är tokförtjust i sötsaker.
Idag fick jag också boken jag beställt. Jag blev nästintill beordrad att beställa den för att kunna ge mitt omdöme. Ska bli mycket spännande att läsa denna. Jag har en stark känsla av att den inte påminner om någonting jag läst tidigare. Med tanke på författare vore det konstigt om boken inte är helt unik i sitt slag.
Tar en date med Mr.Manson i helgen tror jag.
Har lovat mig själv att vara ledig på fredag och därför ska jag se till att bli klar med veckans alla uppgifter senast imorgon. Har en bit kvar, men är helt säker på att jag kommer att lyckas.
Nu väntar en dusch, vilket är MYCKET behövligt efter all kavling, vispning, knådning och annat som ingår i, och efter, ett storbak.
Det är för de flesta ingen nyhet att min mor är missbrukare sedan många år tillbaka. Vi träffas när hon har sina vita perioder och avstår när hon är inte har dem. Jag åker aldrig och hälsar på henne med barnen eftersom jag aldrig riktigt kan veta hur det ser ut därhemma. Däremot är hon välkommen till mig, och det är här vi träffas när vi gör det. Det enklaste vore kanske att helt bryta kontakten, men faktum är att jag inte vill ha det så
Jag har under åren kommit att finna ro i att ha henne ibland och inte ibland. De perioder hon "försvinner" vet jag vad hon pysslar med, och det är bäst att vi inte har någon kontakt då. Jag funderar aldrig var hon är eller vad hon gör, det stadiet passerade jag för många år sedan. Det jag kan tycka är jobbigt är att mina barn inte alltid har en mormor. Jag skulle naturligtvis hellre ha en mormor som bakade, lagade mat, hade bil och körkort och kunde ringa en eftermiddag och säga "kom hit på mat ikväll". Men nu är det inte så. Det har aldrig någonsin varit så. Jag vet inte hur det är att ha föräldrar som hänger sig åt morföräldraskapet, och jag har accepterat det. Jag kan inte förändra någonting. Som barn försökte jag naturligtvis genom att köpa presenter, hälla ut sprit och göra allting annat man gör som medberoende till en missbrukare. Men som vuxen lever jag mitt eget liv. Jag har gjort mitt val vilket består i att prioritera mitt välmående, för att kunna finnas där för mina barn, och för att kunna njuta av livet jag är satt till att leva.
Det händer sällan, men ibland har mamma grabbarna här hemma och hittills har det alltid fungerat bra. Det går naturligtvis inte att ringa en förmiddag och be henne ha barnen på eftermiddagen, man måste ha några dagars framförhållning så att hon kan "förbereda" sig. Ikväll skulle hon ha Filip. Jag hade inte tänkt göra någonting speciellt, bara umgås med andra vuxna någon timme och kunna prata utan att ha Filipöron med ;)
Detta hade nog gått bra om det inte vore så att mamma fick hjärtstillestånd och hamnade på sjukhus. Nu lyckades man återuppliva henne denna gång. Lite tragikomiskt kan jag tycka det är när jag får höra att det inte handlade om att hon supit sig medvetslös, utan blivit GHB-förgiftad av någon som uppenbarligen tyckte det var spännande att leka med hennes läsk.
Tyvärr varade heller inte nykterheten lång tid efter hon kommit ut från sjukhuset. Det krävs inte speciellt stora motgångar för att en missbrukare ska se en "anledning" att ta till drogerna, och ett hjärtstillestånd var betydligt större än en liten motgång, vilket resulterade i några starköl för att "lugna nerverna".
Hur ska man reagera? Ska jag bli ledsen, arg, förtvivlad? Nä...
...Jag blev arg till en början, men det lönar sig ju inte. Påverkar min aggressivitet det som skett? Påverkar min aggressivitet framtiden? Svaret är enkelt, nej det gör inte det. De val hon fattar får stå för henne, jag kommer aldrig någonsin att kunna förstå och det är ingen idé att jag försöker, men att bli arg lönar sig inte och jag mår verkligen inte bättre av att vara det. Jag har väntat i flera år på samtalet från sjukhuset där man berättar att mamma är död. Det kanske låter hårt, men det är så. Jag är uppriktigt sagt förvånad att hon fortfarande lever.
Idag har jag haft prov och det gick strålande bra. Lite jobbigt för min nacke att sitta med papper och penna och skriva i två timmar, men jag bet ihop. Efter provet var det som att släcka lyset, d.v.s. tack och go´natt. Somnade en dryg timme innan det var dags att kliva upp och spinna på igen.
Oooops I did it again- Var och fyndade på Erikshjälpen. Undrar vad jag skulle ha gjort utan alla dessa loppisar? Samlat pengar kanske? ;-) Filip följde också med. Han gick runt och tittade och frågade om han fick köpa någonting. Jag sa att det var helt okej om det var någonting han verkligen ville ha och att det inte var så himla dyrt. Min son är verkligen inte som alla andra. Av allting han kunde se; leksaker, böcker etc. valde han...
..En visp!
När man har lovat sin son att köpa det han vill ha bara det inte är så dyrt är det helt omöjligt att säga nej till en visp för femton spänn. Jag frågade naturligtvis om han visste vad det var och vad han skulle ha den till. Svaret: Men mamma, det är en visp och den vispar man med!(Att jag inte förstod det)
Efter våra fynd åkte vi hem, fixade middag lite snabbt, för att sedan åka iväg på innebandyträning.Väl hemma satte vi oss i soffan och myste en stund innan det var dags för Filip att natta.
Det var vid denna tidpunkt jag hade tänkt vara lite duktig och sätta mig och plugga igen, men jag gjorde aldrig det. Kände att jag behövde komma ner i varv och landa en stund. Det är precis vad jag också har gjort. Lyssnat på lugn meditationsmusik och ägnat mig åt att bara vara. Så skönt, och så behövligt mellan varven. Imorgon däremot är det bara att sätta fart igen. Har en massa uppgifter som ligger och väntar på mig.
Dessa har stått i kö ett tag, då pluggningen till provet har fått förtur.
På lördag har jag faktiskt ordnat barnvakt till Filip och bestämt mig för att göra någonting på egen hand. Vad det blir har jag ännu inte bestämt. Det kan sluta med en tur till Millan på kaffe och det kan sluta med någonting annat, vad vet jag? Men lite egentid är nog bra, både för mig och för Fippe.
Nu har jag tvättid om fem timmar. Det sker sällan, men den här gången har jag faktiskt koll, både på dag och tid. Dags att slumra en stund tror jag!
Idag har vi bara tagit det lugnt. Kevin fick vara med och göra efterrätten. Den blev till med inspiration från programmet Sveriges mästerkock. Chokladmousse med rårörda hallon och mandelnougatine.Tyvärr har jag inte redskapet som behövs för att göra ett cylinderformat nougatine, men ett fyrkantigt blev det i alla fall. Det var gott också, men jag tror inte jag hade klarat av den utan hallon till. Hallon bryter ju sötman jättebra och gör att det inte känns så mastigt.
