Predikan jag tror på

Ikväll flödar kanske aningens hårda ord från Fors. Lite moralpredikan blir det, men jag blir så himladens ledsen och upprörd på föräldrar som sätter sina egna känslor i främsta rummet, och om det här inlägget kan få en enda sådan förälder att tänka annorlunda så behåller jag mer än gärna titeln Moralkärring.

Det har slagit mig att rätt många föräldrar leker martyrer och spelar på sina barns känslor. I mina ögon är det verkligen tokfel att utsätta sina barn för detta. Det är fasiken snudd på psykisk misshandel, och älskar man sina barn bör man tänka ett steg längre och sätta sina egna känslor åt sidan.

Såhär i juletider blir jag extra uppmärksam och jag kan verkligen inte för mitt liv förstå vad det är man försöker uppnå genom att spela på sina barns känslor.

Här kommer ett (tyvärr) rätt vanligt exempel:

Två föräldrar har separerat och det är bestämt att barnen ska fira varannan jul hos sin pappa och varannan jul hos sin mamma. När barnen ska skiljas från sin mamma säger hon:

- Hur ska jag klara mig nu? Vad ska jag göra utan er? Det kommer att bli så tomt och ensamt...Bla bla bla..

I barnens huvud ekar "Vi lämnar mamma ensam. Stackars lilla mamma."

Det här är inte okej. Oavsett hur man nu uttrycker sig är det oerhört fult gjort att belasta sina barn med dessa känslor och det enda det leder till är att barnen får dåligt samvete och känner sig skyldiga. Frågan är: Vad vill man som förälder uppnå med detta? Skulle barnen må bättre? Försöker man linda dem tightare kring sig? Jag ber om ursäkt om jag upplevs lite trög, men jag förstår faktiskt inte.

(Kan naturligtvis lika gärna vara en pappa, en mormor/morfar, farmor/farfar som beter sig på samma sätt.)

Jag som själv har mina barn varannan jul erkänner omgående att det inte är superkul att fira jul utan dem, men det går, och de vill ju naturligtvis också fira jul med sin pappa. Jag skulle aldrig någonsin visa, eller säga någonting om det. Jag vill att de ska känna frid under julen. Att de ska kunna njuta fullt ut och inte behöva sitta och tänka på vad jag gör, eller tro att jag sitter och är ledsen. Det blir bara en "grej" av det hela om man gör det till en "grej".

Barn är det mest lojala som finns, men snälla föräldrar, ni som spelar på den lojaliteten; tänk ett steg längre. Sätt era barn i främsta rummet. Tänk på barnens känslor, deras bästa och verkligen ingenting annat.


... I say no more



Flöde

Så blev det lite jul hos mig också till sist. Stjärnorna och stakarna på plats i fönstren, någon enstaka tomte utställd lite här och där, och knasigast av allt står också granen (!) färdigklädd i vardagsrummet. Jag har aldrig någonsin klätt granen på någon annan dag än just kvällen innan julafton. Men så tänkte jag, att jag möjligen kan få lite julkänslor, och kanske är det ändå bra att den får stå längre än en vecka innan den kastas ut. I vanliga fall brukar den åka ut innan nyår. Hos mig varar definitivt inte julen fram till påska, och inte heller till fasta för den delen.

Förmiddagen igår var väldigt seg. Jag hade inte alls lust att göra någonting och valde därför att ligga som en utslagen säl i soffan. Min farmor mötte änglarna förrgår, och jag tror att en lugn harmonisk förmiddag var precis rätt för mig.


På eftermiddagen hade jag föräldramöte med Kevin och fick bara höra bra saker. Det var en period när han hade det väldigt jobbigt och precis allt gick ut över skolan. Så fick han ny medicin, och jag tror att den kan ha gjort underverk. Det är inte så svårt att räkna ut att smärta kan göra vem som helst galen. Att vara 12 år och inte kunna sova riktigt, inte vara som alla andra, hata sitt funktionshinder samt ha ont precis hela tiden kan inte vara en lätt match. Att göra en totalomvändning, från att vara klassens bråkstake, till att bli vad en av fröknarna sa "en riktig tillgång för gruppen" är imponerande och det märktes att han själv växte av att få så många lovord.

Kvällen igår och kvällen idag har tillbringats i kreativitetens tecken. Här har pysslats, bakats och gjorts godis och jag är mest glad över att åter känna skaparglädje :)

Saffranskorpor i påsar med gammeldags stil...

Så måste det ju bli några busiga påsar som lockar till leenden...



Och så den jag gillar allra mest :)

Vi fortsatte vi med kokostoscakaka, en klar favorit hos mina barn och många andra också för den delen. 

Kladdkakabotten med knäckig glasyr ovanpå, en riktig sockerbomb.

  

Mörk ( 70 %) Fudge med pistagenötter och mandel



Fudge med 50/50 ljus och mörk choklad, nötter (pistage & cashew) samt mjuk kola.

Ingen jul utan kola och i år blev det två olika smaker: saffran och pepparkaka. Saffran kan verkligen rekommenderas!

Klart att även kolorna ska bo i någonting vackert, eller hur?!

I morgon kommer kärleken och på fredag ska vi tillbringa förmiddagen tillsammans med Filip i skolan. På söndag har jag lovat barnen att koka knäck och baka pepparkakor. Ingen av oss gillar hemmagjorda pepparkakor men alla vill ändå baka dem. Lite knasiga men det är ju precis så vi är och vi älskar det!

Till veckan är det Kevins tur att bli invaderad under skoltid, då enbart av mig. Lika bra att passa på för jag antar att han kommer att införa besöksförbud i sjuan ;-)

Nu ska fröken kreativ hoppa i säng. Ha det bra där ute!

Kram!



Upp som en sol...

Jag kan inte med ord förklara hur jag har slitit de sista veckorna och jag är inte heller säker på att jag själv har förstått det.

Så sitter jag äntligen här, med ett slutbetyg och förstår inte riktigt hur det gick till. Nu är första etappen avklarad och jag vet att detta har varit den tuffaste biten. Jag har nått ett delmål, ett stort sådant. Märklig känsla.

Igår gjorde jag egentligen ingenting vettigt över huvud taget. Vaknade, skjutsade barnen till skolan, åkte hem och var. Jag bara var, och det kändes också väldigt...Märkligt.

Så är det den där känslan av att vilja gråta floder. Den mer eller mindre uteblivna sömnen sista veckorna gör sig påmind och det är väl som sig bör, när kropp och hjärna börjar slappna av. Det är ju först nu jag kan känna efter. Alla känslor jag skjutit på, trängt undan och medvetet ignorerat säger plötsligt godmorgon, godmiddag och godkväll, och för mig är det nu bara att hänga med i svängarna. Upp som en sol och ned som en pannkaka.

Jag har varit fullt medveten om att det skulle bli så här. Jag vet ju att jag har pressat mig själv omänskligt mycket, och om jag skulle har varit helt opåverkad hade jag blivit orolig.

Å ena sidan känner jag mig så otroligt stolt, nöjd och glad över vad jag presterat, å andra sidan tom, trött och helt slut.

Nu tänker jag vila, göra det jag orkar och strunta i resten. Några dagar sedan är jag back on track igen.

                                   Kramar!