Erica ♥

Hur många gånger har jag inte sagt "vad skulle jag göra utan dig?" Och det är verkligen så. Vad skulle jag göra utan dig? Tack för att du alltid finns. Tack för att du är lika rak och ärlig mot mig som jag är mot dig. Tack för att du känner när du enbart behöver vara ett lyssnande öra och när det är läge att säga STOPP, och ge mig nya infallsvinklar att fundera över.

Det finns alltid ett osynligt givande och ett tagande mellan oss. Jag bjuder in till mig, du bjuder in till dig, och på samma gång vet vi båda att vi alltid är välkomna till varandra- oavsett.

Men det allra bästa är nog ändå, att vi alltid finns för varandra, oavsett hur vi mår. Oavsett om allting är så bra som det kan bli och det handlar om att umgås och bara ha trevligt, eller när det är svårt och vi behöver ett stöd. 

Jag älskar dig för att du respekterar mig och vågar säga vad du tycker. Jag älskar dig för att du vet att du kan vara du med mig och aldrig behöver försköna dina ord och åsikter för att jag ska stå kvar. Jag älskar dig för att det inte är det "stora" som betyder massor, utan att det lilla också är minst lika värdefullt.

Vi har haft våra duster genom åren, det vet vi båda, men dessa har också bidragit till en starkare, och ärligare relation mellan oss. En relation jag aldrig någonsin vill vara utan.

Tack för din osjälviskhet. Att du ikväll, direkt efter att ha arbetat en hel dag slänger dig i bilen, hämtar Moa, köper med dig både mat och cappuccino och åker 18 mil ToR för att finnas för just mig.

Många tack blev det, nästan i klass med Oscarsgalan, men jag lovar att du är värd varenda ett ♥

Kram!

Good and bad

Var ett bra tag sedan jag bloggade nu. Har knappt varit på facebook heller för den delen. Jag vet egentligen inte varför, men jag tror att skolan, att sitta framför datorn över 100 timmar i veckan fullkomligt slaktade min dataentusiasm. No wonder!

Vi hade i allafall en riktigt bra jul, och ett suveränt nyår tillsammans. God mat, glada barn och bäst av allt fick vi ha P här i dryga två veckor. Lätt att bli bortskämd, men verkligheten kom ikapp. En vecka har gått och det är den mest värdelösa veckan jag varit med om på evigheter. Långsamma dagar, filmlösa nätter. Ingen att luta sig emot i soffan, ingen arm att somna på. Ingen att ta ett varmt bad med. Ingen morgonpuss, inget vuxet middagsällskap, ingen att mysa med då barnen gått och lagt sig. Inga kramar, ingen närhet, enbart en stor saknad. Och barnen saknar också, precis lika mycket som jag gör.

                                                           Saknas♥

Men! Från världsmästerskapet i självömkan till dagens aktivitet: skridskoåkning. Blev så himladens glad idag när jag frågade barnen om de ville åka skridskor och BÅDA svarade ja. Jag visste redan att Filip skulle bli glad, men att Kevin skulle svara ja, och dessutom vara glad över det, hade jag inte räknat med. Sagt och gjort packade vi ihop oss och spelade bandy på ett nyspolat gamla IP. Kevin var så glad och uppåt under hela tiden, trots många fall och en mer eller mindre sönderslagen rumpa. Efter en dryg timme fick han dock nog och valde att fortsätta spela med hjälm och skor istället för skridskor. Starkt jobbat och dessutom vill han åka någon mer gång nu i veckan, härligt!

Det är Kevin som står på benen, Filip som på ett lite annorlunda sätt försöker täcka skott. Kryptekniken kallas det visst ;-)

Avslutande ska jag citera min sons kommentar vid middagsbordet ikväll. Vi använder ju alla olika ord för våra fram-och bakdelar. Jag använder ordet rumpa eller häck, ibland också stjärt beroende på vem jag pratar med. Kevin använder ordet arsle, vilket jag tycker är hysteriskt fult. Den yngste sonen säger hur som helst "Mamma, jag tycker att arsle låter ont, men häck det låter sexigt."

SEXIGT!? Jag vill inte ens att han ska känna till ordet sexig. Hjälp! Var ska detta sluta? Göra något eller ignorera? Jag har ingen aning, men jag höll i allafall på att sätta vattnet i halsen, på riktigt!

Ha det bäst och ta hand om er själva och varandra ♥ Kram!