Några få ord en fredag...

Igår hade jag en konstig dag. Var och tränade på förmiddagen och mådde toppen. Så kom eftermiddagen och jag fick ont i precis hela kroppen samt feber. Med en massa kläder på, och en mängd vatten i, höll jag ut så pass länge att jag lyckades se när Brynäs tog hem guldet. Härligt! Gick och lade mig direkt efter matchen och tvärslocknade.

Vaknade i morse och mådde som jag brukar, dvs. bra. Käkade frukost, åkte ner och styrketränade en timme och sedan lite pluggande. Eftermiddagen flöt på med e-centershopping tillsammans med Kevin, lite städning och god fredagsmat. Kvällen har bestått av visit hos min far (eller snarare hans fru) som fyller år idag. Hipp hipp hurra! Teven har också fått stått på ett par timmar då vi tittat på Let's Dance. Jag skulle ju så gärna vilja börja dansa samba och rumba, men finner inga kurser i Söderhamn. Det kanske kommer och då tänker jag minsann vara den första i kön ;-)

Jag hade egentligen inte tänkt att blogga ikväll, men så läste jag någonting så bra, och detta vill jag förstås vidareförmedla:

                                                          Massor av kramar från mig ♥

En tanke föddes

Till dig som gav mig inspirationen till detta inlägg, du vet vem du är: Tack!

Idag föddes några tankar hos mig igen. Det handlar om hur vi väljer, varför vi väljer det vi väljer samt vad det egentligen får för konsekvenser. Det handlar också om huruvida ett egentligen osjälviskt handlande kan resultera i att bli mycket själviskt och de som blir lidande är de människor som finns runtomkring.

För ett tag sedan satt jag här en natt och pratade med mamma. Hon var nykter, men väldigt väldigt nere. Hon grät - floder, och på något sätt kom nog verkligheten ikapp henne just den kvällen.

- Jag tror jag kommer att dö snart, sa hon.

- Jag tror du har rätt, svarade jag.

Klart det gör ont i mig att titta in i min mammas ögon och säga att jag inte tror att hon kommer att leva länge till, men det är samtidigt precis det jag tror. Finns inte en chans att hon överlever flera år till såsom hon håller på. Jag sa åt henne att det finaste minnet hon ändå kan ge oss är en nykter mamma. 50 år gammal... Det har varit och är fortfarande hennes val.

Diskussionerna gick fram och tillbaka, och jag kände bara hur ärligt trött hon är på sitt missbruk. Tror sjutton det när man supit och knarkat bort större delen av sitt vuxna liv. Hur kan man inte vara trött, både på sig själv och på missbruk? Jag tror däremot inte att hon kommer att hinna bli nykter, tyvärr. Detta är en av väldigt få gånger vi pratat om livet tillsammans på allvar. Det har liksom alltid varit så mycket fokus på nuet och inte givits utrymme till det förflutna. En skön, men lite sorglig känsla samtidigt.

 Vi kom hur som helst in på hur ambitiös och duktig hon var innan det gick åt skogen och jämförde det med mig. Jag är rätt lik henne, som hon var när hon var i min ålder, lite yngre. Hon, med väldigt många bollar i luften samtidigt och alltid väldigt hjälpsam. Behövde någon hjälp med någonting fanns hon alltid där. Hon bakade väldigt avancerade godsaker, bytte dragkedjor åt folk, tog hand om andras barn, fixade egentligen det mesta själv (känner en till som är precis likadan).

Det finns dock en väsentlig skillnad mellan oss. Jag gör det för att jag vill och när jag vill. Jag gör det för att jag tycker det är kul, för att jag har ett genuint intresse av både matlagning och bak. Jag hjälper andra för att jag har energi över till att göra det och jag går inte emot min egen vilja. Hon hatade att baka de där kakorna, svor alltid i tystnad. Hon avskydde att byta dragkedjor, men om någon kom och bad henne ställde hon naturligtvis upp. Själv lämnade hon iväg våra kläder till någon annan sömmerska. Hon berättade att hon inte alls gjorde dessa saker för att hon trivdes med det, utan för att hon ville bli bekräftad.

- DET är största skillnaden mellan dig och mig, sa hon.

Så gick detta från början osjälviska handlande över till att bli mer än bara själviskt. Hon pallade inte trycket av sina egna val och började istället döva allting med alkohol. Och hur allting slutade, resultatet, behöver jag knappast påpeka igen. Kanske hade det varit betydligt mer osjälviskt av henne att sätta sig själv mer i främsta rum? Förmodligen.

Nu behöver det ju inte alltid bli så dramatiskt som det blev med mamma. Det finns massor av individer som, utan att någon faktiskt bett om det, ställer upp, rycker in och hjälper människor i sin omgivning med både det ena och det andra för att senare tala om för dessa personer hur mycket de faktiskt "offrat", hur mycket de "ställt upp" och hur besvikna de är på att inte ha fått det tillbaka. Är detta rättvist? Att först helt på eget bevåg hjälpa, för att senare tala om för den man hjälpt att man försakat sig själv och att man förväntade sig att få samma sak tillbaka? Ska man verkligen göra saker för andra på de villkoren?

Nu menar jag inte att man aldrig ska ställa upp och finnas tillbaka, men när det är ett från början helt outtalat krav är det inte rättvist. Om jag bjuder dig på mat hundra gånger kanske jag tycker det är trevligt att få en inbjudan tillbaka, men det är ju aldrig någonting jag ska räkna med. Om förutsättningen för att jag ska tycka det är värt att hjälpa dig är att du gör samma sak för mig så måste jag ju först berätta det. Då har du möjlighet att göra valet om du vill ha min hjälp eller inte.

Klart det finns människor som också sätter i system att utnyttja andra. Att alltid rida på personen som bjuder, fixar och ställer upp, men jag tror att dessa personer är relativt lättsållade.

Jag minns att mormor kunde göra sådär ibland. Göra saker på eget bevåg och sedan gnälla över hur jobbigt det var. Skitjobbigt var det också att lyssna till, och nog kunde hon ge mig både ett och fler samvetskval.

Gör man också detta som förälder är det himla tråkigt. Det är inte schysst att skjutsa sina barn, laga mat, ge pengar och göra saker med dem och sedan säga "så mycket som jag ställt upp på dig...bla bla bla." Välkommen till föräldravärlden! Om du tänker kasta i ansiktet på dina barn att du funnits där för dem tycker jag att du ska ta en allvarlig funderare på om du verkligen hade velat göra annorlunda, dvs. inte funnits, inte ställt upp, inte varit förälder... Tror svaret är lika givet som att det faktiskt är ett helt galet orättvist beteende.

Jag tycker man ska sluta vara osjälvisk om det i slutänden resulterar i att man behöver tydliggöra hur jobbigt det är, ge människor dåligt samvete, eller själv klappa ihop. Det är inte ett dugg osjälviskt, utan något av det mest själviska beteende man kan ha. I mina ögon är det sämre att ge om det innebär att mottagaren ska stå i tacksamhetsskuld, än att inte ge någonting alls.


Att älska sig själv, ta hand om sig och vara lite ego behövs, men då talar vi helt plötsligt om en helt annan form av själviskhet, en av den mer goda sorten. Den sorten som leder både dig och människor i din omgivning framåt.

                                                              Kramar och ha det gott!

Möjlighet

För ett tag sedan var jag med i ett reportage i tidningen. Det handlade om mig, min bakgrund och lite om vem jag är idag. Efter publicering fick jag oväntat många kommentarer, samtliga positiva. Jag har inte alltid varit som jag är nu, ingen nyhet, men det har tagit tid och det har heller inte alltid varit enkelt. Min förhoppning med reportaget var att någon, kanske en enda ung människa som har det tufft, skulle kunna känna att det ändå finns lite hopp om livet.

Som barn till missbrukare hamnar man, förmodligen av omgivningen helt omedvetet, i ett fack. Du får tidigt lära dig att det är genetiskt, att du löper större risk att själv hamna i missbruk, att det för många barn till missbrukare går åt skogen. Som barn till missbrukar blir du ditten eller datten... Du får sällan, eller aldrig höra eller läsa om att det också kan gå bra, riktigt bra. Du har redan som ung fått stora hinder du ska komma över, och du vet att risken är stor att du faller. Jag tror på medvetenhet, men jag tror också att vi måste lära oss att lägga ett mycket större fokus på det positiva kring människor, framför allt ungdomar som redan har det svårt. Om du redan som ung, oerfaren klättrare, med halvtaskig utrustning ska bestiga Mount Everest, är det inte konstigt att du ger upp redan efter några hundra meter. Du vet ju att du förmodligen kommer att dö av syrebrist innan du nått toppen. Varför ens försöka?

I skolan blir du den som aldrig syns och hörs, eller den som alltid hörs och syns. Du blir den som lärarna till sist ger upp hoppet om, eller så blir du den som lärarna hyllar. Du är aldrig bara bara. Du har något du ska bevisa, eller så skiter du i allt. Runt dig hör du emellanåt kommentarer om "jävla alkoholister", "jävla knarkare" eller "pack". Din förälder, eller föräldrar är ditt kött och blod, och vare sig du vill eller inte, och hur mycket du än intalar dig själv att det inte handlar om dig, är du en del av det. Detta vet du, och endera bestämmer du dig för att trotsa statistiken, eller så blir du en del av den. Du kan finna vägen som leder till harmoni, eller kan finna vägen som leder till hat.

När du inte har funnit förmåga att älska dig själv och din omgivning blir du "tuff", och du blir framför allt hård emot dig själv. När du är mitt i allting lägger du inte märke till vilken av dessa vägar du har valt. Du är tuff och säger "ta mig som jag är, eller skit i mig." Problemet kan vara, att det är alldeles för svårt för människor att ta dig som du är, och du blir till sist ensam. Du har kompisar, men inga riktiga vänner. Du har blivit tuff på ett sätt som du själv betraktar vara din styrka, men som egentligen är din största svaghet. Tuffheten gynnar varken dig, varken din omgivning. Du har byggt upp ett skydd, och på något sätt tror du att du alltid behöver ha garden uppe. Du kan inte slappna av, ha kul och njuta. Du är alltid på din vakt och ödmjukhet är ett begrepp du inte känner till.

Jag har vandrat på båda dessa vägar, och påstår att jag har erfarenheter man aldrig någonsin kan läsa sig till. På gott, och på ont. Hade jag hellre velat ha ett liv med två fungerande föräldrar som levde i harmoni? Hade jag hellre fått hjälp med läxor, blivit skjutsad till träning? Fått hjälp med första möblerna till lägenheten, kanske fått hjälp med körkort? Blivit bjuden på söndagsmiddagar och rest utomlands tillsammans med mina föräldrar? Hade jag hellre haft en mamma som ringt och frågat hur jag mådde om det gått några dagar för många sedan vi hörts av sist? Svaret är ja. Självklart hade jag hellre valt ett liv i trygghet, än det jag levt. Att säga att jag inte skulle vilja byta med någon som haft ett tryggt liv tror jag är att lura mig själv. Däremot är jag inte arg eller bitter över mitt liv. Jag är idag tacksam över att jag blivit den jag är, och att jag lyckas förvalta det jag genomlevt på ett bra sätt. Jag tror att jag genom mina erfarenheter, tillsammans med både nyttig och viktig teori, kan få kunskaper som kommer att kunna hjälpa andra människor att finna sin väg mot harmoni.

Så kom det! Som en megabekräftelse på att jag valt rätt. Igår fick jag en förfrågan om jag ville komma och prata/föreläsa i Bollnäs för cirka 10-20 unga vuxna." Det är ett pågående EU-projekt där man via olika insatser arbetar med att hjälpa unga människor in på "rätt" spår.

Jag tackade naturligtvis ja, ja, JA! Jag är så otroligt glad (och hedrad) över att man vill att jag ska komma och prata. Jag har rätt klart för mig hur jag ska lägga upp det, har suttit och skrivit två nätter i rad nu. Jag har lite utrymme för spontana grejer som säkerligen kommer att ske och jag tror att situationen kommer att styra åt det håll som är meningen. På måndag kl.13.00. Ser fram emot detta, och är så glad så ni kan inte ana =)

Ta hand om er! ♥ ♥ ♥