För ett tag sedan var jag med i ett reportage i tidningen. Det handlade om mig, min bakgrund och lite om vem jag är idag. Efter publicering fick jag oväntat många kommentarer, samtliga positiva. Jag har inte alltid varit som jag är nu, ingen nyhet, men det har tagit tid och det har heller inte alltid varit enkelt. Min förhoppning med reportaget var att någon, kanske en enda ung människa som har det tufft, skulle kunna känna att det ändå finns lite hopp om livet.
Som barn till missbrukare hamnar man, förmodligen av omgivningen helt omedvetet, i ett fack. Du får tidigt lära dig att det är genetiskt, att du löper större risk att själv hamna i missbruk, att det för många barn till missbrukare går åt skogen. Som barn till missbrukar blir du ditten eller datten... Du får sällan, eller aldrig höra eller läsa om att det också kan gå bra, riktigt bra. Du har redan som ung fått stora hinder du ska komma över, och du vet att risken är stor att du faller. Jag tror på medvetenhet, men jag tror också att vi måste lära oss att lägga ett mycket större fokus på det positiva kring människor, framför allt ungdomar som redan har det svårt. Om du redan som ung, oerfaren klättrare, med halvtaskig utrustning ska bestiga Mount Everest, är det inte konstigt att du ger upp redan efter några hundra meter. Du vet ju att du förmodligen kommer att dö av syrebrist innan du nått toppen. Varför ens försöka?
I skolan blir du den som aldrig syns och hörs, eller den som alltid hörs och syns. Du blir den som lärarna till sist ger upp hoppet om, eller så blir du den som lärarna hyllar. Du är aldrig bara bara. Du har något du ska bevisa, eller så skiter du i allt. Runt dig hör du emellanåt kommentarer om "jävla alkoholister", "jävla knarkare" eller "pack". Din förälder, eller föräldrar är ditt kött och blod, och vare sig du vill eller inte, och hur mycket du än intalar dig själv att det inte handlar om dig, är du en del av det. Detta vet du, och endera bestämmer du dig för att trotsa statistiken, eller så blir du en del av den. Du kan finna vägen som leder till harmoni, eller kan finna vägen som leder till hat.
När du inte har funnit förmåga att älska dig själv och din omgivning blir du "tuff", och du blir framför allt hård emot dig själv. När du är mitt i allting lägger du inte märke till vilken av dessa vägar du har valt. Du är tuff och säger "ta mig som jag är, eller skit i mig." Problemet kan vara, att det är alldeles för svårt för människor att ta dig som du är, och du blir till sist ensam. Du har kompisar, men inga riktiga vänner. Du har blivit tuff på ett sätt som du själv betraktar vara din styrka, men som egentligen är din största svaghet. Tuffheten gynnar varken dig, varken din omgivning. Du har byggt upp ett skydd, och på något sätt tror du att du alltid behöver ha garden uppe. Du kan inte slappna av, ha kul och njuta. Du är alltid på din vakt och ödmjukhet är ett begrepp du inte känner till.
Jag har vandrat på båda dessa vägar, och påstår att jag har erfarenheter man aldrig någonsin kan läsa sig till. På gott, och på ont. Hade jag hellre velat ha ett liv med två fungerande föräldrar som levde i harmoni? Hade jag hellre fått hjälp med läxor, blivit skjutsad till träning? Fått hjälp med första möblerna till lägenheten, kanske fått hjälp med körkort? Blivit bjuden på söndagsmiddagar och rest utomlands tillsammans med mina föräldrar? Hade jag hellre haft en mamma som ringt och frågat hur jag mådde om det gått några dagar för många sedan vi hörts av sist? Svaret är ja. Självklart hade jag hellre valt ett liv i trygghet, än det jag levt. Att säga att jag inte skulle vilja byta med någon som haft ett tryggt liv tror jag är att lura mig själv. Däremot är jag inte arg eller bitter över mitt liv. Jag är idag tacksam över att jag blivit den jag är, och att jag lyckas förvalta det jag genomlevt på ett bra sätt. Jag tror att jag genom mina erfarenheter, tillsammans med både nyttig och viktig teori, kan få kunskaper som kommer att kunna hjälpa andra människor att finna sin väg mot harmoni.
Så kom det! Som en megabekräftelse på att jag valt rätt. Igår fick jag en förfrågan om jag ville komma och prata/föreläsa i Bollnäs för cirka 10-20 unga vuxna." Det är ett pågående EU-projekt där man via olika insatser arbetar med att hjälpa unga människor in på "rätt" spår.
Jag tackade naturligtvis ja, ja, JA! Jag är så otroligt glad (och hedrad) över att man vill att jag ska komma och prata. Jag har rätt klart för mig hur jag ska lägga upp det, har suttit och skrivit två nätter i rad nu. Jag har lite utrymme för spontana grejer som säkerligen kommer att ske och jag tror att situationen kommer att styra åt det håll som är meningen. På måndag kl.13.00. Ser fram emot detta, och är så glad så ni kan inte ana =)
Som barn till missbrukare hamnar man, förmodligen av omgivningen helt omedvetet, i ett fack. Du får tidigt lära dig att det är genetiskt, att du löper större risk att själv hamna i missbruk, att det för många barn till missbrukare går åt skogen. Som barn till missbrukar blir du ditten eller datten... Du får sällan, eller aldrig höra eller läsa om att det också kan gå bra, riktigt bra. Du har redan som ung fått stora hinder du ska komma över, och du vet att risken är stor att du faller. Jag tror på medvetenhet, men jag tror också att vi måste lära oss att lägga ett mycket större fokus på det positiva kring människor, framför allt ungdomar som redan har det svårt. Om du redan som ung, oerfaren klättrare, med halvtaskig utrustning ska bestiga Mount Everest, är det inte konstigt att du ger upp redan efter några hundra meter. Du vet ju att du förmodligen kommer att dö av syrebrist innan du nått toppen. Varför ens försöka?
I skolan blir du den som aldrig syns och hörs, eller den som alltid hörs och syns. Du blir den som lärarna till sist ger upp hoppet om, eller så blir du den som lärarna hyllar. Du är aldrig bara bara. Du har något du ska bevisa, eller så skiter du i allt. Runt dig hör du emellanåt kommentarer om "jävla alkoholister", "jävla knarkare" eller "pack". Din förälder, eller föräldrar är ditt kött och blod, och vare sig du vill eller inte, och hur mycket du än intalar dig själv att det inte handlar om dig, är du en del av det. Detta vet du, och endera bestämmer du dig för att trotsa statistiken, eller så blir du en del av den. Du kan finna vägen som leder till harmoni, eller kan finna vägen som leder till hat.
När du inte har funnit förmåga att älska dig själv och din omgivning blir du "tuff", och du blir framför allt hård emot dig själv. När du är mitt i allting lägger du inte märke till vilken av dessa vägar du har valt. Du är tuff och säger "ta mig som jag är, eller skit i mig." Problemet kan vara, att det är alldeles för svårt för människor att ta dig som du är, och du blir till sist ensam. Du har kompisar, men inga riktiga vänner. Du har blivit tuff på ett sätt som du själv betraktar vara din styrka, men som egentligen är din största svaghet. Tuffheten gynnar varken dig, varken din omgivning. Du har byggt upp ett skydd, och på något sätt tror du att du alltid behöver ha garden uppe. Du kan inte slappna av, ha kul och njuta. Du är alltid på din vakt och ödmjukhet är ett begrepp du inte känner till.
Jag har vandrat på båda dessa vägar, och påstår att jag har erfarenheter man aldrig någonsin kan läsa sig till. På gott, och på ont. Hade jag hellre velat ha ett liv med två fungerande föräldrar som levde i harmoni? Hade jag hellre fått hjälp med läxor, blivit skjutsad till träning? Fått hjälp med första möblerna till lägenheten, kanske fått hjälp med körkort? Blivit bjuden på söndagsmiddagar och rest utomlands tillsammans med mina föräldrar? Hade jag hellre haft en mamma som ringt och frågat hur jag mådde om det gått några dagar för många sedan vi hörts av sist? Svaret är ja. Självklart hade jag hellre valt ett liv i trygghet, än det jag levt. Att säga att jag inte skulle vilja byta med någon som haft ett tryggt liv tror jag är att lura mig själv. Däremot är jag inte arg eller bitter över mitt liv. Jag är idag tacksam över att jag blivit den jag är, och att jag lyckas förvalta det jag genomlevt på ett bra sätt. Jag tror att jag genom mina erfarenheter, tillsammans med både nyttig och viktig teori, kan få kunskaper som kommer att kunna hjälpa andra människor att finna sin väg mot harmoni.
Så kom det! Som en megabekräftelse på att jag valt rätt. Igår fick jag en förfrågan om jag ville komma och prata/föreläsa i Bollnäs för cirka 10-20 unga vuxna." Det är ett pågående EU-projekt där man via olika insatser arbetar med att hjälpa unga människor in på "rätt" spår.
Jag tackade naturligtvis ja, ja, JA! Jag är så otroligt glad (och hedrad) över att man vill att jag ska komma och prata. Jag har rätt klart för mig hur jag ska lägga upp det, har suttit och skrivit två nätter i rad nu. Jag har lite utrymme för spontana grejer som säkerligen kommer att ske och jag tror att situationen kommer att styra åt det håll som är meningen. På måndag kl.13.00. Ser fram emot detta, och är så glad så ni kan inte ana =)
Ta hand om er!
3 kommentarer:
Åhh..hjärtat!
Jag är inte ett dugg förvånad över att du har fått en så positiv respons. Jag är så glad för din och alla människor du kommer att mötas skull. Som jag alltid har sakt så är livet en skola och vi har alla olika stigar att vandra. Det är i de svåraste och tuffaste situationerna som vi har våra största läxor. Det är inte för intet vi möter det vi gör. Det viktigaste i dessa stunder är att inse att vi har olika val och att vi är skapare av vår egen verklighet.
Tusen kramar och massor av ljus & kärlek sänder jag dig :).
Kan bara hålla med! Tack ♥
Tack Christna för att du delade med dej till oss av ditt liv, tror frön såddes:-) Kram Gerd
Skicka en kommentar