Tisdag, natt, höst & längtan

Efter gårdagens febertoppar och nattens oändliga hosta tvingade jag iväg mig själv till skolan kl.8. Med kommande prov och uppgifter som ska vara klara en månad före ordinarie terminslut är det bara att ligga i och ignorera allt vad feber, hosta och andra åkommor heter. Just i detta nu (01.45) har jag, förutom 45 minuter i eftermiddag, varit vaken i 37 timmar. Lite sömn skulle verkligen inte skada, men hostan håller mig vaken och bryr sig inte alls om hur trött jag är. Nu har jag bäddat ner mig i soffan för att förhoppningsvis kunna få mig någon timmes sömn i sittande läge :)

Jag blev i alla fall piggare under dagen, precis som igår, och vid lunchtid bestämde jag mig för att ta en paus och äta min mat ute i solen.

En skön och mycket behövlig timeout fick jag nere vid ån där jag satt och tittade på en fisketävling samtidigt som jag passade på att njuta av en riktigt härlig höstdag, kanske en av de sista riktigt fina innan vintern tar över? 

Medan jag satt där på bänken kom ett löv flygande och landade på bordet framför mig. Jag gillade kontrasterna mellan det färgrika bladet och det slitna gråa bordet och kände mig tvungen att fotografera det. Så enkelt, men så vackert!

 Väl tillbaka på skolan satt jag i grupprummet där jag fick plugga helt ostört. Rätt vad det var kände jag hur jag höll på att tippa av stolen (skedde också en gång före lunch). Klockan var då 14.30, och det var då jag beslutade mig för att åka hem och försöka sova en liten stund. Precis som jag skrev tidigare sov jag i

45 minuter, och det räddade hela min eftermiddag och kväll. 

Tanken var att jag skulle ägna kvällen åt mina studier, men faktum är att fotbollen fick all min uppmärksamhet och jag tror att det var bra för mig att vila hjärnan lite också. Jag tycker det var en riktigt kul match att titta på och i mitt tycke är det inte direkt någonting vi är bortskämda med. Mycket bra jobbat av Sverige som genom vinsten mot Holland gav oss en direktplats i EM nästa år. 

Nu hoppas jag att jag lyckas få undan en del skolarbete innan helgen så jag kan ta det lite lugnt och återhämta mig. Längtar efter Petter så otroligt mycket. Inte många dagar kvar nu, men det känns att det är några dagar för många sedan vi sågs. 

Jag är så lyckligt lottad och tacksam över att ha funnit det jag inte trodde fanns. Du är så himla fin och jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är över att du finns i mitt och pojkarnas liv. Tack för att jag får ge, och tack för allt jag får. Älskar dig av hela mitt hjärta!

                                                     Kramar till er alla ♥

Från sol till sithlord, eller njae...

Åkte till skogen för att läsa idag medan barnen lekte med sina vänner. Jag, studielitteraturen, en filt och kaffetermosen. När solen skiner utanför fönstret och plugga är ett måste kan det vara bra att försöka kombinera de båda, istället för att sitta inne och bli tokig. Det har inte blivit någon träning denna vecka eftersom halsen strejkar, och några följdsjukdomar på grund av envishet/dumdristighet har jag inte alls någon lust med. Kroppen däremot skriker efter rörelse så idag var det inte bara hjärnan som behövde fyllas på med naturlig energi. Det var ganska kyligt, lite bitande, men jag fann min plats i solen och där satt jag i dryga två timmar.

                                

Jag har en del kluriga saker att ta tag i framöver och jag har inte riktigt kommit underfund med hur jag ska lyckas lösa allting. Även då jag är en människa som tror på lösningar och tror på att saker alltid blir bra är det ibland (även för mig) svårt att se det. Det värsta jag vet är negativitet, pådragna offerkoftor och
"det-är-ingen- idé-tankar". Det finns egentligen bara en sak jag ogillar mer, och det är när JAG hamnar där. Jag kan verkligen inte med mig själv, och kriget mellan goda jedi och onda sithlord på varsin axel blir ett oundvikligt faktum. Tur för mig, jag har manus och vet att jedi vinner ;)


(Bild lånad från google)

 Imorgon ska Filip spela innebandymatch. Nej, nu har jag börjat ljuga också! Han ska förstås spela idag. Jag har klockan ställd att ringa om fem timmar då vi ska kliva upp, vakna till liv, äta frukost, packa fika och värma upp. Försöker fortfarande bearbeta Kevin att börja med någonting, men han är svårstartad. Jag har föreslagit Judo men det var inte populärt. Skridskosporter är inte att tänka på och inte simning heller. Jag hoppas verkligen att han kommer igång med någonting nu under hösten så det inte blir en stillasittande vinter för honom. Om någon har ett bra tips på en sport där han kan utvecklas individuellt och inte riskerar att bli bänkad eller "utfryst" får ni gärna hojta :)

Säger nu godnatt och på återseende.

Kramar

♥ ♥ ♥

Pedagogiskt ledarskap -Halleluja!

Ibland, eller snarare för det mesta, är saker och ting precis som de ska vara. Jaja, jag vet att jag tjatar, men det får jag göra eftersom det är sant ;-)

Idag har jag suttit nere på skolan precis hela dagen. Började morgonen med att räkna lite och därefter ägnade jag resterande timmar åt ämnet pedagogiskt ledarskap. Det är en sak att skumma igenom en text, en annan att reflektera, analysera och verkligen försöka ta in det man läser. Vissa gånger tycks det nästan vara omöjligt att göra det sistnämnda, och hur mycket jag än anstränger mig förstår jag inte vad jag läser. Du vet en sådan gång när du ligger och läser och plötsligt, på sidan 15, stannar du upp och inser att du inte har en blekaste aning om vad du nyss läst...

Jag är lite av en periodare när det gäller att läsa. Ibland kan jag läsa precis hur mycket som helst och allting fastnar, medan jag andra gånger kan läsa texten på baksidan av mjölkpaketet fjorton gånger utan att förstå vad det står. Förra veckan hade jag en sådan vecka. Visst läste jag, men ingenting ville stanna kvar där uppe utan försvann ut i periferin. Problemet är att jag inte "har råd" att ha sådana veckor när jag studerar, i synnerhet inte när det ingår muntliga redovisningar som går ut på detta-har-jag-läst-och-förstått-från-föregående-vecka. En sådan redovisning hade jag igår. Efter min högst tysta muntliga icke-redovisning hade jag matteprov som till motsats från redovisningen gick strålande. Tack för det! Väl hemma kom jag igång rätt hyfsat med nästa veckas uppgifter men kände fortfarande att jag inte var hundra med i tanken.

Så, tillbaka till ämnet och idag; pedagogiskt ledarskap var visst ledordet.
Jo, jag läste om olika inlärningsprocesser, om ytinlärning och djupinlärning och om vad som påverkar inlärningen. Eftersom jag har ett stort intresse av pedagogik och har haft det under flera år är jag redan ganska medveten om många områden. Det som skedde idag var att jag blev väldigt påmind om vilka delar jag själv har tappat på vägen för att jag ska kunna effektivisera mina studier, och jag blev framför allt medveten om att jag inte haft samma motivation och drivkraft som tidigare. Även om jag också varit motiverad och driven emellanåt har jag inte varit i närheten av hur jag brukar vara. Det som slagit mig tidigare under terminen är att jag känner mig som mest omotiverad just under den period jag borde känna mig mest motiverad eftersom detta är sista terminen innan högskolan. Så varför gör jag inte det?

Efter djupgående analyser (nu är hon där igen, snillet) har jag funnit flera faktorer som spelar in, mer än jag trott, och som jag måste arbeta med att ta bort för att kunna fokusera och känna glädje i det jag gör. Jag tänker inte gå in på varenda liten grej jag funnit men en viktig faktor är att jag har sänkt ribban för mig själv. De som känner mig jublar förmodligen både en och två gånger just nu, men faktum är att jag har gjort det på helt fel sätt. Jag har påverkats av att männikor runt mig anser att jag gör för mycket, är för duktig, ställer för höga krav på mig själv, och att jag inte kan nöja mig med mindre än det bästa. "Du måste varva ner!"
"Du behöver inte alltid vara bäst"...

...Och visst är det sant, vartenda litet påstående! Jag ställer höga krav på mina arbeten, jag överarbetar ofta och gör lite mer, försöker prestera lite bättre för varje uppgift jag gör, och jag nöjer mig inte förrän jag vet att det jag gjort är  bättre än bra.

Prestationsångest? Det trodde jag. Jag var säker på att det var så och därför bestämde jag mig innan terminen satte igång att sluta vara så överambitiös och nöja mig med mindre. Känna att det är tillräckligt bra med ett G, eller ett VG, det behöver inte vara ett MVG. Snyggt jobbat Fors, grattis! Klappade mig själv på axeln för denna nyfunna insikt som skulle få mig att må ännu bättre, orka ännu mer och ta bort eventuell stress.

Men det blev inte riktigt så, inte alls så faktiskt. Det fick helt motsatt effekt. Jag mår inte bättre, jag orkar absolut inte mer och stressen behöver vi inte ens nämna.

Det jag kom fram till genom dagens studier, analyser och eftertankar är att jag tagit bort det som gör mig übermotiverad -att utmana mig själv! Att dyka ner i informationen, tolka, omvandla och göra det till mitt eget, och göra det på absolut bästa sätt enbart av den anledningen att jag faktiskt kan. Jag har rätt förutsättningar, jag har inte svårt att lära, jag har inte svårt att sätta saker i större sammanhang, jag har inte svårt att uttrycka mig. Så varför i hela fridens dagar gör jag det så vansinnigt svårt för mig genom att sänka min ambitionsnivå? Att lägga mig på en lägre nivå har gjort studierna tråkiga och jag förstår inte alls vad jag håller på med. Vansinnigt korkat och någonting jag tänker sluta upp med genast! I'm too old for this shit ;-)

Ibland behövs det inte mer än några reflektioner och insikter för att genast få en massa oväntad energi. Efter jag kom hem från skolan idag vid 17.30 har jag lyckats stöka undan en hel del av veckans uppgifter, klippt sonen, dammsugit, lagat mat, plockat undan, spelat Geni med grabbarna, pratat en timme med Petter i telefonen och nu också bloggat =) Ser verkligen fram emot morgondagens studier och det var ett tag sedan jag kände sådan entusiasm som jag gör nu kan jag lova och det känns helt fantastiskt!

                                              ♥♥♥KRAMAR♥♥♥