Pedagogiskt ledarskap -Halleluja!

Ibland, eller snarare för det mesta, är saker och ting precis som de ska vara. Jaja, jag vet att jag tjatar, men det får jag göra eftersom det är sant ;-)

Idag har jag suttit nere på skolan precis hela dagen. Började morgonen med att räkna lite och därefter ägnade jag resterande timmar åt ämnet pedagogiskt ledarskap. Det är en sak att skumma igenom en text, en annan att reflektera, analysera och verkligen försöka ta in det man läser. Vissa gånger tycks det nästan vara omöjligt att göra det sistnämnda, och hur mycket jag än anstränger mig förstår jag inte vad jag läser. Du vet en sådan gång när du ligger och läser och plötsligt, på sidan 15, stannar du upp och inser att du inte har en blekaste aning om vad du nyss läst...

Jag är lite av en periodare när det gäller att läsa. Ibland kan jag läsa precis hur mycket som helst och allting fastnar, medan jag andra gånger kan läsa texten på baksidan av mjölkpaketet fjorton gånger utan att förstå vad det står. Förra veckan hade jag en sådan vecka. Visst läste jag, men ingenting ville stanna kvar där uppe utan försvann ut i periferin. Problemet är att jag inte "har råd" att ha sådana veckor när jag studerar, i synnerhet inte när det ingår muntliga redovisningar som går ut på detta-har-jag-läst-och-förstått-från-föregående-vecka. En sådan redovisning hade jag igår. Efter min högst tysta muntliga icke-redovisning hade jag matteprov som till motsats från redovisningen gick strålande. Tack för det! Väl hemma kom jag igång rätt hyfsat med nästa veckas uppgifter men kände fortfarande att jag inte var hundra med i tanken.

Så, tillbaka till ämnet och idag; pedagogiskt ledarskap var visst ledordet.
Jo, jag läste om olika inlärningsprocesser, om ytinlärning och djupinlärning och om vad som påverkar inlärningen. Eftersom jag har ett stort intresse av pedagogik och har haft det under flera år är jag redan ganska medveten om många områden. Det som skedde idag var att jag blev väldigt påmind om vilka delar jag själv har tappat på vägen för att jag ska kunna effektivisera mina studier, och jag blev framför allt medveten om att jag inte haft samma motivation och drivkraft som tidigare. Även om jag också varit motiverad och driven emellanåt har jag inte varit i närheten av hur jag brukar vara. Det som slagit mig tidigare under terminen är att jag känner mig som mest omotiverad just under den period jag borde känna mig mest motiverad eftersom detta är sista terminen innan högskolan. Så varför gör jag inte det?

Efter djupgående analyser (nu är hon där igen, snillet) har jag funnit flera faktorer som spelar in, mer än jag trott, och som jag måste arbeta med att ta bort för att kunna fokusera och känna glädje i det jag gör. Jag tänker inte gå in på varenda liten grej jag funnit men en viktig faktor är att jag har sänkt ribban för mig själv. De som känner mig jublar förmodligen både en och två gånger just nu, men faktum är att jag har gjort det på helt fel sätt. Jag har påverkats av att männikor runt mig anser att jag gör för mycket, är för duktig, ställer för höga krav på mig själv, och att jag inte kan nöja mig med mindre än det bästa. "Du måste varva ner!"
"Du behöver inte alltid vara bäst"...

...Och visst är det sant, vartenda litet påstående! Jag ställer höga krav på mina arbeten, jag överarbetar ofta och gör lite mer, försöker prestera lite bättre för varje uppgift jag gör, och jag nöjer mig inte förrän jag vet att det jag gjort är  bättre än bra.

Prestationsångest? Det trodde jag. Jag var säker på att det var så och därför bestämde jag mig innan terminen satte igång att sluta vara så överambitiös och nöja mig med mindre. Känna att det är tillräckligt bra med ett G, eller ett VG, det behöver inte vara ett MVG. Snyggt jobbat Fors, grattis! Klappade mig själv på axeln för denna nyfunna insikt som skulle få mig att må ännu bättre, orka ännu mer och ta bort eventuell stress.

Men det blev inte riktigt så, inte alls så faktiskt. Det fick helt motsatt effekt. Jag mår inte bättre, jag orkar absolut inte mer och stressen behöver vi inte ens nämna.

Det jag kom fram till genom dagens studier, analyser och eftertankar är att jag tagit bort det som gör mig übermotiverad -att utmana mig själv! Att dyka ner i informationen, tolka, omvandla och göra det till mitt eget, och göra det på absolut bästa sätt enbart av den anledningen att jag faktiskt kan. Jag har rätt förutsättningar, jag har inte svårt att lära, jag har inte svårt att sätta saker i större sammanhang, jag har inte svårt att uttrycka mig. Så varför i hela fridens dagar gör jag det så vansinnigt svårt för mig genom att sänka min ambitionsnivå? Att lägga mig på en lägre nivå har gjort studierna tråkiga och jag förstår inte alls vad jag håller på med. Vansinnigt korkat och någonting jag tänker sluta upp med genast! I'm too old for this shit ;-)

Ibland behövs det inte mer än några reflektioner och insikter för att genast få en massa oväntad energi. Efter jag kom hem från skolan idag vid 17.30 har jag lyckats stöka undan en hel del av veckans uppgifter, klippt sonen, dammsugit, lagat mat, plockat undan, spelat Geni med grabbarna, pratat en timme med Petter i telefonen och nu också bloggat =) Ser verkligen fram emot morgondagens studier och det var ett tag sedan jag kände sådan entusiasm som jag gör nu kan jag lova och det känns helt fantastiskt!

                                              ♥♥♥KRAMAR♥♥♥