Jag kan inte med ord förklara hur jag har slitit de sista veckorna och jag är inte heller säker på att jag själv har förstått det.
Så sitter jag äntligen här, med ett slutbetyg och förstår inte riktigt hur det gick till. Nu är första etappen avklarad och jag vet att detta har varit den tuffaste biten. Jag har nått ett delmål, ett stort sådant. Märklig känsla.
Igår gjorde jag egentligen ingenting vettigt över huvud taget. Vaknade, skjutsade barnen till skolan, åkte hem och var. Jag bara var, och det kändes också väldigt...Märkligt.
Så är det den där känslan av att vilja gråta floder. Den mer eller mindre uteblivna sömnen sista veckorna gör sig påmind och det är väl som sig bör, när kropp och hjärna börjar slappna av. Det är ju först nu jag kan känna efter. Alla känslor jag skjutit på, trängt undan och medvetet ignorerat säger plötsligt godmorgon, godmiddag och godkväll, och för mig är det nu bara att hänga med i svängarna. Upp som en sol och ned som en pannkaka.
Jag har varit fullt medveten om att det skulle bli så här. Jag vet ju att jag har pressat mig själv omänskligt mycket, och om jag skulle har varit helt opåverkad hade jag blivit orolig.
Å ena sidan känner jag mig så otroligt stolt, nöjd och glad över vad jag presterat, å andra sidan tom, trött och helt slut.
Nu tänker jag vila, göra det jag orkar och strunta i resten. Några dagar sedan är jag back on track igen.
Kramar!
Så sitter jag äntligen här, med ett slutbetyg och förstår inte riktigt hur det gick till. Nu är första etappen avklarad och jag vet att detta har varit den tuffaste biten. Jag har nått ett delmål, ett stort sådant. Märklig känsla.
Igår gjorde jag egentligen ingenting vettigt över huvud taget. Vaknade, skjutsade barnen till skolan, åkte hem och var. Jag bara var, och det kändes också väldigt...Märkligt.
Så är det den där känslan av att vilja gråta floder. Den mer eller mindre uteblivna sömnen sista veckorna gör sig påmind och det är väl som sig bör, när kropp och hjärna börjar slappna av. Det är ju först nu jag kan känna efter. Alla känslor jag skjutit på, trängt undan och medvetet ignorerat säger plötsligt godmorgon, godmiddag och godkväll, och för mig är det nu bara att hänga med i svängarna. Upp som en sol och ned som en pannkaka.
Jag har varit fullt medveten om att det skulle bli så här. Jag vet ju att jag har pressat mig själv omänskligt mycket, och om jag skulle har varit helt opåverkad hade jag blivit orolig.
Å ena sidan känner jag mig så otroligt stolt, nöjd och glad över vad jag presterat, å andra sidan tom, trött och helt slut.
Nu tänker jag vila, göra det jag orkar och strunta i resten. Några dagar sedan är jag back on track igen.
Kramar!
3 kommentarer:
Nöjd ska du vara med resultatet, och GRATTIS =)
Såååå stolt över dig, inte bara för det du har åstadkommit (som i sig är en enorm prestation), utan framförallt för den underbara människan du är. Försök att njuta nu, du är i allra högsta grad värd det! Kram och all min kärlek till dig <3// Millan
Tusen Kramar och ett stort GRATTIS till dig :)
Skicka en kommentar