En tanke föddes

Till dig som gav mig inspirationen till detta inlägg, du vet vem du är: Tack!

Idag föddes några tankar hos mig igen. Det handlar om hur vi väljer, varför vi väljer det vi väljer samt vad det egentligen får för konsekvenser. Det handlar också om huruvida ett egentligen osjälviskt handlande kan resultera i att bli mycket själviskt och de som blir lidande är de människor som finns runtomkring.

För ett tag sedan satt jag här en natt och pratade med mamma. Hon var nykter, men väldigt väldigt nere. Hon grät - floder, och på något sätt kom nog verkligheten ikapp henne just den kvällen.

- Jag tror jag kommer att dö snart, sa hon.

- Jag tror du har rätt, svarade jag.

Klart det gör ont i mig att titta in i min mammas ögon och säga att jag inte tror att hon kommer att leva länge till, men det är samtidigt precis det jag tror. Finns inte en chans att hon överlever flera år till såsom hon håller på. Jag sa åt henne att det finaste minnet hon ändå kan ge oss är en nykter mamma. 50 år gammal... Det har varit och är fortfarande hennes val.

Diskussionerna gick fram och tillbaka, och jag kände bara hur ärligt trött hon är på sitt missbruk. Tror sjutton det när man supit och knarkat bort större delen av sitt vuxna liv. Hur kan man inte vara trött, både på sig själv och på missbruk? Jag tror däremot inte att hon kommer att hinna bli nykter, tyvärr. Detta är en av väldigt få gånger vi pratat om livet tillsammans på allvar. Det har liksom alltid varit så mycket fokus på nuet och inte givits utrymme till det förflutna. En skön, men lite sorglig känsla samtidigt.

 Vi kom hur som helst in på hur ambitiös och duktig hon var innan det gick åt skogen och jämförde det med mig. Jag är rätt lik henne, som hon var när hon var i min ålder, lite yngre. Hon, med väldigt många bollar i luften samtidigt och alltid väldigt hjälpsam. Behövde någon hjälp med någonting fanns hon alltid där. Hon bakade väldigt avancerade godsaker, bytte dragkedjor åt folk, tog hand om andras barn, fixade egentligen det mesta själv (känner en till som är precis likadan).

Det finns dock en väsentlig skillnad mellan oss. Jag gör det för att jag vill och när jag vill. Jag gör det för att jag tycker det är kul, för att jag har ett genuint intresse av både matlagning och bak. Jag hjälper andra för att jag har energi över till att göra det och jag går inte emot min egen vilja. Hon hatade att baka de där kakorna, svor alltid i tystnad. Hon avskydde att byta dragkedjor, men om någon kom och bad henne ställde hon naturligtvis upp. Själv lämnade hon iväg våra kläder till någon annan sömmerska. Hon berättade att hon inte alls gjorde dessa saker för att hon trivdes med det, utan för att hon ville bli bekräftad.

- DET är största skillnaden mellan dig och mig, sa hon.

Så gick detta från början osjälviska handlande över till att bli mer än bara själviskt. Hon pallade inte trycket av sina egna val och började istället döva allting med alkohol. Och hur allting slutade, resultatet, behöver jag knappast påpeka igen. Kanske hade det varit betydligt mer osjälviskt av henne att sätta sig själv mer i främsta rum? Förmodligen.

Nu behöver det ju inte alltid bli så dramatiskt som det blev med mamma. Det finns massor av individer som, utan att någon faktiskt bett om det, ställer upp, rycker in och hjälper människor i sin omgivning med både det ena och det andra för att senare tala om för dessa personer hur mycket de faktiskt "offrat", hur mycket de "ställt upp" och hur besvikna de är på att inte ha fått det tillbaka. Är detta rättvist? Att först helt på eget bevåg hjälpa, för att senare tala om för den man hjälpt att man försakat sig själv och att man förväntade sig att få samma sak tillbaka? Ska man verkligen göra saker för andra på de villkoren?

Nu menar jag inte att man aldrig ska ställa upp och finnas tillbaka, men när det är ett från början helt outtalat krav är det inte rättvist. Om jag bjuder dig på mat hundra gånger kanske jag tycker det är trevligt att få en inbjudan tillbaka, men det är ju aldrig någonting jag ska räkna med. Om förutsättningen för att jag ska tycka det är värt att hjälpa dig är att du gör samma sak för mig så måste jag ju först berätta det. Då har du möjlighet att göra valet om du vill ha min hjälp eller inte.

Klart det finns människor som också sätter i system att utnyttja andra. Att alltid rida på personen som bjuder, fixar och ställer upp, men jag tror att dessa personer är relativt lättsållade.

Jag minns att mormor kunde göra sådär ibland. Göra saker på eget bevåg och sedan gnälla över hur jobbigt det var. Skitjobbigt var det också att lyssna till, och nog kunde hon ge mig både ett och fler samvetskval.

Gör man också detta som förälder är det himla tråkigt. Det är inte schysst att skjutsa sina barn, laga mat, ge pengar och göra saker med dem och sedan säga "så mycket som jag ställt upp på dig...bla bla bla." Välkommen till föräldravärlden! Om du tänker kasta i ansiktet på dina barn att du funnits där för dem tycker jag att du ska ta en allvarlig funderare på om du verkligen hade velat göra annorlunda, dvs. inte funnits, inte ställt upp, inte varit förälder... Tror svaret är lika givet som att det faktiskt är ett helt galet orättvist beteende.

Jag tycker man ska sluta vara osjälvisk om det i slutänden resulterar i att man behöver tydliggöra hur jobbigt det är, ge människor dåligt samvete, eller själv klappa ihop. Det är inte ett dugg osjälviskt, utan något av det mest själviska beteende man kan ha. I mina ögon är det sämre att ge om det innebär att mottagaren ska stå i tacksamhetsskuld, än att inte ge någonting alls.


Att älska sig själv, ta hand om sig och vara lite ego behövs, men då talar vi helt plötsligt om en helt annan form av själviskhet, en av den mer goda sorten. Den sorten som leder både dig och människor i din omgivning framåt.

                                                              Kramar och ha det gott!

Möjlighet

För ett tag sedan var jag med i ett reportage i tidningen. Det handlade om mig, min bakgrund och lite om vem jag är idag. Efter publicering fick jag oväntat många kommentarer, samtliga positiva. Jag har inte alltid varit som jag är nu, ingen nyhet, men det har tagit tid och det har heller inte alltid varit enkelt. Min förhoppning med reportaget var att någon, kanske en enda ung människa som har det tufft, skulle kunna känna att det ändå finns lite hopp om livet.

Som barn till missbrukare hamnar man, förmodligen av omgivningen helt omedvetet, i ett fack. Du får tidigt lära dig att det är genetiskt, att du löper större risk att själv hamna i missbruk, att det för många barn till missbrukare går åt skogen. Som barn till missbrukar blir du ditten eller datten... Du får sällan, eller aldrig höra eller läsa om att det också kan gå bra, riktigt bra. Du har redan som ung fått stora hinder du ska komma över, och du vet att risken är stor att du faller. Jag tror på medvetenhet, men jag tror också att vi måste lära oss att lägga ett mycket större fokus på det positiva kring människor, framför allt ungdomar som redan har det svårt. Om du redan som ung, oerfaren klättrare, med halvtaskig utrustning ska bestiga Mount Everest, är det inte konstigt att du ger upp redan efter några hundra meter. Du vet ju att du förmodligen kommer att dö av syrebrist innan du nått toppen. Varför ens försöka?

I skolan blir du den som aldrig syns och hörs, eller den som alltid hörs och syns. Du blir den som lärarna till sist ger upp hoppet om, eller så blir du den som lärarna hyllar. Du är aldrig bara bara. Du har något du ska bevisa, eller så skiter du i allt. Runt dig hör du emellanåt kommentarer om "jävla alkoholister", "jävla knarkare" eller "pack". Din förälder, eller föräldrar är ditt kött och blod, och vare sig du vill eller inte, och hur mycket du än intalar dig själv att det inte handlar om dig, är du en del av det. Detta vet du, och endera bestämmer du dig för att trotsa statistiken, eller så blir du en del av den. Du kan finna vägen som leder till harmoni, eller kan finna vägen som leder till hat.

När du inte har funnit förmåga att älska dig själv och din omgivning blir du "tuff", och du blir framför allt hård emot dig själv. När du är mitt i allting lägger du inte märke till vilken av dessa vägar du har valt. Du är tuff och säger "ta mig som jag är, eller skit i mig." Problemet kan vara, att det är alldeles för svårt för människor att ta dig som du är, och du blir till sist ensam. Du har kompisar, men inga riktiga vänner. Du har blivit tuff på ett sätt som du själv betraktar vara din styrka, men som egentligen är din största svaghet. Tuffheten gynnar varken dig, varken din omgivning. Du har byggt upp ett skydd, och på något sätt tror du att du alltid behöver ha garden uppe. Du kan inte slappna av, ha kul och njuta. Du är alltid på din vakt och ödmjukhet är ett begrepp du inte känner till.

Jag har vandrat på båda dessa vägar, och påstår att jag har erfarenheter man aldrig någonsin kan läsa sig till. På gott, och på ont. Hade jag hellre velat ha ett liv med två fungerande föräldrar som levde i harmoni? Hade jag hellre fått hjälp med läxor, blivit skjutsad till träning? Fått hjälp med första möblerna till lägenheten, kanske fått hjälp med körkort? Blivit bjuden på söndagsmiddagar och rest utomlands tillsammans med mina föräldrar? Hade jag hellre haft en mamma som ringt och frågat hur jag mådde om det gått några dagar för många sedan vi hörts av sist? Svaret är ja. Självklart hade jag hellre valt ett liv i trygghet, än det jag levt. Att säga att jag inte skulle vilja byta med någon som haft ett tryggt liv tror jag är att lura mig själv. Däremot är jag inte arg eller bitter över mitt liv. Jag är idag tacksam över att jag blivit den jag är, och att jag lyckas förvalta det jag genomlevt på ett bra sätt. Jag tror att jag genom mina erfarenheter, tillsammans med både nyttig och viktig teori, kan få kunskaper som kommer att kunna hjälpa andra människor att finna sin väg mot harmoni.

Så kom det! Som en megabekräftelse på att jag valt rätt. Igår fick jag en förfrågan om jag ville komma och prata/föreläsa i Bollnäs för cirka 10-20 unga vuxna." Det är ett pågående EU-projekt där man via olika insatser arbetar med att hjälpa unga människor in på "rätt" spår.

Jag tackade naturligtvis ja, ja, JA! Jag är så otroligt glad (och hedrad) över att man vill att jag ska komma och prata. Jag har rätt klart för mig hur jag ska lägga upp det, har suttit och skrivit två nätter i rad nu. Jag har lite utrymme för spontana grejer som säkerligen kommer att ske och jag tror att situationen kommer att styra åt det håll som är meningen. På måndag kl.13.00. Ser fram emot detta, och är så glad så ni kan inte ana =)

Ta hand om er! ♥ ♥ ♥

Kalas, och ett läskigt litet spöke

Det har hänt en del sedan sista inlägget, däribland mycket kalasande både här och där. I helgen var jag och kalasade för Stina som nått den ärofyllda åldern 40 :)

En av presenterna...Riktigt schnygg :P

 En riktigt trevlig kväll med lek, tok och många skratt. Vi lekte "rita gissa", och inte var det så enkelt som jag trodde. Stinas sambo Tomas drog ett kort där han skulle teckna Babar. Babar är en elefant och ser ut enligt följande:

Elefanten Babar

 Leken, eller spelet "rita gissa" går alltså ut på att en person slår en tärning, går det antal steg på spelplanen som tärningen visar och hamnar på så sätt med sin spelpjäs på en färg. Det finns 6 olika färger och varje färg anger en kategori. När man vet kategorin tar man ett kort och läser de anvisningar som finns under den färg man hamnat på. Sedan gäller det, att under tidsbegränsning försöka rita det som anges, och helst då också på ett sätt som gör att det egna laget kan gissa vad bilden föreställer.

                                                  Det här var Tomas tolkning av Babar:

Medan han ritade försökte han förklara att "den ena liksom är lite lurvig". Jag kanske inte behöver nämna att ingen kunde gissa rätt, men när tiden runnit ut var vi tvungna att fråga vad det egentligen föreställde.

- BABAR! Utbrast han med en ton i rösten som avslöjade att han ansåg oss vara helt inkompetenta. När någon då kontrade med att Babar ju är en elefant bleknade han lite, och insåg efter en stund att han förväxlat BABAR med Barbapapa. Haha! Klockrent Tomas, verkligen!

Så blev det då min tur. Jag fick kategorin ordspråk och uttryck. Jag vänder kortet och läser följande: " I mörkret är alla katter grå"

Hur i hela fridens dagar tecknar man det?  - Med en lila krita!

Jösses Amanda! Försökte förmedla att det var mörkt och att alla katter då blev samma färg, samtidigt som jag höll tummen för att någon som är mer kunnig än jag inom ordspråksvärlden skulle knäcka det. Själv hade jag aldrig tidigare hört detta. Det visade sig att ingen annan heller hade hört det, vilket gjorde att det genast kändes lite bättre att bli poänglös.

Tack än en gång för en superhärlig kväll!



På söndagen kalasade vi lite för Filip som fyllde 10 år igår. Förutom Danique var det endast vuxna som kom och grattade. Barnkalaset tar vi lite längre fram när det går att ha lite utelekar också.

Grattis igen, älskade unge ♥

En av de presenter Filip önskat sig var ansiktssmink för att kunna klä ut sig. Jag hittade en hel del bra smink på Toys'R'Us. Igår bad han mig sminka honom till ett spöke, eller skelett eller liknande. Tror inte riktigt att ansiktsmålning är mitt kall här i livet, men han blev åtminstone ganska creepy, inte sant?!

Take care! MOAHAHAHA 

Abilty Abilica

Nu sitter jag här igen, med några tankar och småler för mig själv. Det är egentligen inte klokt vad jag har kommit över saker som i många år har varit skräckinjagande för mig. Som att ta på mig en kort kjol, bikini, shorts... Allt för att en enda människa påverkade mig till att tro att jag inte var tillräckligt bra, inte tillräckligt snygg, och dessutom sa denne någon att jag hade kycklingben. Haha! Vad fasiken betyder kycklingben egentligen? Det är inte klokt vad andra människors dumma och ogenomtänkta kommentarer kan sätta djupa spår.

Den där kycklingbenskommentaren fick mig hur som helst att täcka det mesta av mina ben i väldigt många år. Helt galet!  Jag hade aldrig någonsin tänkt på hur mina ben såg ut innan, och jag tror faktiskt att de ser ut som ben mest gör. Inte spikraka, superslanka och helt perfekta, utan som ben mest gör.

Denne någon lade alltid spydiga kommentarer om andras utseenden, också en hel del om överviktiga människor. Så kom det sig, att denne någon själv blev ordentligt överviktigt och jag kunde helt enkelt inte hålla min mun stängd. Jag var tvungen att fråga vad som egentligen skett. Svaret jag fick var:

- Vänta tills du själv är 30år så får vi se!

Jag har alltid tyckt om att röra på mig. Promenera, jogga, köra lite situps osv. Jag har aldrig varit ett stort fan av godis, snacks, läsk eller övriga sötsaker så det har inte varit ett problem. Sedan jag kom ifrån mina ätstörningar har jag lyckats hålla min vikt på en ganska jämn och bra nivå. Men så för ett år sedan ungefär började jag tillsätta saker i min kost jag aldrig tidigare gjort. Jag bytte ut filen på morgonen mot smörgås, jag började käka en bulle eller en kaka när jag var hos någon. Jag ska inte säga att jag gick upp en massa kilon, för det gjorde jag inte. Men tillräckligt för att börja känna mig obekväm och framför allt osmidig.

Så i början av februari bestämde jag mig för att börja träna mer. "Kärringgympa" som min lillebror kallar det. Det är en mix av olika aktiviteter såsom zumba, styrka i grupp, aerobics, step, funktionellt cirkelpass och pilates. Det har nu gått en månad. Jag har tränat mellan fyra och fem dagar i veckan, á 1 timme. Jag har skippat smörgåsarna helt, och problem med magen har gjort att jag emellanåt ätit bara kunna äta flytande kost, men däremellan har jag ätit det som fallit mig in. Det jag har varit noga med är att se till att få i mig det jag behöver när jag tränar. Jag tror inte på särskilt många dieter, och jag tror definitivt inte på att plocka bort alla kolhydrater som många människor gör just nu.

Faktum är att det har hänt grejer! Jag väger mig inte, men däremot har jag mätt mitt omfång (egentligen är det också ganska överflödigt eftersom klädernas passform berättar.) Totalt har jag minskat 21 cm, då har jag lagt ihop minskning runt lår, stuss och midja. Jag tror inte att så många andra än jag ser detta då det nog känns mer än det syns, i alla fall med kläder på, och så ofta springer jag ju inte runt halvnaken precis :/

Jag är inte direkt någon fitnessdrottning, och det kommer jag heller aldrig att bli, men jag mår bättre, har mindre ont i ryggen, är piggare, gladare och jag känner mig fräschare än jag gjort på väldigt länge OCH jag är 30 år! (En ljuv revanschkänsla infann sig just)

Man ska banne mig vara försiktig med vad man tänker och vad säger till andra människor. Det kan slå tillbaka på en själv, och hur ska man bete sig då? Hur krånglar man sig förbi sina egna kommentarer?


Ställer frågan: Vad är egentligen perfekt? Många kvinnor vill vara så slanka som möjligt, tittar på en modell och säger: Hon är perfekt! Hur vet de det?

En brittisk studie visade att de flesta män tyckte mest om kvinnor i storlek 42...

Mitt perfekt är inte ditt perfekt. Mitt perfekt handlar mycket om en kombination av psykiskt och fysiskt välmående, medan ditt perfekt kanske helt handlar om utseende, eller enbart om psykisk balans.

Perfekt.Vilket jäkla påfund förresten! Hur dumt är det inte att sträva efter någonting som inte ens går att definiera?

Perfekt eller inte, det orkar jag inte lägga någon vikt vid. Jag är den jag är, och jag gör det jag tror att jag mår bäst av  för stunden. Vad jag mår bäst av imorgon, eller om tio år kan jag inte svara på. Jag mår bra nu, och just nu är det också det enda som är väsentligt för mig.

Avslutande tänkte jag passa på att göra lite reklam för Länna Sport. Ett företag som säljer en mängd olika träningsprodukter, både fysiskt i butik (Huddinge) och via webben. Bra priser och fri frakt! Själv har jag precis beställt Abilica Rubberband. Kanske kan tyckas fånigt med gummiband, men när det kommer till träning av rumpa och lår, är det helt suveränt! Sätt ett band runt båda fotlederna och gå sedan i sidled, eller gör kick-backs. Jag lovar att du kommer att känna var dessa muskler sitter någonstans! Banden finns att beställa i olika hårdhet. Blått är hårdast och ger därmed också tuffast motstånd.

Besök Länna Sport: http://www.lannasport.se

                                                        Ha det bäst där ute! Kram

Ta plats

Jag hade ett intressant möte häromdagen. Vi satt en stund och pratade med varandra, och hon väckte en del tankar hos mig. Hon är nog lite som jag, eller kanske är det jag som är lite som hon?

Hennes ord och meningar blev inte alls sagda på ett bomullsliknande sätt, tänkta att  passa just i mina öron. Hon sa precis vad hon tyckte och tänkte. Tuffa ord! Det sker ibland, men inte ofta, att jag möter personer som fungerar så. Människor som rakt ut säger vad de tycker. Det är nyttigt, ibland lite ruggigt, men oavsett är varje sådant möte för mig alldeles speciellt. Ett sådant möte skapar eftertankar. Ett sådant möte utvecklar.

Hon sa:
- Varför tar du inte tillvara på all din styrka? Du har så mycket inom dig, men du visar bara en liten, liten del.Varför håller du tillbaka? Varför går du emot din vilja? Varför gör du inte det du vill. Strunta i om du kör över någon på vägen, om du måste ge några smällar, det handlar om dig. Hon sa, att när hon tittade på mig såg hon någon som var rädd...

Jag svarade:
- Du har rätt när det gäller vissa bitar, jag tror du har fel gällande vissa bitar, och ska jag vara ärlig vet jag inte riktigt med andra bitar. Kanhända att jag om ett par veckor, kanske längre tid än så, upptäcker någonting jag gör och då kan dra paralleller till detta samtal, kanske inte? Ja, jag håller tillbaka vissa saker, för att jag ännu inte har funnit de rätta verktygen till att kunna utveckla det på bästa sätt. Och visst, ibland går jag emot min vilja, för att jag helt enkelt inte finner några alternativ. Men jag ser mig inte som rädd, definitivt inte svag, snarare tvärt om. Men oavsett är jag tacksam över att du säger det du säger, det är väldigt intressant.

Jag skulle säkert kunna göra ännu mer saker, vara ännu mer rättfram, men inte om det innebär att jag medvetet ska köra över människor. Jag vill helt enkelt inte. Jag vill vara genuin. Jag vill att det jag tänker, det jag säger och hur jag handlar ska överensstämma. Om jag då ska börja kliva på människor för att ta mig dit jag vill, är jag inte genuin. Om jag inte är genuin och sann mot mig själv kommer det trots allt inte att leda mig framåt, snarare tvärt om. Jag tror att det finns andra vägar att gå för jag är på väg! Jag kommer dit, jag har bara inte nått ända fram ännu.

Det här var endast en liten del av det vi pratade om. Jag vet att jag har så mycket mer att ge, och min pågående utbildning är en del i det som kommer att hjälpa mig nå fram. Jag är inte rädd för att ta plats, jag tycker det är viktigt att våga ta plats, jag tar plats, men inte alltid. Jag tror på att hålla fast vid sin vilja, att våga gå sin väg och att göra allt man kan, utom en sak, för att nå dit man vill. Jag tror inte på att leka ångvält. Jag tror inte på att någon ska behöva bli vägbula för att jag ska ta mig fram på "rätt" väg. Då väljer jag hellre en annan väg, oavsett om den är lite krokigare och tar lite längre tid.

 Jag tänker på reklamen för Alvedon  "Är man stor och stark måste man vara snäll"

Bild lånad från Google

Jag har något litet ordspråksaktigt som ett tredje eko i skallen. Kanske låter det inte lika bra och självklart i skrift som det gör innanför mitt pannben, men jag gör ett försök i alla fall.

Om du alltid har förmågan att ta plats, är det stora inte att alltid göra det.
Det stora är att kunna ge en gnutta plats till någon annan...


Och det får avsluta mitt inlägg. Kram som vanligt & må så gott ♥

Lek och allvar

Skaka rumpa i två timmar. Det var precis vad jag gjorde när jag deltog i Zumbapartyt på A-hallen idag (igår då klockan nu är efter midnatt). Zumba är ju bara ett av de olika träningspass jag deltar i, och jag gör det mest för att det är härligt att få shaka loss. Jag är glad för att det inte filmas eftersom jag förmodligen aldrig mer skulle rulla mina höfter om jag fick se hur jag ser ut. Fortfarande, efter flera veckors zumbadeltagande, har jag ännu inte riktigt fått till de där mag-höft-rumprörelserna och känner mig emellanåt stel som en pinne. Men! Skam den som står stilla i ett hörn och skäms ;-)

Hela kvällen tillbringades här hemma med Millan och mycket gott att tugga på. Det var alldeles otroligt länge sedan vi umgicks bara hon och jag, och det var behövligt på alla sätt. Tanken var också att Erica skulle vara med, men då hon inte kände sig så pigg stannade hon hemma och vilade istället. Next time...

Superlycklig över att hon faktiskt fastnade på bild idag!

Middag för två... Eller?

MUMS!

Exotiska frukter, rostbiff, kyckling, ost, kex...Det tog aldrig slut

Exotisk planka från Kvantum samt extrainköpta kex, färskost, baguette, fler frukter, mörk choklad med blåbär och getost. Jag behöver kanske inte tillägga att vi båda blev mätta och att det finns massor över i kylen.

VARNING! Barn, känsliga och/eller präktiga människor bör sluta läsa mitt blogginlägg här då nedanstående textrader och bilder kan verka stötande, kvinnoförnedrande eller helt enkelt alldeles för pinsamma.

En bra helg som har gått i kvinnligt tecken. Igår var vi iväg på tjejpartaj där vi också fick titta på en massa roliga och (O)roliga leksaker :/ Mer än så säger jag inte. 40 kvinnor i ett rum.Minst 30 av dessa drack alkoholhaltiga drycker. Själv var jag chaufför och höll mig till mitt kaffe. Några förstod inte att alla inte kunde vara tysta samtidigt. Jag upprepar: 40 kvinnor i ett rum. Minst 30 av dessa drack alkoholhaltiga drycker...

Jag fann några kuliga grejer. Dock köpte jag inte dessa, utan tyckte mest det var kul att matcha med min ordinarie outfit ;-) Visst nämnde jag att jag var nykter?

Haha! Who needs alcoho to be a bit crazy?

Tror det blev en hel del foton tagna just denna kväll.

 Det var lite för opraktiskt att gå omkring blind och bojad hela kvällen ;-)

Förutom allt skoj som hänt idag har jag också funderat en hel del. På livet, på vänskap, på relationer. Jag är ganska medveten om vem jag är och var jag står. Jag vet om de flesta av mina styrkor och jag känner åtminstone till en del av mina brister. Jag är långt ifrån perfekt, men också långt ifrån dålig. Jag är mig själv och känner att det är fullt tillräckligt.

 Det fanns en tid när jag ville få hela världen att älska mig. Ett omöjligt projekt och ett evigt jagande efter bekräftelse. Därmed också en konstant känsla av att inte vara tillfredsställd. Den viktigaste personen som kan älska mig är jag. När jag älskar mig själv har jag ett värde. När jag älskar mig själv kan jag också älska andra människor fullt ut. När jag älskar mig själv öppnas dörren för att andra ska kunna älska mig -på riktigt. Allting, oavsett vad det gäller, börjar oftast hos oss själva.

Ingen människa kan någonsin behandla oss på något annat sätt än vi tillåter dem göra. Människor som låter sig bli trampade på...Vad är det som gör att dessa inte tycker att de är värda det allra bästa? Älskar de sig själva? Individer som återkommande ger sig in i ogynnsamma relationer.Vad är det som gör att dessa människor inte klarar av att bryta sina mönster? Älskar de sig själva? Personer som inte klarar av att vara genuina. Älskar de sig själva?

När du hakar upp dig på mina nyss skrivna ord. När du irriterar dig på att jag återkommande skriver om att vi själva påverkar vårt liv. När du blir störd på att jag säger att jag älskar mig själv. När du tänker "vad tror hon att hon är?!" När du helst av allt skulle vilja strypa mig, eller köpa mig en enkel resa till månen...

Ställ dig då frågan: Älskar jag mig själv?

                                                                  ♥KRAM ♥

Och det spritter i kroppen

Visst är det ljuvligt när solen börjar värma igen! När fåglarna åter börja kvittra utanför fönstret på morgonen, och man vet att det inte dröjer innan solens strålar når ansiktet redan innan man klivit upp ur sängen. Man klär på sig, fortfarande beredd på att mötas av kyla när man kliver utanför dörren, men till sin stora förvåning är det inte kallt utan ganska varmt. 

Plus tio grader redan innan klockan är åtta och jag förstår, att även om våren inte slagit till med sin fulla kraft ännu, är den åtminstone på gång.

Jag känner hur livet i mig börjar tillta och hur energin växer för varje dag som går, det riktigt spritter i kroppen på mig. Visst är jag medveten om att det fortfarande kan komma snö. Det gör det nog också, men just nu och just idag brydde jag mig inte alls om eventuellt kommande snö och minusgrader. Idag brydde jag mig bara om idag =) 

Idag tog jag också årets första joggingtur. Jösses vad jag kände hur jag har saknat det. Jag ska också vara ärlig och säga att det inte var fullt möjligt att jogga hela tiden. Lokalt var det så halt att jag var tvungen att ta små, korta stapplande steg för att minimera risken för en andra åktur i ambulans. Men det gjorde mig ingenting alls. Idag har jag verkligen bara pluggat för idag, njutit för idag och levt för idag.

Efter min joggingrunda tog jag svängen förbi Filips skola, plockade upp honom och vi fick oss en härlig promenad hem tillsammans. Eftersom jag joggat tog jag beslutet att inte åka och träna ikväll. Istället passade jag på att roffa åt mig lite kvalitetstid och hyrde en animerad film, Savannens hjältar, som vi tittade på. En bra och rolig film med moraliska inslag om människan och hur hon behandlar naturen... Säger inget mer, se den!

Middagen blev i sonens tycke en riktig lyxmiddag. Plättar med hemmagjord hallonglass hamnade på hans tallrik (jag gillar inte pannkaka/plättar). När det låter "mmmmm" från barnen, då vet jag att det är bra och precis så lät det idag. Måste också passa på att tacka svärmor (igen) för den multimixer jag fick i present som kom väldigt väl till pass idag. Tack!

Imorgon är det plugga som gäller hela dagen och till kvällen blir det lite kvinnopartaj vilket jag ser fram emot till tusen. Beställde en exotisk planka för två till lördag, men då min käre särbos bil gått sönder och andra tråkiga utgifter kom i vägen blir jag gräsänka i helgen. Så...Om jag har någon trevlig kamrat där ute som skulle kunna tänka sig att komma hit på lördag kväll och gotta till det med rostbiff, kyckling, ost, kex och lite exotiska frukter är det bara att hojta till.

Nu ska jag lägga mig och lyssna på den intervju jag spelade in i måndags för att kunna sammanställa och skriva. Alltid lika spännande att höra sin egen röst när man talar, eller hur ;-)

Ha det gott. Var rädda om er, och håll tummarna för att solen skiner lika intensivt imorgon som idag. Kram!