måndag 20 februari 2012

Glad, rörd och tacksam



Ikväll hände någonting som fick mig alldeles otroligt varm, rörd och tacksam. Jag och Petter bestämde oss för att titta på film. Precis när vi satt igång filmen ringde telefonen och jag bad P svara.
Jag sa att jag inte ville ta telefonen om det var en säljare eller någon annan jag inte känner. Ibland orkar jag helt enkelt inte...

Medan han pratade i telefonen både såg och hörde jag att han lät tveksam och lite konstig, men efter en stund lättade det lite och han bad mig komma till telefonen.

Jag tog över och sa som vanligt mitt namn. På andra sidan hörde jag rösten av en äldre man som presenterade sig noggrant. Det visade sig vara en man som kände min farmor och känner till mig och mina syskon sedan vi var små. Jag mötte också denne mannen på min farmors begravning strax innan nyår. Tyvärr har jag inget minne av honom från min barndom, jag var förmodligen alldeles för liten när vi möttes för att jag ska kunna komma ihåg.

Hur som helst sa han att han var så glad över att han fick möta oss på begravningen. Han frågade hur jag mådde och hur det var med mina syskon. Sedan berättade han att han letat reda på mitt telefonnummer för att ringa och tacka mig för min insändare i Kuriren. Sedan sa han: Det är inte lätt att vara barn till missbrukare, men tack!

Vi pratade vidare i några korta meningar. Jag tackade naturligtvis också honom för de fina orden och vi önskade sedan varandra en trevlig kväll. När jag lagt på kände jag hur tårarna kom. Inte för att jag var ledsen, utan för att jag blev så rörd. Rörd över att jag berört honom. Rörd över att han inte bara nöjt sig med att tycka att min insändare gav honom något, utan att han verkligen sökte upp mig för att berätta detta.

Jag vet inte om jag med ord kan förklara hur mycket det betyder för mig, men det är ju precis av sådana här anledningar jag skriver. Om jag på något sätt kan beröra, påverka, få människor att tänka till eller känna någonting de annars inte hade känt... Det är bara en så otroligt fantastisk känsla!


Min fostermamma Gerd har ofta sagt till mig att jag inte kan rädda hela världen. Jag är fullt medveten om det. Jag kan inte ens rädda halva, eller en tusendel. Men det är heller inte vad det handlar om. Det handlar om att agera för det mitt hjärta brinner för. Det handlar om att jag inte är en människa som kan gå omkring och tycka och känna saker, utan att vidareförmedla det. Det handlar om civilkurage, om ärlighet, om engagemang. Och det handlar om att jag kan inte kan leva med mig själv om jag inte har gjort det jag kan för det jag tror på.

Jag vill också passa på att tacka alla som under de sista dagarna har besökt bloggen, kommenterat, delat mitt inlägg och spridit min insändare i Kuriren vidare på facebook och/eller mun-till-mun. TACK!
                                                                   
                                                         
Kramar ♥  




Bildkälla: http://www.vetenskaphalsa.se/wp-content/uploads/2012/01/h%C3%A4nder-430x286.jpg

fredag 17 februari 2012

Hjärtefråga

Ikväll väljer jag att skriva om någonting som ligger mig väldigt varmt om hjärtat, och som de flesta av er säkert läst om i tidningarna, Värmestugan. Man har från kommunens sida valt att inte fortsätta ge ekonomiskt stöd vilket betyder, om ingenting annat sker, att man blir tvungna att stänga igen om några månader.

Bra? Dåligt? Det beror på vem man frågar, men i min mening är det ett stort misstag och ett galet beslut kommunen tagit, och jag ska försöka förklara varför jag tycker som jag gör.

Värmestugan finns i Söderhamn och öppnade för ett år sedan på alla hjärtans dag. Till Värmestugan är alla människor välkomna, men upprättades främst som en välkomnande plats till människor som av olika skäl hamnat snett i livet. Till Värmestugan får man komma, även om man har druckit alkohol, men det är inte tillåtet att dricka i lokalen. Detta är förövrigt en regel som inte missbrukas. På Värmestugan arbetar kompetent personal som är väl medvetna om hur det ser ut för människor som tagit felsteg, människor som kan behöva ett samtal, stöd, råd eller bara en vän med ett lyssnande öra. På Värmestugan kan man få hjälp med ombyte av kläder, tvätt av kläder, dusch, servering av fika (för en mycket liten peng!), samt få hjälp till kontakt med myndigheter eller sjukvård och detta kan man som missbrukare få hjälp med, även om det nu råkar vara så att man missbrukat just den dag man behöver hjälpen.

Som sagt finns skilda åsikter om Värmestugan, såväl positiva som negativa och så måste det naturligtvis få vara. Det som upprör mig är att när jag läser de negativa kommentarerna som skrivits kring detta, eller när jag läser om anledningarna till varför man beslutat att lägga ner kommunstödet ser jag bara okunskap, inkonsekvent fakta samt simulerade potentiella händelser, dvs. saker som inte skett men som den lite bättre, eller livrädde "Svensson" menar KAN hända. Faktum är, att bakom de negativa åsikterna saknas relevant fakta och statistik som tyder på att Värmestugan skulle vara förgäves. Jag saknar helt det relevanta fakta som visar att nedläggning av Värmestugan leder till en positiv utveckling och bättre hjälp och omsorg. Var är den fakta som visar att fler missbrukare gick in i behandling, blev nyktra och skötte sig bättre medan Värmestugan inte fanns? Tro mig, den finns inte.

Jag tror att felet i hela den här historien är att människor har fått för sig att Värmestugan borde leda till att alla missbrukare slutar missbruka, men det är fel. Ingen Värmestuga har någonsin, eller kommer någonsin visa statistik på att alla missbrukare eller hemlösa som satt sin fot innanför dörrarna kommer att bli nyktra alternativt bostadsägare. Och det är heller inte meningen. Oavsett var vi kollar i detta land; norr, syd, öst eller väst. Storstad, småstad eller by, så finns missbrukare. Vi har de missbrukare som "alla" känner till, sedan har vi en stor del dolda missbrukare. Ni vet, sådana som lever ett liv som ser bra ut på ytan, med arbete, hus, barn, bil, men där alkoholen, drogerna eller medicinerna gör sig påminda om kvällar och/eller helger. Det är väl bara att gratulera alla doldisar som fortfarande klarar av att hålla skenet uppe, som inte har befattningen missbrukare...

Jag är personligen ganska trött på missbrukare. Jag har levt med "sådana" en stor del av mitt liv och vet precis hur mycket missbruket förstör familj och relationer. Jag vet hur det är att sitta ute på en balkong en hel natt i minusgrader, med endast ett badlakan med kräks att värma sig med och jag vet att man står ut för att slippa se, slippa uppleva.. Jag vet hur det är när polisen kommer och hämtar en förälder, hur det känns att stå ensam kvar. Jag vet hur det känns att bli misshandlad. Jag vet hur det ser ut när någon sticker kniven i en annan människa, och jag vet hur det är att vara mamma åt sin egen mamma. Jag vet hur det är att bo i fosterhem. Jag vet hur det är att flytta hemifrån och sköta allting själv när man är 14år. Jag vet hur det är att ständigt vara orolig och jag vet hur det är när man önskar att ens förälder låg i graven enbart för att veta att allting är lugnt. Jag vet att det inte är kul...

Jag vet hur många gånger jag själv har sagt att missbruket är självvalt. Att det bara är att göra någonting åt det. Men jag vet också att det inte är så "bara" verkligheten ser ut. Inte för alla, inte nu och inte sedan.

Jag vet också hur plågsamt ett missbruk är för den som missbrukar. Jag vet, för jag har sett. Jag vet hur enkelt det är med en tanke om nykterhet och jag tror mig förstå hur svårt det är att genomföra det. Jag vet att ångesten hos personen som missbrukar är stor och jag vet att det enklaste sättet att dämpa denna ångest är att fortsätta.

Jag vet att det finns dagar då människor känner att de helt enkelt inte orkar längre, men att steget in på Värmestugan den dagen kan vara räddningen. Jag vet också att alkoholen, eller drogen kan vara det som gör att denna person klarar av att gå utanför dörren, ner till Värmestugan och prata, kanske be om hjälp, istället för att välja en väg mot döden. Just den dagen. Är det då verkligen humant och är det vettigt att säga till en missbrukare att denne får gå till ett ställe som inte släpper in honom/henne? Den dagen, och i ett tillstånd då det kanske är som allra viktigast att hålla uppe dörren.

Jag vet hur det är att vara medmänniska. Jag vet hur det är att vara ödmjuk inför livet och allt som kan ske. Det är skillnad mellan att vara stor på sig och att vara stor. Jag väljer att vara stor. Jag väljer att förstå att alla inte klarar av att leva på det sätt som jag, du och samhället önskar att alla kunde leva. Jag väljer också att gå ner till Värmestugan, ta en kaffe, prata lite och kanske handla någonting på loppisen. Jag väljer att uppleva, istället för att tro. Jag vet vad jag har upplevt, och jag ser hur mycket denna stuga betyder för så många människor.

Jag tycker inte att missbruk är okej, det är ett rent helvete! Men om Värmestugan har lett till att en enda person har valt en annan väg att gå så har den fyllt en mycket viktig funktion. När Värmestugan leder till mindre upprörda föräldrar, barn, dagstidningsläsare och bibliotekspersonal. När Värmestugan leder till att ungdomar som har missbrukande föräldrar känner sig tryggare. När Värmestugan leder till en integration mellan icke-missbrukare, nysvenskar och missbrukare som annars förmodligen aldrig ägt rum, DÅ har Värmestugan mer än väl fyllt en viktig funktion för Söderhamn som stad, för kommunen som invånaransvariga, och inte minst för alla de människor som ser stugan som den enda välkomnande platsen i vår lilla stad.

                                                        

tisdag 17 januari 2012

Erica ♥

Hur många gånger har jag inte sagt "vad skulle jag göra utan dig?" Och det är verkligen så. Vad skulle jag göra utan dig? Tack för att du alltid finns. Tack för att du är lika rak och ärlig mot mig som jag är mot dig. Tack för att du känner när du enbart behöver vara ett lyssnande öra och när det är läge att säga STOPP, och ge mig nya infallsvinklar att fundera över.

Det finns alltid ett osynligt givande och ett tagande mellan oss. Jag bjuder in till mig, du bjuder in till dig, och på samma gång vet vi båda att vi alltid är välkomna till varandra- oavsett.

Men det allra bästa är nog ändå, att vi alltid finns för varandra, oavsett hur vi mår. Oavsett om allting är så bra som det kan bli och det handlar om att umgås och bara ha trevligt, eller när det är svårt och vi behöver ett stöd. 

Jag älskar dig för att du respekterar mig och vågar säga vad du tycker. Jag älskar dig för att du vet att du kan vara du med mig och aldrig behöver försköna dina ord och åsikter för att jag ska stå kvar. Jag älskar dig för att det inte är det "stora" som betyder massor, utan att det lilla också är minst lika värdefullt.

Vi har haft våra duster genom åren, det vet vi båda, men dessa har också bidragit till en starkare, och ärligare relation mellan oss. En relation jag aldrig någonsin vill vara utan.

Tack för din osjälviskhet. Att du ikväll, direkt efter att ha arbetat en hel dag slänger dig i bilen, hämtar Moa, köper med dig både mat och cappuccino och åker 18 mil ToR för att finnas för just mig.

Många tack blev det, nästan i klass med Oscarsgalan, men jag lovar att du är värd varenda ett ♥

Kram!





måndag 16 januari 2012

Good and bad

Var ett bra tag sedan jag bloggade nu. Har knappt varit på facebook heller för den delen. Jag vet egentligen inte varför, men jag tror att skolan, att sitta framför datorn över 100 timmar i veckan fullkomligt slaktade min dataentusiasm. No wonder!

Vi hade i allafall en riktigt bra jul, och ett suveränt nyår tillsammans. God mat, glada barn och bäst av allt fick vi ha P här i dryga två veckor. Lätt att bli bortskämd, men verkligheten kom ikapp. En vecka har gått och det är den mest värdelösa veckan jag varit med om på evigheter. Långsamma dagar, filmlösa nätter. Ingen att luta sig emot i soffan, ingen arm att somna på. Ingen att ta ett varmt bad med. Ingen morgonpuss, inget vuxet middagsällskap, ingen att mysa med då barnen gått och lagt sig. Inga kramar, ingen närhet, enbart en stor saknad. Och barnen saknar också, precis lika mycket som jag gör.

                                                           Saknas♥

Men! Från världsmästerskapet i självömkan till dagens aktivitet: skridskoåkning. Blev så himladens glad idag när jag frågade barnen om de ville åka skridskor och BÅDA svarade ja. Jag visste redan att Filip skulle bli glad, men att Kevin skulle svara ja, och dessutom vara glad över det, hade jag inte räknat med. Sagt och gjort packade vi ihop oss och spelade bandy på ett nyspolat gamla IP. Kevin var så glad och uppåt under hela tiden, trots många fall och en mer eller mindre sönderslagen rumpa. Efter en dryg timme fick han dock nog och valde att fortsätta spela med hjälm och skor istället för skridskor. Starkt jobbat och dessutom vill han åka någon mer gång nu i veckan, härligt!

Det är Kevin som står på benen, Filip som på ett lite annorlunda sätt försöker täcka skott. Kryptekniken kallas det visst ;-)

Avslutande ska jag citera min sons kommentar vid middagsbordet ikväll. Vi använder ju alla olika ord för våra fram-och bakdelar. Jag använder ordet rumpa eller häck, ibland också stjärt beroende på vem jag pratar med. Kevin använder ordet arsle, vilket jag tycker är hysteriskt fult. Den yngste sonen säger hur som helst "Mamma, jag tycker att arsle låter ont, men häck det låter sexigt."

SEXIGT!? Jag vill inte ens att han ska känna till ordet sexig. Hjälp! Var ska detta sluta? Göra något eller ignorera? Jag har ingen aning, men jag höll i allafall på att sätta vattnet i halsen, på riktigt!

Ha det bäst och ta hand om er själva och varandra ♥ Kram!

torsdag 15 december 2011

Predikan jag tror på


Ikväll flödar kanske aningens hårda ord från Fors. Lite moralpredikan blir det, men jag blir så himladens ledsen och upprörd på föräldrar som sätter sina egna känslor i främsta rummet, och om det här inlägget kan få en enda sådan förälder att tänka annorlunda så behåller jag mer än gärna titeln Moralkärring.

Det har slagit mig att rätt många föräldrar leker martyrer och spelar på sina barns känslor. I mina ögon är det verkligen tokfel att utsätta sina barn för detta. Det är fasiken snudd på psykisk misshandel, och älskar man sina barn bör man tänka ett steg längre och sätta sina egna känslor åt sidan.

Såhär i juletider blir jag extra uppmärksam och jag kan verkligen inte för mitt liv förstå vad det är man försöker uppnå genom att spela på sina barns känslor.

Här kommer ett (tyvärr) rätt vanligt exempel:

Två föräldrar har separerat och det är bestämt att barnen ska fira varannan jul hos sin pappa och varannan jul hos sin mamma. När barnen ska skiljas från sin mamma säger hon:

- Hur ska jag klara mig nu? Vad ska jag göra utan er? Det kommer att bli så tomt och ensamt...Bla bla bla..

I barnens huvud ekar "Vi lämnar mamma ensam. Stackars lilla mamma."

Det här är inte okej. Oavsett hur man nu uttrycker sig är det oerhört fult gjort att belasta sina barn med dessa känslor och det enda det leder till är att barnen får dåligt samvete och känner sig skyldiga. Frågan är: Vad vill man som förälder uppnå med detta? Skulle barnen må bättre? Försöker man linda dem tightare kring sig? Jag ber om ursäkt om jag upplevs lite trög, men jag förstår faktiskt inte.

(Kan naturligtvis lika gärna vara en pappa, en mormor/morfar, farmor/farfar som beter sig på samma sätt.)

Jag som själv har mina barn varannan jul erkänner omgående att det inte är superkul att fira jul utan dem, men det går, och de vill ju naturligtvis också fira jul med sin pappa. Jag skulle aldrig någonsin visa, eller säga någonting om det. Jag vill att de ska känna frid under julen. Att de ska kunna njuta fullt ut och inte behöva sitta och tänka på vad jag gör, eller tro att jag sitter och är ledsen. Det blir bara en "grej" av det hela om man gör det till en "grej".

Barn är det mest lojala som finns, men snälla föräldrar, ni som spelar på den lojaliteten; tänk ett steg längre. Sätt era barn i främsta rummet. Tänk på barnens känslor, deras bästa och verkligen ingenting annat.

... I say no more




torsdag 8 december 2011

Flöde

Så blev det lite jul hos mig också till sist. Stjärnorna och stakarna på plats i fönstren, någon enstaka tomte utställd lite här och där, och knasigast av allt står också granen (!) färdigklädd i vardagsrummet. Jag har aldrig någonsin klätt granen på någon annan dag än just kvällen innan julafton. Men så tänkte jag, att jag möjligen kan få lite julkänslor, och kanske är det ändå bra att den får stå längre än en vecka innan den kastas ut. I vanliga fall brukar den åka ut innan nyår. Hos mig varar definitivt inte julen fram till påska, och inte heller till fasta för den delen.


Förmiddagen igår var väldigt seg. Jag hade inte alls lust att göra någonting och valde därför att ligga som en utslagen säl i soffan. Min farmor mötte änglarna förrgår, och jag tror att en lugn harmonisk förmiddag var precis rätt för mig.


På eftermiddagen hade jag föräldramöte med Kevin och fick bara höra bra saker. Det var en period när han hade det väldigt jobbigt och precis allt gick ut över skolan. Så fick han ny medicin, och jag tror att den kan ha gjort underverk. Det är inte så svårt att räkna ut att smärta kan göra vem som helst galen. Att vara 12 år och inte kunna sova riktigt, inte vara som alla andra, hata sitt funktionshinder samt ha ont precis hela tiden kan inte vara en lätt match. Att göra en totalomvändning, från att vara klassens bråkstake, till att bli vad en av fröknarna sa "en riktig tillgång för gruppen" är imponerande och det märktes att han själv växte av att få så många lovord.

Kvällen igår och kvällen idag har tillbringats i kreativitetens tecken. Här har pysslats, bakats och gjorts godis och jag är mest glad över att åter känna skaparglädje :)

Saffranskorpor i påsar med gammeldags stil...
Så måste det ju bli några busiga påsar som lockar till leenden...

Och så den jag gillar allra mest :)

Vi fortsatte vi med kokostoscakaka, en klar favorit hos mina barn och många andra också för den delen. 
Kladdkakabotten med knäckig glasyr ovanpå, en riktig sockerbomb.
  
Mörk ( 70 %) Fudge med pistagenötter och mandel

Fudge med 50/50 ljus och mörk choklad, nötter (pistage & cashew) samt mjuk kola.

Ingen jul utan kola och i år blev det två olika smaker: saffran och pepparkaka. Saffran kan verkligen rekommenderas!
Klart att även kolorna ska bo i någonting vackert, eller hur?!
I morgon kommer kärleken och på fredag ska vi tillbringa förmiddagen tillsammans med Filip i skolan. På söndag har jag lovat barnen att koka knäck och baka pepparkakor. Ingen av oss gillar hemmagjorda pepparkakor men alla vill ändå baka dem. Lite knasiga men det är ju precis så vi är och vi älskar det!

Till veckan är det Kevins tur att bli invaderad under skoltid, då enbart av mig. Lika bra att passa på för jag antar att han kommer att införa besöksförbud i sjuan ;-)

Nu ska fröken kreativ hoppa i säng. Ha det bra där ute!

Kram!















fredag 2 december 2011

Upp som en sol...

Jag kan inte med ord förklara hur jag har slitit de sista veckorna och jag är inte heller säker på att jag själv har förstått det.

Så sitter jag äntligen här, med ett slutbetyg och förstår inte riktigt hur det gick till. Nu är första etappen avklarad och jag vet att detta har varit den tuffaste biten. Jag har nått ett delmål, ett stort sådant. Märklig känsla.

Igår gjorde jag egentligen ingenting vettigt över huvud taget. Vaknade, skjutsade barnen till skolan, åkte hem och var. Jag bara var, och det kändes också väldigt...Märkligt.

Så är det den där känslan av att vilja gråta floder. Den mer eller mindre uteblivna sömnen sista veckorna gör sig påmind och det är väl som sig bör, när kropp och hjärna börjar slappna av. Det är ju först nu jag kan känna efter. Alla känslor jag skjutit på, trängt undan och medvetet ignorerat säger plötsligt godmorgon, godmiddag och godkväll, och för mig är det nu bara att hänga med i svängarna. Upp som en sol och ned som en pannkaka.

Jag har varit fullt medveten om att det skulle bli så här. Jag vet ju att jag har pressat mig själv omänskligt mycket, och om jag skulle har varit helt opåverkad hade jag blivit orolig.

Å ena sidan känner jag mig så otroligt stolt, nöjd och glad över vad jag presterat, å andra sidan tom, trött och helt slut.

Nu tänker jag vila, göra det jag orkar och strunta i resten. Några dagar sedan är jag back on track igen.

                                   Kramar!

Bloggintresserade