Måndag morgon

God morgon!

Måndag morgon, en ny vecka med en massa nya saker att lära, personer att möta och möjligheter att greppa.

Kom ihåg att det är de små sakerna som gör livet stort
 
♥ Kramar från mig ♥

sköna lördag

Har verkligen haft en skönt härlig lördag. Ägnade förmiddagen och en bit in på eftermiddagen till att plugga. Jag har ju lovat mig själv att släppa studierna på helgerna, men samtidigt känner jag att det är viktigt för mig att ligga i fas för att kunna slappna av, och tar då hellre några timmars läsning än att stressa senare.

Släppte studierna vid 15-tiden för att hadla lite. Jag älskar tulpaner, och när jag såg att de fanns kunde jag inte låta bli att unna mig själv en bukett.

Kevin åkte på party mellan 17 och 20, jag och Filip åkte till Millan under tiden. På vägen hem från Camilla var vi farligt nära en krock, som förmodligen hade kostat oss livet. Jag kör på riksväg 50 mot Söderhamn i 90km/h. I korsningen, mot Bergvik, kommer en bil som kör rakt ut och börjar vänstersvänga, mot Bollnäs. Han stannar i mitt körfält och jag får snabbt väja över på andra sidan för att undvika en smäll. Hade han åkt en halvmeter till hade olyckan varit ett faktum. Jag brukar inte bli rädd, men nu högg det till riktigt ordentligt. Nu gick det ju bra och det är jag tacksam för. 

 När vi hade varit hemma en stund kom Isabelle och Mathias på kaffe. Denna "kaffestund" varade i 6½ (!) timme med många skratt och mycket tok. När klockan blev 2 började magar att kurra lite. Vad gör man när gästerna är hungrig? Jo, man ser till att de får äta och när man inte kan bestämma sig för vad man vill bjuda på kan det lätt bli lite av varje...;-)

Mätta och belåtna, och många skratt senare gjorde vi kväll (natt). De åkte för en liten stund sedan, klockan är tre minuter i fem och nu ska denna mamma försöka sig på lite sömn innan det är dags att kliva upp för att ge nästa hungriga duo lite frukost. 
 
Kramar!

som grädde på moset...

Har en så härlig känsla i hela kroppen!

Blev nyss uppringd av Filips fröken. Hon tackade mig, och frågade vad jag hade gjort med pojken (se tidigare inlägg: a wonderful morning). Han hade varit så glad hela dagen och det hade inte varit något bråk eller tjafs (brukar vanligtvis vara det) och dessutom hade han åkt skridskor och tyckt det var riktigt skoj.

Stort av henne att ringa tycker jag.

Jag är själv så klar med att det är barn- och ungdomar jag ska arbeta med och för varje liten bekräftelse, likt denna, blir övertygelsen om att det är mitt kall ännu tydligare. Det är vuxna som ska lära sig att kommunicera på barnens eller ungdomarnas nivå, inte tvärt om. Det tar lite längre tid att sätta sig ner och verkligen lyssna,
men i slutänden är det så värt det, det gör stor skillnad.

a wonderful morning

(Bild lånad från google)

Den här morgonen började egentligen helt fel, men nu i efterhand vet jag att det var någon mening med det också.

Jag slog upp mina blå (egentligen gröna, men blå låter ju bättre)
kl. 07.15 vilket var i senaste laget med tanke på att båda grabbarna skulle väckas, klä på sig, äta frukost och dessutom skulle båda två ha fika med sig till skolan. Kevins klass har fikadag varannan fredag och Filips klass har utedag med skridskoåkning.
Det skulle göras i ordning mackor,varm choklad och diverse saker skulle packas ner i ryggsäckarna.

Bara att sätta fart med andra ord. Kevin kom till sin skola precis när det ringde in men Filip blev några minuter sen vilket gjorde att jag följde med in. (I normala fall säger vi hejdå utanför.) Väl inne möts jag av en fröken som står och försöker tala rastlösa elever till rätta, en fröken som står och drar i en bandyklubba från ena hållet och en elev drar i samma klubba, från det andra hållet. Fröken vann...

...Killen blev förtvivlad och sprang ut ur klassrummet. Kvar inne fanns alla andra elever + fyra fröknar som samlade ihop både elever och utrustning innan de begav sig mot Hällåsen. Utrustningen lastades in i två bilar som skulle köras av fröknar. Jag stannade kvar och frågade lite om när de beräknades sluta för dagen o.s.v. Då kommer en annan fröken och säger att de ju måste leta efter den killen som sprang bort innan de åker. Jag hade inte ens förstått att han hade sprungit ut och försvunnit.

Hur som helst tittade jag upp och såg honom stå lite längre bort, i skogen. En fröken började sakta gå mot honom och det gjorde att han gick längre in i skogen. Jag bad om att få gå till honom och prata lite eftersom jag trodde att jag skulle lyckas nå fram till honom.

När jag kom in i skogen var han på väg att springa, men jag sa att jag inte tänkte tvinga honom att följa med, utan att jag bara ville berätta en sak. Jag satte mig ner. Efter en stund kom han, alldeles rödögd av gråt. Jag satt kvar på huk och lät honom stå över mig (vilket jag vet gjorde att han kunde känna sig tryggare). Jag frågade lite hur det var, varför han hade sprungit iväg och varför han var så ledsen. Det visade sig att han inte kunde åka skridskor och därför inte ville följa med. Jag berättade i korta drag historien om Kevin, och sa att det alltid känns bäst om man försöker, och att kompisarna tycker det är konstigare om man inte hänger med, även om man ramlar flera gånger.

Sedan släppte jag ämnet skridskor och pratade om en massa annat. När jag fått honom att le frågade jag hur han ville göra, vad han själv trodde han skulle må bäst av och han tog beslutet att följa med.

Jag är så glad att vi blev sena, att jag fick möjligheten att prata med honom så att han själv kunde fatta det beslut som var bäst. Nu hoppas jag att han, liksom Kevin, känner att skridskoåkning faktiskt är skoj och att han vill göra det igen.

Vad gör vi?

Var hemma hos min lillasyster i förrgår och av en slump gick hon in på en blogg som tydligen tillhör en av Sveriges mest kända bloggerskor, Kissie (Alexandra Barbara Nillson). Jag är inte en dömande människa när det kommer till människors utseende eller val i livet, däremot har jag naturligtvis åsikter när jag tycker någonting är helt galet. Isabelle visade mig flera bilder och jag läste lite vad hon hade skrivit och det enda jag kände var stackars tjej.

"Kissie"  född 1991- en ung, och från början jättegullig tjej, väljer att förstora brösten, fettsuga sig, förlänga ögonfransar, botoxinjicera sig och banta genom att äta...Barnmat (!) från burk.  De bilder jag såg var ärligt talat bilder av en tjej som förstört sig. (Får inte lägga ut bild, men sök gärna själv för att få en bild av vad jag talar om)

Jag har ingenting emot plastikoperationer när det finns någon rimlig nivå på det hela, snarare kan jag tycka att människor som gör det av "rätt" anledning kan bli hjälpta och få ett helt annat liv tack vare den möjligheten. Jag har vänner som blivit otroligt hjälpta och stärkta. Men när förstoringar, botoxinjektioner, fettsugningar och andra ingrepp går överstyr och personer helt försvinner bakom det tillgjorda tycker jag det är gräsligt. När dessa personer också blir en förebild för tusentals unga tjejer är det ännu värre.

I sitt ena inlägg skriver Kissie att hon nyss köpt jeans i strl. XXS och i sitt nästa inlägg skriver hon att hon mår dåligt över att ha druckit kaffe latte och att hon gillar "barnmatsmetoden" eftersom den är så kalorifattig. Det gör ont i mig, riktigt ont... (Hur många tjejer där ute försöker i detta nu bli en Kissie?)

...För ett tag sedan pratade jag med en chef för Vero Moda. Bakomliggande orsak till detta var att jag i höstas provade leggings på en Vero Modabutik. Jag är inte längre supersmal, men när jag inte fick på mig strl. XL visste jag att det var storlekarna som felade eftersom jag normalt har strl. S. Detta gjorde mig ofantligt ledsen. Inte för min egen skull, jag struntar i om det står S,M eller XL i mina kläder så länge de sitter fint och jag trivs i dem. Men eftersom jag för 12 år sedan hade mina ätstörningar vet jag att det inte är lika för alla. Att sälja kläder som är så uppenbart feltillverkade kan förstöra unga tjejer som har problem med sin vikt.

När modebutiker och media tillsammans skapar ideal, som för tjejer som vill leva upp till dessa, i praktiken innebär ständig bantning, operationer och "oäkthet" är det inte konstigt att vi också har så många unga tjejer som mår dåligt. Vi sätter upp krav och ideal som är surrealistiska och vi är delaktiga i att förstöra massor av unga människors liv.

Om det nu är så att en ung tjej kliver innanför dörrarna till en klinik och ber om större bröst, mindre mage, tightare lår, fastare rumpa, längre ögonfransar, smalare näsa och fylligare läppar så har ju kirurgen enligt mig alltid ett etiskt ansvar. Om tjejen har önskemål som innebär att hon kommer att bli totalt oproportionell och faktiskt förstöra både ansikte och kropp har kirurgen ett val. Det går att säga nej. Det går att vägra genomföra operationer som förstör människor. Frågan är varför man väljer att inte göra det?

 Jag siktar högt eftersom jag tror att jag når de höga höjderna först när jag väljer att se dem... 

 ...Hur gör du?

Ord på vägen

Nedvärdera inte ditt eget värde genom att jämföra dig själv med andra.
Det är på grund av att vi alla är olika som var och en av oss är så speciell.

Sätt inte dina mål efter vad andra människor tycker är viktigt.
Bara du vet vad som är bäst för dig. 

Ta inte för givet de saker som du har närmast hjärtat.
Kläng  dig fast vid dem, så som du håller dig fast till själva livet,
för utan dem är livet meningslöst. 

Låt inte ditt liv glida genom dina fingrar
genom att leva i det förgångna eller för framtiden.
Genom att leva ditt liv en dag i taget kommer du att leva alla dagar i ditt liv.

Ge inte upp när du fortfarande har någonting att ge.

Ingenting är över förrän det ögonblick du slutar att försöka.

Var inte rädd för att medge att du är allt annat än perfekt.
Det är den bräckliga tråd som binder oss alla samman.

Var inte rädd för att ta risker.

Det är genom att ta chanser som vi lär oss att vara modiga.

Stäng inte ute kärleken från ditt liv genom att säga att den är omöjlig att finna.
Det snabbaste sättet att få kärlek är att ge kärlek,
det snabbaste sättet att förlora kärlek är att hålla fast vid den för hårt
och det bästa sättet att behålla kärlek är att ge den vingar. 

Avfärda inte dina drömmar.
Att vara utan drömmar är att vara utan hopp,
att vara utan hopp är att vara utan ett syfte med livet. 

Spring inte genom livet så fort att du glömmer inte bara var du har varit,
utan vart du är på väg.
Livet är inte bara ett lopp, utan en resa som du ska smaka på varje steg längs vägen.

Bild lånad från google

- NANCYE SIMS -