a wonderful morning

(Bild lånad från google)

Den här morgonen började egentligen helt fel, men nu i efterhand vet jag att det var någon mening med det också.

Jag slog upp mina blå (egentligen gröna, men blå låter ju bättre)
kl. 07.15 vilket var i senaste laget med tanke på att båda grabbarna skulle väckas, klä på sig, äta frukost och dessutom skulle båda två ha fika med sig till skolan. Kevins klass har fikadag varannan fredag och Filips klass har utedag med skridskoåkning.
Det skulle göras i ordning mackor,varm choklad och diverse saker skulle packas ner i ryggsäckarna.

Bara att sätta fart med andra ord. Kevin kom till sin skola precis när det ringde in men Filip blev några minuter sen vilket gjorde att jag följde med in. (I normala fall säger vi hejdå utanför.) Väl inne möts jag av en fröken som står och försöker tala rastlösa elever till rätta, en fröken som står och drar i en bandyklubba från ena hållet och en elev drar i samma klubba, från det andra hållet. Fröken vann...

...Killen blev förtvivlad och sprang ut ur klassrummet. Kvar inne fanns alla andra elever + fyra fröknar som samlade ihop både elever och utrustning innan de begav sig mot Hällåsen. Utrustningen lastades in i två bilar som skulle köras av fröknar. Jag stannade kvar och frågade lite om när de beräknades sluta för dagen o.s.v. Då kommer en annan fröken och säger att de ju måste leta efter den killen som sprang bort innan de åker. Jag hade inte ens förstått att han hade sprungit ut och försvunnit.

Hur som helst tittade jag upp och såg honom stå lite längre bort, i skogen. En fröken började sakta gå mot honom och det gjorde att han gick längre in i skogen. Jag bad om att få gå till honom och prata lite eftersom jag trodde att jag skulle lyckas nå fram till honom.

När jag kom in i skogen var han på väg att springa, men jag sa att jag inte tänkte tvinga honom att följa med, utan att jag bara ville berätta en sak. Jag satte mig ner. Efter en stund kom han, alldeles rödögd av gråt. Jag satt kvar på huk och lät honom stå över mig (vilket jag vet gjorde att han kunde känna sig tryggare). Jag frågade lite hur det var, varför han hade sprungit iväg och varför han var så ledsen. Det visade sig att han inte kunde åka skridskor och därför inte ville följa med. Jag berättade i korta drag historien om Kevin, och sa att det alltid känns bäst om man försöker, och att kompisarna tycker det är konstigare om man inte hänger med, även om man ramlar flera gånger.

Sedan släppte jag ämnet skridskor och pratade om en massa annat. När jag fått honom att le frågade jag hur han ville göra, vad han själv trodde han skulle må bäst av och han tog beslutet att följa med.

Jag är så glad att vi blev sena, att jag fick möjligheten att prata med honom så att han själv kunde fatta det beslut som var bäst. Nu hoppas jag att han, liksom Kevin, känner att skridskoåkning faktiskt är skoj och att han vill göra det igen.