Erica ♥

Hur många gånger har jag inte sagt "vad skulle jag göra utan dig?" Och det är verkligen så. Vad skulle jag göra utan dig? Tack för att du alltid finns. Tack för att du är lika rak och ärlig mot mig som jag är mot dig. Tack för att du känner när du enbart behöver vara ett lyssnande öra och när det är läge att säga STOPP, och ge mig nya infallsvinklar att fundera över.

Det finns alltid ett osynligt givande och ett tagande mellan oss. Jag bjuder in till mig, du bjuder in till dig, och på samma gång vet vi båda att vi alltid är välkomna till varandra- oavsett.

Men det allra bästa är nog ändå, att vi alltid finns för varandra, oavsett hur vi mår. Oavsett om allting är så bra som det kan bli och det handlar om att umgås och bara ha trevligt, eller när det är svårt och vi behöver ett stöd. 

Jag älskar dig för att du respekterar mig och vågar säga vad du tycker. Jag älskar dig för att du vet att du kan vara du med mig och aldrig behöver försköna dina ord och åsikter för att jag ska stå kvar. Jag älskar dig för att det inte är det "stora" som betyder massor, utan att det lilla också är minst lika värdefullt.

Vi har haft våra duster genom åren, det vet vi båda, men dessa har också bidragit till en starkare, och ärligare relation mellan oss. En relation jag aldrig någonsin vill vara utan.

Tack för din osjälviskhet. Att du ikväll, direkt efter att ha arbetat en hel dag slänger dig i bilen, hämtar Moa, köper med dig både mat och cappuccino och åker 18 mil ToR för att finnas för just mig.

Många tack blev det, nästan i klass med Oscarsgalan, men jag lovar att du är värd varenda ett ♥

Kram!

Good and bad

Var ett bra tag sedan jag bloggade nu. Har knappt varit på facebook heller för den delen. Jag vet egentligen inte varför, men jag tror att skolan, att sitta framför datorn över 100 timmar i veckan fullkomligt slaktade min dataentusiasm. No wonder!

Vi hade i allafall en riktigt bra jul, och ett suveränt nyår tillsammans. God mat, glada barn och bäst av allt fick vi ha P här i dryga två veckor. Lätt att bli bortskämd, men verkligheten kom ikapp. En vecka har gått och det är den mest värdelösa veckan jag varit med om på evigheter. Långsamma dagar, filmlösa nätter. Ingen att luta sig emot i soffan, ingen arm att somna på. Ingen att ta ett varmt bad med. Ingen morgonpuss, inget vuxet middagsällskap, ingen att mysa med då barnen gått och lagt sig. Inga kramar, ingen närhet, enbart en stor saknad. Och barnen saknar också, precis lika mycket som jag gör.

                                                           Saknas♥

Men! Från världsmästerskapet i självömkan till dagens aktivitet: skridskoåkning. Blev så himladens glad idag när jag frågade barnen om de ville åka skridskor och BÅDA svarade ja. Jag visste redan att Filip skulle bli glad, men att Kevin skulle svara ja, och dessutom vara glad över det, hade jag inte räknat med. Sagt och gjort packade vi ihop oss och spelade bandy på ett nyspolat gamla IP. Kevin var så glad och uppåt under hela tiden, trots många fall och en mer eller mindre sönderslagen rumpa. Efter en dryg timme fick han dock nog och valde att fortsätta spela med hjälm och skor istället för skridskor. Starkt jobbat och dessutom vill han åka någon mer gång nu i veckan, härligt!

Det är Kevin som står på benen, Filip som på ett lite annorlunda sätt försöker täcka skott. Kryptekniken kallas det visst ;-)

Avslutande ska jag citera min sons kommentar vid middagsbordet ikväll. Vi använder ju alla olika ord för våra fram-och bakdelar. Jag använder ordet rumpa eller häck, ibland också stjärt beroende på vem jag pratar med. Kevin använder ordet arsle, vilket jag tycker är hysteriskt fult. Den yngste sonen säger hur som helst "Mamma, jag tycker att arsle låter ont, men häck det låter sexigt."

SEXIGT!? Jag vill inte ens att han ska känna till ordet sexig. Hjälp! Var ska detta sluta? Göra något eller ignorera? Jag har ingen aning, men jag höll i allafall på att sätta vattnet i halsen, på riktigt!

Ha det bäst och ta hand om er själva och varandra ♥ Kram!

Predikan jag tror på

Ikväll flödar kanske aningens hårda ord från Fors. Lite moralpredikan blir det, men jag blir så himladens ledsen och upprörd på föräldrar som sätter sina egna känslor i främsta rummet, och om det här inlägget kan få en enda sådan förälder att tänka annorlunda så behåller jag mer än gärna titeln Moralkärring.

Det har slagit mig att rätt många föräldrar leker martyrer och spelar på sina barns känslor. I mina ögon är det verkligen tokfel att utsätta sina barn för detta. Det är fasiken snudd på psykisk misshandel, och älskar man sina barn bör man tänka ett steg längre och sätta sina egna känslor åt sidan.

Såhär i juletider blir jag extra uppmärksam och jag kan verkligen inte för mitt liv förstå vad det är man försöker uppnå genom att spela på sina barns känslor.

Här kommer ett (tyvärr) rätt vanligt exempel:

Två föräldrar har separerat och det är bestämt att barnen ska fira varannan jul hos sin pappa och varannan jul hos sin mamma. När barnen ska skiljas från sin mamma säger hon:

- Hur ska jag klara mig nu? Vad ska jag göra utan er? Det kommer att bli så tomt och ensamt...Bla bla bla..

I barnens huvud ekar "Vi lämnar mamma ensam. Stackars lilla mamma."

Det här är inte okej. Oavsett hur man nu uttrycker sig är det oerhört fult gjort att belasta sina barn med dessa känslor och det enda det leder till är att barnen får dåligt samvete och känner sig skyldiga. Frågan är: Vad vill man som förälder uppnå med detta? Skulle barnen må bättre? Försöker man linda dem tightare kring sig? Jag ber om ursäkt om jag upplevs lite trög, men jag förstår faktiskt inte.

(Kan naturligtvis lika gärna vara en pappa, en mormor/morfar, farmor/farfar som beter sig på samma sätt.)

Jag som själv har mina barn varannan jul erkänner omgående att det inte är superkul att fira jul utan dem, men det går, och de vill ju naturligtvis också fira jul med sin pappa. Jag skulle aldrig någonsin visa, eller säga någonting om det. Jag vill att de ska känna frid under julen. Att de ska kunna njuta fullt ut och inte behöva sitta och tänka på vad jag gör, eller tro att jag sitter och är ledsen. Det blir bara en "grej" av det hela om man gör det till en "grej".

Barn är det mest lojala som finns, men snälla föräldrar, ni som spelar på den lojaliteten; tänk ett steg längre. Sätt era barn i främsta rummet. Tänk på barnens känslor, deras bästa och verkligen ingenting annat.


... I say no more



Flöde

Så blev det lite jul hos mig också till sist. Stjärnorna och stakarna på plats i fönstren, någon enstaka tomte utställd lite här och där, och knasigast av allt står också granen (!) färdigklädd i vardagsrummet. Jag har aldrig någonsin klätt granen på någon annan dag än just kvällen innan julafton. Men så tänkte jag, att jag möjligen kan få lite julkänslor, och kanske är det ändå bra att den får stå längre än en vecka innan den kastas ut. I vanliga fall brukar den åka ut innan nyår. Hos mig varar definitivt inte julen fram till påska, och inte heller till fasta för den delen.

Förmiddagen igår var väldigt seg. Jag hade inte alls lust att göra någonting och valde därför att ligga som en utslagen säl i soffan. Min farmor mötte änglarna förrgår, och jag tror att en lugn harmonisk förmiddag var precis rätt för mig.


På eftermiddagen hade jag föräldramöte med Kevin och fick bara höra bra saker. Det var en period när han hade det väldigt jobbigt och precis allt gick ut över skolan. Så fick han ny medicin, och jag tror att den kan ha gjort underverk. Det är inte så svårt att räkna ut att smärta kan göra vem som helst galen. Att vara 12 år och inte kunna sova riktigt, inte vara som alla andra, hata sitt funktionshinder samt ha ont precis hela tiden kan inte vara en lätt match. Att göra en totalomvändning, från att vara klassens bråkstake, till att bli vad en av fröknarna sa "en riktig tillgång för gruppen" är imponerande och det märktes att han själv växte av att få så många lovord.

Kvällen igår och kvällen idag har tillbringats i kreativitetens tecken. Här har pysslats, bakats och gjorts godis och jag är mest glad över att åter känna skaparglädje :)

Saffranskorpor i påsar med gammeldags stil...

Så måste det ju bli några busiga påsar som lockar till leenden...



Och så den jag gillar allra mest :)

Vi fortsatte vi med kokostoscakaka, en klar favorit hos mina barn och många andra också för den delen. 

Kladdkakabotten med knäckig glasyr ovanpå, en riktig sockerbomb.

  

Mörk ( 70 %) Fudge med pistagenötter och mandel



Fudge med 50/50 ljus och mörk choklad, nötter (pistage & cashew) samt mjuk kola.

Ingen jul utan kola och i år blev det två olika smaker: saffran och pepparkaka. Saffran kan verkligen rekommenderas!

Klart att även kolorna ska bo i någonting vackert, eller hur?!

I morgon kommer kärleken och på fredag ska vi tillbringa förmiddagen tillsammans med Filip i skolan. På söndag har jag lovat barnen att koka knäck och baka pepparkakor. Ingen av oss gillar hemmagjorda pepparkakor men alla vill ändå baka dem. Lite knasiga men det är ju precis så vi är och vi älskar det!

Till veckan är det Kevins tur att bli invaderad under skoltid, då enbart av mig. Lika bra att passa på för jag antar att han kommer att införa besöksförbud i sjuan ;-)

Nu ska fröken kreativ hoppa i säng. Ha det bra där ute!

Kram!



Upp som en sol...

Jag kan inte med ord förklara hur jag har slitit de sista veckorna och jag är inte heller säker på att jag själv har förstått det.

Så sitter jag äntligen här, med ett slutbetyg och förstår inte riktigt hur det gick till. Nu är första etappen avklarad och jag vet att detta har varit den tuffaste biten. Jag har nått ett delmål, ett stort sådant. Märklig känsla.

Igår gjorde jag egentligen ingenting vettigt över huvud taget. Vaknade, skjutsade barnen till skolan, åkte hem och var. Jag bara var, och det kändes också väldigt...Märkligt.

Så är det den där känslan av att vilja gråta floder. Den mer eller mindre uteblivna sömnen sista veckorna gör sig påmind och det är väl som sig bör, när kropp och hjärna börjar slappna av. Det är ju först nu jag kan känna efter. Alla känslor jag skjutit på, trängt undan och medvetet ignorerat säger plötsligt godmorgon, godmiddag och godkväll, och för mig är det nu bara att hänga med i svängarna. Upp som en sol och ned som en pannkaka.

Jag har varit fullt medveten om att det skulle bli så här. Jag vet ju att jag har pressat mig själv omänskligt mycket, och om jag skulle har varit helt opåverkad hade jag blivit orolig.

Å ena sidan känner jag mig så otroligt stolt, nöjd och glad över vad jag presterat, å andra sidan tom, trött och helt slut.

Nu tänker jag vila, göra det jag orkar och strunta i resten. Några dagar sedan är jag back on track igen.

                                   Kramar!

Mamma hela livet

Jag har alltid känt att mina barn är det bästa jag har och jag skulle inte vara någon utan dem. Mina barn är inte bara en del av mitt liv. Mina barn är mitt liv. Jag har haft perioder när det varit tuffare att vara en bra mamma och jag har haft perioder när det varit enklare, men oavsett har jag alltid gjort allt jag har kunnat för att de ska veta att de är det viktigaste för mig. Och jag är rätt säker på att de vet det också.

Jag vet att jag kommer att gå bredvid mina barn resten av livet. Stötta, skratta med, gråta med och finnas för i alla väder. De har inte själva valt att bli satta till livet, och mitt ansvar slutar inte för att de blir äldre. Det är mitt ansvar att ge dem vad jag kan för att de ska få en bra start i livet. Det är min uppgift att göra vad jag kan för att fortsättningen ska bli lika bra. En dag kommer när de ska prova sina egna vingar. De kommer förmodligen att flyga vilse några gånger, men förhoppningsvis kommer den dag när de flyger rätt och kan fylla sina liv med glädje och harmoni. Oavsett ska de veta, och framför allt känna, att jag finns där.

Min mammaroll kommer i framtiden inte bara handla om att vara mamma utan också om att vara farmor till mina barnbarn, ett medföljande ansvar och ett i mina ögon stort privilegium.

Så varför skriver jag detta?

För att jag ikväll blev påmind om att det finns barn aldrig haft föräldrar som varit riktigt närvarande. Skickar en tanke till alla barn som växer upp utan någon av sina föräldrar och som blir satta att klara så många av livets svårigheter och prövningar på egen hand.

♥ ♥ ♥

  I hjärtat finns ett rum som bara är för dig 
  - och var jag än tar plats så finns du här hos mig.

  Jag hör din varma röst som inspelad musik  
  - Jag lyssnar om igen, för den är helt unik.
 
 I mörker och i ljus, ditt ansikte jag ser
 - ur minnet tar jag fram de bilder där du ler.

  Men bland allt du är för mig, finns något svårt att bära
 -längtan efter dig när jag inte har dig nära...