Otäcka mammor

Igår upplevde jag något mycket obehagligt när jag var på judo med Filip. Filip är i nybörjargruppen, har tränat cirka 8 gånger och håller fortfarande på att lära sig grunderna för sporten. I gruppen finns både flickor och pojkar och jag tror den yngsta är 7 år, den äldsta 10 år. Träningen består av flera olika moment, en del självständiga övningar, en del parövningar. Filip parades ihop med en yngre flicka igår och övningen gick ut på att en person lägger sig på rygg medan den andra sitter bredvid personen, tar grepp om ena armen och halvligger över bröstkorgen  med avsikt att hålla kvar personen i ryggläge. Den som ligger ska naturligtvis försöka göra sig fri. Förlåt min otroligt dåliga förklaring, men jag har verkligen ingen aning om vad just denna övning kallas på judospråk.

Hur som helst har vi föräldrar fått order om att inte lägga oss i träningen utan låta det skötas av ledaren. Till och med jag har lärt mig att hålla tyst och ja, det är sant! Filip och denna tjej, som förövrigt är betydligt mindre än Filip, påbörjade övningen. Filip var den som skulle börja med att hålla greppet, och flickan ligga ner. Och tro mig, hon jobbade och slet men fick helt inte bort Filip. Filip tyckte inte att det var särskilt kul, och såg ju på henne att hon omöjligt skulle klara av att frigöra sig så han frågade henne vid två tillfällen om hon ville att han skulle ge upp.
Hon, som har tränat längre och har en storasyster som tränar svarade -Nej, man får faktiskt inte bara sluta!
Med de orden höll han kvar, men tittade på mig lite frågande och visste inte hur han skulle göra. Jag ruskade på huvudet och kände att det kanske var dags för ledaren att säga det magiska ordet mate som betyder sluta, men ville inte lägga mig i.

Innan de började påminde ledaren också om vad man ska göra om man vill att någon ska sluta på grund av obehag, panik eller om det faktiskt gör ont. Man klappar sin motståndare på ryggen, alternativt i golvet med hand eller fot.

Jag fick sms och tittade på telefonen. Just då hör jag flickans mamma ropa till Filip -Men titta på henne, titta i hennes ansikte, det är INTE okej!!!! När mamman ropade detta släppte Filip, flickan började gråta och gick till sin mamma. Filip ställde sig upp och såg helt förvånad och förtvivlad ut. Tränaren kom och frågade vad som hänt, men mamman visade att han kunde fortsätta med träningen. Han tog Filip om ryggen och nästa övning påbörjades.

Jag försökte få ögonkontakt med mamman och fråga hur det gick och försöka lösa det, men hon vägrade verkligen att öppna upp för det. Hon pratade väldigt tyst med sin dotter, förutom när hon sa meningen: - Ja, jag ser det, det var väl FAAAAN också!

Så gick det en liten stund och flickan sprang ut på golven igen. Tränaren försökte sätta samman Filip och denna flicka igen vilket jag tyckte var bra eftersom de då hade kunnat reda ut vad det egentligen var som hände och ändå få en bra relation. Det tyckte däremot inte den andra mamman som ropade -NEEEJ över salen till tränaren. Filip gick i alla fall fram till flickan och sa förlåt.

Efter det bestod kommande timme av att denna mamma stirrade på Filips varje rörelse, hon följde honom med blicken var han än befann sig och vem han än mötte och det var verkligen ingen snäll blick. Jag satt och hade ett smärre krig i hjärnan. Jag tyckte verkligen synd om flickan och jag tyckte att Filip hade kunnat sluta även om flickan sa nej. På samma gång kände jag att flickan också hade kunnat svara ja när Filip frågade, och att han faktiskt försökte eftersom han inte ville göra henne illa på något sätt. Det jag också tänkte var att det är judo och judo går ut på att försöka hålla motståndaren på mattan. I detta fall var allting bra fram tills det uppenbarligen inte var bra längre, och då fick Filip skulden. Hur skulle det ha varit på en tävling? Ska Filip ge sig för att motståndaren inte klarar av att besegra honom? Om denna mamma hade tyckt att Filip gjort något fel innan dottern började gråta hade hon givetvis sett till att avbryta tidigare. Skulle jag säga något, eller bara vara tyst. Jag var tyst.

Som att det inte var nog med det som var... När träningen nästan var slut kom en annan mamma in i salen och satte sig bredvid flickans mamma. Och kanske var det just det som kom att ske efter detta som fick mig att totalt brinna ur?! För gissa vem som satte handen mot örat på den nykomna mamman och viskade tillräckligt högt för att jag som satt 3 meter ifrån skulle höra vartenda ord? Ghaaaa!!! Vad är det för fel på folk? Jag hade sådan j*vla lust att säga ett par väl valda ord till henne, men jag lät bli. Istället lät jag träningen avslutas och därefter gick jag fram till flickan, satte mig på huk och frågade vad det egentligen var som hände. Och TRO mig, jag viskade INTE! Hon svarade att det helt enkelt bara hade börjat göra ont efter ett tag och att det blev för mycket. Jag frågade om det hade gått över och det hade det. Jag sa också att hon nästa gång får säga till och att det är okej att be någon sluta när det blir jobbigt eller gör ont. -Okej, svarade hon och log.

Så tog jag min son och gick. På vägen till bilen sa Filip -Seriöst mamma, den där andra mamman, du skulle ha sett henne! Hon stirrade på mig hela tiden, vad jag än gjorde hon är ju helt störd! Jag försökte ju, jag frågade ju om jag skulle sluta.

Vad svarade då jag? Jo:
-Ja Filip, jag såg att hon tittade på dig hela tiden och jag vet inte varför. Ibland kanske flickor inte vågar säga nej för att de är rädda att killar ska tycka att de är fjantiga eller klena. Just därför är det så viktigt att man som kille försöker titta lite extra noga, och kanske försöka känna av lite hur det egentligen är. Jag tror, att om du tänker efter så kände du att det inte var helt okej för den här tjejen, eller?

- Ja, det var ju därför jag frågade om jag skulle sluta men hon ville ju inte det.

-Nästa gång tycker jag att du ska använda dina sinnen. Känns det tokigt så är det oftast tokigt, och även om du inte vinner matchen så vinner du genom att vara hjälte. Det är inte speciellt häftigt att mosa en tjej.

- Nej.

Jag hoppas verkligen att det som hände igår får stanna med igår så det inte tas med till kommande träningar och att Filip nu på något sätt ska straffas resten av terminen. Om det sker vet jag faktiskt inte om jag kommer att klara av att vara lika tillmötesgående, och någonstans är det ju också mitt ansvar att stå upp för mina barn när de blir orättvist behandlade.

♥ KRAM från mamman som tycker att otäcka mammor är mycket läskiga varelser ;-)

Vem väljer?

Över ett halvår sedan jag bloggade nu. Var tog det halvåret vägen? Jag valde att pausa en stund, men känner att det nu är dags att trycka på play igen. Dessutom skulle jag behöva er hjälp lite grann. Jag har skrivit en fiktiv historia som handlar om val och eventuella konsekvenser. Jag tror alla vet att jag inte skulle stå på perrongen och låta tåget passera, och jag tror också att de flesta kan klura ut min inställning till det hela. Men snälla förbise det just nu. Kanske kan det tyckas lite fånigt, men jag garanterar att det har ett syfte.

Jag skulle verkligen uppskatta om ni ville läsa den och ge era åsikter kring/svar på de frågor jag ställer allra sist. Tack på förhand, kram och ha det gott :)

Jag står på perrongen och ser tåget komma in. Klockan är 12.00. Tåget går 12.15. Jag har sagt till en vän, förövrigt min enda bästa vän, att jag ska komma. Men när klockan slår för avgång kliver jag inte ombord, utan står kvar.

Min vän, som väntat vid ankomstplatsen ringer förtvivlad och undrar var jag är. Jag säger att jag inte klev på tåget, men jag kommer med nästa. Det tåget går 14.30. Tåget kommer, men än en gång står jag kvar när tåget ger sig av. Min vän, som på nytt stod och väntade på mig ringer, jä*ligt arg, och undrar vad jag egentligen håller på med. Jag skäller tillbaka och säger att det inte är så lätt att bara åka, men hon borde ju förstå att jag vill komma eftersom jag ju ändå tog mig till perrongen! Hon frågar hur jag kunde välja att stå kvar igen. Jag tycker inte alls att det handlar om att välja.

Efter att vi lugnat ner oss pratar vi och jag övertygar min vän om att jag faktiskt är intresserad av att komma. Jag lovar att komma på lördag om en vecka. Lördagen kommer, jag står på perrongen. Tåget kommer, tåget går, men jag är inte ombord. Jag står kvar. Jag låter också, än en gång, min vän tro att jag sitter på tåget. Hon får själv upptäcka där hon står och väntar att jag inte kommer.

Hon ringer mig. Jag vill egentligen inte svara, men gör det ändå. Och precis som jag trodde får jag mig en rejäl utskällning. Hon ifrågasätter min vänskap, hur jag flera gånger kan välja att svika henne. Jag säger till henne att jag visst är hennes vän, att hon överdriver och att jag inte alls har "valt" bort henne. Hon säger att hon överlägger att inte vara min vän längre. Jag ber henne förlåta mig och jag ber om en till chans. Jag vill ju vara hennes vän. Det borde hon förstå, jag har ju varje gång både bokat och betalt biljetter. Hon tar den. Jag lovar att aldrig någonsin göra om samma sak igen.

Det går ett par veckor, vi bestämmer en träff. Med entusiasm och glädje väntar hon på mig, jag har ju lovat henne.

Men jag kom aldrig. Jag åkte aldrig ens till perrongen. Det var kallt ute, och det var så krångligt att komma iväg. Jag bestämde mig för att stanna hemma och titta på film med en kompis istället. Hon: besviken, ledsen och med känsla att ha blivit lurad. Hon ringer och säger att jag har mist henne som vän. Jag försöker få henne på andra tankar, men hon säger att hon inte kan lita på mig.

Jag fattar noll! Vaddå? Jag vill ju träffa henne, annars hade jag ju aldrig ens bokat biljetter! Hon säger att jag inte förstår. Jag tycker det är hon som inte förstår! Hon säger att jag har lekt med vår vänskap. Hon säger att det är ett val jag har gjort. Val  JAG har gjort?  Herregud, det är väl inte så enkelt. Att hon inte kan förstå! Hur kan hon välja bort mig? Jag har ju inte gjort något fel, eller? Jag måste övertyga henne om att jag är en bra vän, men hur ska det gå till?

Frågorna lyder:  Har jag gjort några fel, och isåfall vilka? Är det min vän som väljer bort mig, eller är det ett resultat av att jag valde bort henne?

Några få ord en fredag...

Igår hade jag en konstig dag. Var och tränade på förmiddagen och mådde toppen. Så kom eftermiddagen och jag fick ont i precis hela kroppen samt feber. Med en massa kläder på, och en mängd vatten i, höll jag ut så pass länge att jag lyckades se när Brynäs tog hem guldet. Härligt! Gick och lade mig direkt efter matchen och tvärslocknade.

Vaknade i morse och mådde som jag brukar, dvs. bra. Käkade frukost, åkte ner och styrketränade en timme och sedan lite pluggande. Eftermiddagen flöt på med e-centershopping tillsammans med Kevin, lite städning och god fredagsmat. Kvällen har bestått av visit hos min far (eller snarare hans fru) som fyller år idag. Hipp hipp hurra! Teven har också fått stått på ett par timmar då vi tittat på Let's Dance. Jag skulle ju så gärna vilja börja dansa samba och rumba, men finner inga kurser i Söderhamn. Det kanske kommer och då tänker jag minsann vara den första i kön ;-)

Jag hade egentligen inte tänkt att blogga ikväll, men så läste jag någonting så bra, och detta vill jag förstås vidareförmedla:

                                                          Massor av kramar från mig ♥

En tanke föddes

Till dig som gav mig inspirationen till detta inlägg, du vet vem du är: Tack!

Idag föddes några tankar hos mig igen. Det handlar om hur vi väljer, varför vi väljer det vi väljer samt vad det egentligen får för konsekvenser. Det handlar också om huruvida ett egentligen osjälviskt handlande kan resultera i att bli mycket själviskt och de som blir lidande är de människor som finns runtomkring.

För ett tag sedan satt jag här en natt och pratade med mamma. Hon var nykter, men väldigt väldigt nere. Hon grät - floder, och på något sätt kom nog verkligheten ikapp henne just den kvällen.

- Jag tror jag kommer att dö snart, sa hon.

- Jag tror du har rätt, svarade jag.

Klart det gör ont i mig att titta in i min mammas ögon och säga att jag inte tror att hon kommer att leva länge till, men det är samtidigt precis det jag tror. Finns inte en chans att hon överlever flera år till såsom hon håller på. Jag sa åt henne att det finaste minnet hon ändå kan ge oss är en nykter mamma. 50 år gammal... Det har varit och är fortfarande hennes val.

Diskussionerna gick fram och tillbaka, och jag kände bara hur ärligt trött hon är på sitt missbruk. Tror sjutton det när man supit och knarkat bort större delen av sitt vuxna liv. Hur kan man inte vara trött, både på sig själv och på missbruk? Jag tror däremot inte att hon kommer att hinna bli nykter, tyvärr. Detta är en av väldigt få gånger vi pratat om livet tillsammans på allvar. Det har liksom alltid varit så mycket fokus på nuet och inte givits utrymme till det förflutna. En skön, men lite sorglig känsla samtidigt.

 Vi kom hur som helst in på hur ambitiös och duktig hon var innan det gick åt skogen och jämförde det med mig. Jag är rätt lik henne, som hon var när hon var i min ålder, lite yngre. Hon, med väldigt många bollar i luften samtidigt och alltid väldigt hjälpsam. Behövde någon hjälp med någonting fanns hon alltid där. Hon bakade väldigt avancerade godsaker, bytte dragkedjor åt folk, tog hand om andras barn, fixade egentligen det mesta själv (känner en till som är precis likadan).

Det finns dock en väsentlig skillnad mellan oss. Jag gör det för att jag vill och när jag vill. Jag gör det för att jag tycker det är kul, för att jag har ett genuint intresse av både matlagning och bak. Jag hjälper andra för att jag har energi över till att göra det och jag går inte emot min egen vilja. Hon hatade att baka de där kakorna, svor alltid i tystnad. Hon avskydde att byta dragkedjor, men om någon kom och bad henne ställde hon naturligtvis upp. Själv lämnade hon iväg våra kläder till någon annan sömmerska. Hon berättade att hon inte alls gjorde dessa saker för att hon trivdes med det, utan för att hon ville bli bekräftad.

- DET är största skillnaden mellan dig och mig, sa hon.

Så gick detta från början osjälviska handlande över till att bli mer än bara själviskt. Hon pallade inte trycket av sina egna val och började istället döva allting med alkohol. Och hur allting slutade, resultatet, behöver jag knappast påpeka igen. Kanske hade det varit betydligt mer osjälviskt av henne att sätta sig själv mer i främsta rum? Förmodligen.

Nu behöver det ju inte alltid bli så dramatiskt som det blev med mamma. Det finns massor av individer som, utan att någon faktiskt bett om det, ställer upp, rycker in och hjälper människor i sin omgivning med både det ena och det andra för att senare tala om för dessa personer hur mycket de faktiskt "offrat", hur mycket de "ställt upp" och hur besvikna de är på att inte ha fått det tillbaka. Är detta rättvist? Att först helt på eget bevåg hjälpa, för att senare tala om för den man hjälpt att man försakat sig själv och att man förväntade sig att få samma sak tillbaka? Ska man verkligen göra saker för andra på de villkoren?

Nu menar jag inte att man aldrig ska ställa upp och finnas tillbaka, men när det är ett från början helt outtalat krav är det inte rättvist. Om jag bjuder dig på mat hundra gånger kanske jag tycker det är trevligt att få en inbjudan tillbaka, men det är ju aldrig någonting jag ska räkna med. Om förutsättningen för att jag ska tycka det är värt att hjälpa dig är att du gör samma sak för mig så måste jag ju först berätta det. Då har du möjlighet att göra valet om du vill ha min hjälp eller inte.

Klart det finns människor som också sätter i system att utnyttja andra. Att alltid rida på personen som bjuder, fixar och ställer upp, men jag tror att dessa personer är relativt lättsållade.

Jag minns att mormor kunde göra sådär ibland. Göra saker på eget bevåg och sedan gnälla över hur jobbigt det var. Skitjobbigt var det också att lyssna till, och nog kunde hon ge mig både ett och fler samvetskval.

Gör man också detta som förälder är det himla tråkigt. Det är inte schysst att skjutsa sina barn, laga mat, ge pengar och göra saker med dem och sedan säga "så mycket som jag ställt upp på dig...bla bla bla." Välkommen till föräldravärlden! Om du tänker kasta i ansiktet på dina barn att du funnits där för dem tycker jag att du ska ta en allvarlig funderare på om du verkligen hade velat göra annorlunda, dvs. inte funnits, inte ställt upp, inte varit förälder... Tror svaret är lika givet som att det faktiskt är ett helt galet orättvist beteende.

Jag tycker man ska sluta vara osjälvisk om det i slutänden resulterar i att man behöver tydliggöra hur jobbigt det är, ge människor dåligt samvete, eller själv klappa ihop. Det är inte ett dugg osjälviskt, utan något av det mest själviska beteende man kan ha. I mina ögon är det sämre att ge om det innebär att mottagaren ska stå i tacksamhetsskuld, än att inte ge någonting alls.


Att älska sig själv, ta hand om sig och vara lite ego behövs, men då talar vi helt plötsligt om en helt annan form av själviskhet, en av den mer goda sorten. Den sorten som leder både dig och människor i din omgivning framåt.

                                                              Kramar och ha det gott!

Möjlighet

För ett tag sedan var jag med i ett reportage i tidningen. Det handlade om mig, min bakgrund och lite om vem jag är idag. Efter publicering fick jag oväntat många kommentarer, samtliga positiva. Jag har inte alltid varit som jag är nu, ingen nyhet, men det har tagit tid och det har heller inte alltid varit enkelt. Min förhoppning med reportaget var att någon, kanske en enda ung människa som har det tufft, skulle kunna känna att det ändå finns lite hopp om livet.

Som barn till missbrukare hamnar man, förmodligen av omgivningen helt omedvetet, i ett fack. Du får tidigt lära dig att det är genetiskt, att du löper större risk att själv hamna i missbruk, att det för många barn till missbrukare går åt skogen. Som barn till missbrukar blir du ditten eller datten... Du får sällan, eller aldrig höra eller läsa om att det också kan gå bra, riktigt bra. Du har redan som ung fått stora hinder du ska komma över, och du vet att risken är stor att du faller. Jag tror på medvetenhet, men jag tror också att vi måste lära oss att lägga ett mycket större fokus på det positiva kring människor, framför allt ungdomar som redan har det svårt. Om du redan som ung, oerfaren klättrare, med halvtaskig utrustning ska bestiga Mount Everest, är det inte konstigt att du ger upp redan efter några hundra meter. Du vet ju att du förmodligen kommer att dö av syrebrist innan du nått toppen. Varför ens försöka?

I skolan blir du den som aldrig syns och hörs, eller den som alltid hörs och syns. Du blir den som lärarna till sist ger upp hoppet om, eller så blir du den som lärarna hyllar. Du är aldrig bara bara. Du har något du ska bevisa, eller så skiter du i allt. Runt dig hör du emellanåt kommentarer om "jävla alkoholister", "jävla knarkare" eller "pack". Din förälder, eller föräldrar är ditt kött och blod, och vare sig du vill eller inte, och hur mycket du än intalar dig själv att det inte handlar om dig, är du en del av det. Detta vet du, och endera bestämmer du dig för att trotsa statistiken, eller så blir du en del av den. Du kan finna vägen som leder till harmoni, eller kan finna vägen som leder till hat.

När du inte har funnit förmåga att älska dig själv och din omgivning blir du "tuff", och du blir framför allt hård emot dig själv. När du är mitt i allting lägger du inte märke till vilken av dessa vägar du har valt. Du är tuff och säger "ta mig som jag är, eller skit i mig." Problemet kan vara, att det är alldeles för svårt för människor att ta dig som du är, och du blir till sist ensam. Du har kompisar, men inga riktiga vänner. Du har blivit tuff på ett sätt som du själv betraktar vara din styrka, men som egentligen är din största svaghet. Tuffheten gynnar varken dig, varken din omgivning. Du har byggt upp ett skydd, och på något sätt tror du att du alltid behöver ha garden uppe. Du kan inte slappna av, ha kul och njuta. Du är alltid på din vakt och ödmjukhet är ett begrepp du inte känner till.

Jag har vandrat på båda dessa vägar, och påstår att jag har erfarenheter man aldrig någonsin kan läsa sig till. På gott, och på ont. Hade jag hellre velat ha ett liv med två fungerande föräldrar som levde i harmoni? Hade jag hellre fått hjälp med läxor, blivit skjutsad till träning? Fått hjälp med första möblerna till lägenheten, kanske fått hjälp med körkort? Blivit bjuden på söndagsmiddagar och rest utomlands tillsammans med mina föräldrar? Hade jag hellre haft en mamma som ringt och frågat hur jag mådde om det gått några dagar för många sedan vi hörts av sist? Svaret är ja. Självklart hade jag hellre valt ett liv i trygghet, än det jag levt. Att säga att jag inte skulle vilja byta med någon som haft ett tryggt liv tror jag är att lura mig själv. Däremot är jag inte arg eller bitter över mitt liv. Jag är idag tacksam över att jag blivit den jag är, och att jag lyckas förvalta det jag genomlevt på ett bra sätt. Jag tror att jag genom mina erfarenheter, tillsammans med både nyttig och viktig teori, kan få kunskaper som kommer att kunna hjälpa andra människor att finna sin väg mot harmoni.

Så kom det! Som en megabekräftelse på att jag valt rätt. Igår fick jag en förfrågan om jag ville komma och prata/föreläsa i Bollnäs för cirka 10-20 unga vuxna." Det är ett pågående EU-projekt där man via olika insatser arbetar med att hjälpa unga människor in på "rätt" spår.

Jag tackade naturligtvis ja, ja, JA! Jag är så otroligt glad (och hedrad) över att man vill att jag ska komma och prata. Jag har rätt klart för mig hur jag ska lägga upp det, har suttit och skrivit två nätter i rad nu. Jag har lite utrymme för spontana grejer som säkerligen kommer att ske och jag tror att situationen kommer att styra åt det håll som är meningen. På måndag kl.13.00. Ser fram emot detta, och är så glad så ni kan inte ana =)

Ta hand om er! ♥ ♥ ♥

Kalas, och ett läskigt litet spöke

Det har hänt en del sedan sista inlägget, däribland mycket kalasande både här och där. I helgen var jag och kalasade för Stina som nått den ärofyllda åldern 40 :)

En av presenterna...Riktigt schnygg :P

 En riktigt trevlig kväll med lek, tok och många skratt. Vi lekte "rita gissa", och inte var det så enkelt som jag trodde. Stinas sambo Tomas drog ett kort där han skulle teckna Babar. Babar är en elefant och ser ut enligt följande:

Elefanten Babar

 Leken, eller spelet "rita gissa" går alltså ut på att en person slår en tärning, går det antal steg på spelplanen som tärningen visar och hamnar på så sätt med sin spelpjäs på en färg. Det finns 6 olika färger och varje färg anger en kategori. När man vet kategorin tar man ett kort och läser de anvisningar som finns under den färg man hamnat på. Sedan gäller det, att under tidsbegränsning försöka rita det som anges, och helst då också på ett sätt som gör att det egna laget kan gissa vad bilden föreställer.

                                                  Det här var Tomas tolkning av Babar:

Medan han ritade försökte han förklara att "den ena liksom är lite lurvig". Jag kanske inte behöver nämna att ingen kunde gissa rätt, men när tiden runnit ut var vi tvungna att fråga vad det egentligen föreställde.

- BABAR! Utbrast han med en ton i rösten som avslöjade att han ansåg oss vara helt inkompetenta. När någon då kontrade med att Babar ju är en elefant bleknade han lite, och insåg efter en stund att han förväxlat BABAR med Barbapapa. Haha! Klockrent Tomas, verkligen!

Så blev det då min tur. Jag fick kategorin ordspråk och uttryck. Jag vänder kortet och läser följande: " I mörkret är alla katter grå"

Hur i hela fridens dagar tecknar man det?  - Med en lila krita!

Jösses Amanda! Försökte förmedla att det var mörkt och att alla katter då blev samma färg, samtidigt som jag höll tummen för att någon som är mer kunnig än jag inom ordspråksvärlden skulle knäcka det. Själv hade jag aldrig tidigare hört detta. Det visade sig att ingen annan heller hade hört det, vilket gjorde att det genast kändes lite bättre att bli poänglös.

Tack än en gång för en superhärlig kväll!



På söndagen kalasade vi lite för Filip som fyllde 10 år igår. Förutom Danique var det endast vuxna som kom och grattade. Barnkalaset tar vi lite längre fram när det går att ha lite utelekar också.

Grattis igen, älskade unge ♥

En av de presenter Filip önskat sig var ansiktssmink för att kunna klä ut sig. Jag hittade en hel del bra smink på Toys'R'Us. Igår bad han mig sminka honom till ett spöke, eller skelett eller liknande. Tror inte riktigt att ansiktsmålning är mitt kall här i livet, men han blev åtminstone ganska creepy, inte sant?!

Take care! MOAHAHAHA 

Abilty Abilica

Nu sitter jag här igen, med några tankar och småler för mig själv. Det är egentligen inte klokt vad jag har kommit över saker som i många år har varit skräckinjagande för mig. Som att ta på mig en kort kjol, bikini, shorts... Allt för att en enda människa påverkade mig till att tro att jag inte var tillräckligt bra, inte tillräckligt snygg, och dessutom sa denne någon att jag hade kycklingben. Haha! Vad fasiken betyder kycklingben egentligen? Det är inte klokt vad andra människors dumma och ogenomtänkta kommentarer kan sätta djupa spår.

Den där kycklingbenskommentaren fick mig hur som helst att täcka det mesta av mina ben i väldigt många år. Helt galet!  Jag hade aldrig någonsin tänkt på hur mina ben såg ut innan, och jag tror faktiskt att de ser ut som ben mest gör. Inte spikraka, superslanka och helt perfekta, utan som ben mest gör.

Denne någon lade alltid spydiga kommentarer om andras utseenden, också en hel del om överviktiga människor. Så kom det sig, att denne någon själv blev ordentligt överviktigt och jag kunde helt enkelt inte hålla min mun stängd. Jag var tvungen att fråga vad som egentligen skett. Svaret jag fick var:

- Vänta tills du själv är 30år så får vi se!

Jag har alltid tyckt om att röra på mig. Promenera, jogga, köra lite situps osv. Jag har aldrig varit ett stort fan av godis, snacks, läsk eller övriga sötsaker så det har inte varit ett problem. Sedan jag kom ifrån mina ätstörningar har jag lyckats hålla min vikt på en ganska jämn och bra nivå. Men så för ett år sedan ungefär började jag tillsätta saker i min kost jag aldrig tidigare gjort. Jag bytte ut filen på morgonen mot smörgås, jag började käka en bulle eller en kaka när jag var hos någon. Jag ska inte säga att jag gick upp en massa kilon, för det gjorde jag inte. Men tillräckligt för att börja känna mig obekväm och framför allt osmidig.

Så i början av februari bestämde jag mig för att börja träna mer. "Kärringgympa" som min lillebror kallar det. Det är en mix av olika aktiviteter såsom zumba, styrka i grupp, aerobics, step, funktionellt cirkelpass och pilates. Det har nu gått en månad. Jag har tränat mellan fyra och fem dagar i veckan, á 1 timme. Jag har skippat smörgåsarna helt, och problem med magen har gjort att jag emellanåt ätit bara kunna äta flytande kost, men däremellan har jag ätit det som fallit mig in. Det jag har varit noga med är att se till att få i mig det jag behöver när jag tränar. Jag tror inte på särskilt många dieter, och jag tror definitivt inte på att plocka bort alla kolhydrater som många människor gör just nu.

Faktum är att det har hänt grejer! Jag väger mig inte, men däremot har jag mätt mitt omfång (egentligen är det också ganska överflödigt eftersom klädernas passform berättar.) Totalt har jag minskat 21 cm, då har jag lagt ihop minskning runt lår, stuss och midja. Jag tror inte att så många andra än jag ser detta då det nog känns mer än det syns, i alla fall med kläder på, och så ofta springer jag ju inte runt halvnaken precis :/

Jag är inte direkt någon fitnessdrottning, och det kommer jag heller aldrig att bli, men jag mår bättre, har mindre ont i ryggen, är piggare, gladare och jag känner mig fräschare än jag gjort på väldigt länge OCH jag är 30 år! (En ljuv revanschkänsla infann sig just)

Man ska banne mig vara försiktig med vad man tänker och vad säger till andra människor. Det kan slå tillbaka på en själv, och hur ska man bete sig då? Hur krånglar man sig förbi sina egna kommentarer?


Ställer frågan: Vad är egentligen perfekt? Många kvinnor vill vara så slanka som möjligt, tittar på en modell och säger: Hon är perfekt! Hur vet de det?

En brittisk studie visade att de flesta män tyckte mest om kvinnor i storlek 42...

Mitt perfekt är inte ditt perfekt. Mitt perfekt handlar mycket om en kombination av psykiskt och fysiskt välmående, medan ditt perfekt kanske helt handlar om utseende, eller enbart om psykisk balans.

Perfekt.Vilket jäkla påfund förresten! Hur dumt är det inte att sträva efter någonting som inte ens går att definiera?

Perfekt eller inte, det orkar jag inte lägga någon vikt vid. Jag är den jag är, och jag gör det jag tror att jag mår bäst av  för stunden. Vad jag mår bäst av imorgon, eller om tio år kan jag inte svara på. Jag mår bra nu, och just nu är det också det enda som är väsentligt för mig.

Avslutande tänkte jag passa på att göra lite reklam för Länna Sport. Ett företag som säljer en mängd olika träningsprodukter, både fysiskt i butik (Huddinge) och via webben. Bra priser och fri frakt! Själv har jag precis beställt Abilica Rubberband. Kanske kan tyckas fånigt med gummiband, men när det kommer till träning av rumpa och lår, är det helt suveränt! Sätt ett band runt båda fotlederna och gå sedan i sidled, eller gör kick-backs. Jag lovar att du kommer att känna var dessa muskler sitter någonstans! Banden finns att beställa i olika hårdhet. Blått är hårdast och ger därmed också tuffast motstånd.

Besök Länna Sport: http://www.lannasport.se

                                                        Ha det bäst där ute! Kram