Jo SKÄR!

Hahahaha! Hade inte riktigt tänkt att jag skulle blogga just nu, men efter ett hysteriskt kul telefonsamtal kan jag inte göra annat än att dela med mig av detta.

Erica, min syster ringde för en stund sedan. För er som inte känner till vad hon gör ska nämnas att hon är utbildad biomedicinsk analytiker och arbetar just nu på patologen på Karlstads universitetssjukhus.

Efter att under en längre period ha irriterat sig på ett födelsemärke på ryggen gick syrran idag till en kollega och bad henne skära bort märket. Kollegan avrådde starkt till detta och menade att man inte skär bort ett födelsemärke utan bedövning. Erica, som liksom mig är rätt viljestark satte dövörat till och sa högt och bestämt "Det är klart att det går: SKÄR!".

Okej, sa kollegan och skar bort märket. Och visst gick det bra, förutom att hon blödde lite, men det avtog. Efter en stund började det blöda lite mer, och när Erica varit hemma en stund fullkomligt forsade blodet och hon blödde igenom 8 kompresser. Så, vad göra?

Jo, med vetskap om att hon har lite låga trombocyter (blodplättar) var det dags att ringa jouren. Och visst fick hon en tid ganska omgående. Och visst var det kanske aningens pinsamt att sitta som BMA:are och förklara att man opererat sig själv så man håller på att förblöda!

Lite mobbad av läkaren blev hon och han kunde inte riktigt förstå vad hon tänkt med, men att hon hade skäl att åka tillbaka till sjukhuset var det inget snack om. Två stygn blev det, och sedan blev hon hemskickad med ordern om att aldrig någonsin mer utföra självoperationer ;-)



Tack Erica för att du delade med dig och fick mig, och förmodligen också flera, att skratta!

Blessed

Sitter med tredje koppen te och känner bara sådan glädje! Först var jag på trivselkväll med några av mina vänner. Finaste Millan följde med hem & surrade en stund. Läste ett sms jag fått från en vän där det stod "Hej! Vill bara säga tack för att du finns och önska dig en trevlig resa."
Blir alldeles varm i själen. Tack för dina fina ord.

Har också nyss pratat i telefonen med en alldeles speciell person som jag tycker mycket om, och som har stulit många av mina tankar de senaste veckorna, dagarna, timmarna, minuterna och nu även sekunderna...

...Men schh! Säg ingenting för det är liksom lite hemligt ;-)

En del saker vet jag egentligen hela tiden, men så kommer de här stunderna som denna, när jag blir påmind om hur välsignad jag är med härliga, underbara människor & vänner omkring mig. Tack snälla för att ni alla finns och ger mitt liv det där extralyftet som förmodligen inte hade funnits annars ♥

Just nu blir det ett speciellt tack till tjejerna som var på Berget ikväll och ett alldeles, alldeles särskilt tack till dig Cathy som möjliggör min resa genom att ta mina barn under dina vingar medan jag är borta. All kärlek till dig! Det finns inte ord så det räcker att beskriva hur tacksam jag är, men jag tror att du vet, jag hoppas att du vet...













Ett alldeles speciellt tack också till dig allra käraste lillasyster. Utan dig hade jag aldrig kommit iväg på någon resa och jag är så glad, och oändligt tacksam för det.

Icke att förglömma mina underbara fina pojkar. Tänker inte säga att jag inte kommer att klara mig en vecka utan dem, för det kommer jag. Jag kommer dessutom att tycka att det är skönt att bara få vara, bara tänka på mig själv och vila från att vara Mamma hela dagarna. Däremot vet jag, att när veckan har gått kommer jag åter att komma hem som mamma, krama om grabbarna och då känna hur mycket jag faktiskt har saknat dem.

Om jag inte har saker att vara tacksam för, så säg. Om jag inte är välsignad med att ha de allra bästa av bästa runt mig, så säg. Även om jag också har dippar som alla andra, och även om jag också har sämre dagar är det verkligen inte märkligt att jag för det allra mesta känner mig hög på livet.

                                    ♥♥♥Kramar i tusental ♥♥♥

Dagen före dagen efter, eller dagen efter dagen före...

Klockan är snart halv fem på morgonen och vem sitter vaken om inte jag?! Inte för att jag misslyckats med att försöka sova, utan för att tiden liksom bara tickat på i sin vanliga takt och jag har inte hängt med.

Måndagens utflykt till Leksand blev mer än lyckad. Vi hade en helt fantastisk dag och jag kan inte sluta fascineras av barnen. Vi höll igång från kl. 08 till 23 med bilresa dit, lek, bad, mat, mer lek, mer bad, mer mat och hemresa och det var bara glada miner hela dagen lång. Inte ett gnäll eller ett tjat eller tjafs. Love it!

Kevin är dessutom värd en hedersmedalj då han själv tog beslutet att hoppa över gokartåkning, enbart för att Filip var 1½ cm för kort för att tillåtas köra. Ska villigt erkänna att jag också ville köra, men hade inte hjärta att låta pojkarna stå på sidan och titta på. Barnen slocknade utslagna i bilen på vägen hem och jag själv var också rätt utmattad. Körde från Leksand till Boda, dvs. cirka 4 mil, sedan var jag tvungen att stanna till på en parkeringsfika och slumra 10 minuter för att klara av att köra hem igen. Väl hemma packade jag bara upp det vi hade med oss, borstade tänderna och stupade i säng.

Vaknade klockan 11 i tisdags och kände mig ungefär 100 år äldre än jag gjort dagen innan, åtminstone fysiskt. Så nu har jag fått det bekräftat: det är banne mig inte hälsosamt att sova för mycket ;) Nästan hela tisdagen gick åt till att vandra omkring i dimma, och morgonrocken åkte inte av förrän sena eftermiddagen. Barnen var lyckligtvis lika trötta som sin mamma, så det fungerade bra att ha en riktig latdag.

Idag, eller igår för att vara korrekt, for och flängde jag precis hela dagen. Erikshjälpen, Värmestugan, Skjutsa mamma, handla, frissan, hälsa på Kajsa, skogsbesök, sen middag och stordäng i Yatzy (gånger tre) klämdes in på schemat. Tror förresten att jag har slagit någon form av världsrekord igen. Den här gången i den person som fått allra minst poäng i Yatzy. Vi körde en snabbomgång; först ettor sedan tvåor, treor... osv.  Hur kan det ens vara möjligt att hamna på slutsumman 68?! Det finns bara en förklaring och det är att det är något fel på tärningarna ;-) Kevins kommentar när jag frågade om vi skulle spela en gång till: "Nä! Min lilla mamma är för liten för att klara av att bli krossad så många gånger". Så strök han mig hånfullt på axeln och sprang skrattandes uppför trappan. Störtskön!

Idag har jag en hel del saker jag bör ta tag i och göra för att slippa stressa ihjäl mig på fredag. Vore ju himla dumt att gå och dö dagen innan vi åker. Riktigt dumt faktiskt!

Ska försöka se till att komma ut i skogen en sväng även imorgon, det mår både kropp och själ bra av,
i alla fall min :)

Om jag ska säga god natt, eller god morgon vet jag inte så jag struntar i att välja.
Avslutar enkelt precis på samma sätt som jag alltid gör - med en stor KRAM förstås!

Minisemester

Sitter och varvar ner en stund för att kunna somna när jag lägger mig. Har plockat och donat med allt och inget för att kunna åka till Leksand med barnen imorgon. Förutom att packa, förbereda matsäck har jag halvt slitit sönder både armar och nacke i uteförrådet.

Av erfarenhet vet jag att det inte blir en särskilt lyckad dag om jag ska gå omkring och bära på packning och kylväska. Så, istället för att vara sådär envis (som jag brukar vara) tänkte jag vara duktig och ta med mig skrindan jag köpte för några år sedan. Eftersom skrindan gick sönder när vi var på Kolmården placerade jag den förstås längst in, och naturligtvis då både under och bakom allting i förrådet. De som har tittat in i mitt förråd vet att det finns en hel del prylar där. Det är kartonger, cyklar, tält, innedörrar, byråer, hjälmar, kläder, skridskor, leksaker, backar, en julgran (japp, jag äger en plastgran) bord och annat skräp! Eftersom jag kom på den briljanta idén att ta in skrindan och försöka laga den när klockan redan var mitt i natten gjorde jag allt för att det skulle gå så snabbt som möjligt. Att göra det så snabbt som möjligt innebar just då att slita, dra och slita lite till, utan att flytta alltför många saker. Vet inte om jag såhär i efterhand kan påstå att min taktik var särskilt lyckad. Vet heller inte om jag var mindre envis...Men! Efter att ha bytt ut skruvar, brickor och gjort nya sprintar till däcken rullar den felfritt och kommer att följa med, så det var rätt värt det trots allt ;-)

Det känns skönt att komma iväg med grabbarna en dag och göra någonting kul. Vi satt och tittade på flera alternativ, men de enades om Sommarland. Mycket badande kommer det att bli så nu håller jag tummen för att den solprognos som visas på yr.no stämmer.


Då kommer det garanterat att bli en kanondag!

                                                            

Så underbart bra

Vad annat kan jag säga? Ibland får man helt enkelt det man frågar efter. Är tokglad och kommer att somna gott i natt, that's for sure.

Har läst några bra böcker de senaste dagarna. Idag fyllde jag dessutom på förrådet med ytterligare en bok. Filip tyckte det var onödigt att betala och menade att eftersom jag läser ut en bok på några timmar kunde jag väl lika gärna sitta i affären och läsa den. Haha! Undrar just om personalen skulle misstänka någonting när samma människa återkommande tar en bok och försvinner ned bland hyllorna i flera timmar? Kändes inte som en helt lyckad plan, även om tanken var god förstås.

Två av de böcker jag läst är kriminalromaner, båda författade av Mari Jungstedt. Böckerna ingår i en serie om totalt 9 böcker där samma huvudpersoner förekommer. Böckerna är fristående, men efter att ha börjat med åttonde boken, fortsatt med sjunde insåg jag att det hade varit bättre att börja från start för att lära känna karaktärerna på bästa sätt. Enkla och inte så tunga sommarromaner som det är svårt att slita sig från. När man tror att man löst gåtan visar det sig att man är helt fel ute, sånt gillar jag.
De jag läst är Den dubbla tystnaden samt Den farliga leken. Rekommenderas.

Den tredje boken har jag inte läst ut riktigt ännu, men kan trots det säga att det är en bok som berör och som kommer att leva kvar hos mig även efter jag läst den sista raden. Efter två kriminalromaner ville jag bryta och läsa någonting annat en stund. Boken heter Fortfarande Alice och är skriven av Lisa Genova. Den handlar om en 50-årig kvinna, Alice, som arbetar som professor på Harvard och är en mycket omtyckt och känd föreläsare och lärare. Hon har ett högt IQ, långt över medel och ett minne som få. Så en dag när hon föreläser försvinner orden. En tid senare är hon på väg hem och helt plötsligt vet hon inte hur hon ska promenera för att komma till sitt hus. Hon tar kontakt med sin läkare, blir remitterad till neurolog och får diagnosen tidig Alzheimers. Hon lever tillsammans med sin make och har tre vuxna barn. Alla vet vad de har att vänta men hur bemöter man det hela? Tuff bok där tårarna gärna trillar en och annan gång. Citerar ett stycke i boken som har fastnat hos mig:

"Hon önskade att hon hade haft cancer istället. Hon skulle utan att blinka byta Alzheimers mot cancer. Hon skämdes för att hon önskade detta, och det var ju heller inte förhandlingsbart, men hon tillät sig ändå att leka med tanken. Cancer kunde man kämpa mot. Det fanns kirurgiska ingrepp, strålbehandling, cellgiftsterapi. Det fanns en chans att vinna. Hade hon haft cancer skulle familjen och Harvards universitetsvärld stått bakom henne i kampen och anse den ädel. Och även om hon till slut tvingades ge upp, skulle hon med förståndet i behåll kunna se dem i ögonen och ta farväl innan hon försvann."

Om du tycker om böcker där även tyngre känslor får vara inblandade kan jag varmt rekommendera denna bok.

Ännu vet jag inte hur boken kommer att sluta. Jag vet inte hur Alice man kommer att göra, om hon överlever boken ut eller inte, men det är en enda låt som ekar i mitt huvud, som jag dessutom hörde på radion tidigare ikväll:



What are words
If you really don't mean them
When you say them
What are words
If they're only for good times
Then they don't
When it's love
Yeah, you say them out loud
Those words, They never go away
They live on, even when we're gone

 Kramar till er alla, ta hand om varandra!