Lördag natt, snart söndag (förmodligen söndag när jag publicerar detta.) Kevin och Filip sover, själv sitter jag med en stor kopp te och min studielitteratur. Jag har bestämt mig för att vara ledig på höstlovet för att kunna njuta tillsammans med barneni en hel vecka. För att kunna vara ledig krävs det extra mycket jobb nu veckorna innan, men ledigheten är en gigantisk morot som gör det värt allt extra slit.

I går passade jag på att få lite ensamtid med Kevin och tog med honom till Cfl och åt lunch. Filip hade fortfarande lektioner kvar så det passade ypperligt att smita iväg tillsammans utan hans vetskap. På eftermiddagen åkte alla tre ner till Valbo då vi blivit inbjudna till att äta middag hos Erica och Moa (syster och systerdotter.) Eftersom Erica fortfarande jobbade när vi kom ner passade vi på att ta en tur till köpis. Filip köpte kläder, Kevin tittade på Xbox 360 och jag köpte en lampa. Eller faktum är att jag köpte en byggsats som blev en lampa först när jag slängde bort bruksanvisningen och använde mig av sunt förnuft och uteslutningsmetoden ;-)

Idag var det verkligen underbart höstväder, och jag skulle gärna ha tillbringat dagen i skogen. Nu blev det inte riktigt så då hela dagen gick åt till att tvätta, städa och plugga. Jag passade också på att rensa garderoben i hallen och insåg att grabbarna vuxit en hel del sedan förra året. I garderoben fann jag också två jättefula scarfar som jag genast slängde i högen med kläder jag ska skänka bort.

Först funderade jag hur hårt jag egentligen måste ha slagit mig för att köpa dem, men kort därefter mindes jag att jag lånade dem av mormor en gång i tiden när grabbarna skulle vara påskkärringar på dagis. Helt plötsligt klarade jag inte av att göra mig av med dem utan tog upp dem, drog handen lite lätt över dem, sniffade på dem och lade sedan ner dem i "sparalådan". Förstår egentligen inte varför jag valde att spara dem eftersom de med all sannolikhet aldrig någonsin kommer att användas igen. Förmodligen är det så att det inte är sakerna jag spar, utan de minnen som är kopplade till dem, men isåfall måste det ju innebära att jag är rädd för att bli senil, eller?  *Snillet spekulerar*

När mina seriösa tankar övergår till att bli lätt ironiska är det nog dags att sova. Vill dessutom vakna pigg så jag orkar vara mamma och student ytterligare en dag ;-)

♥kramar♥

Om tid

Ibland får jag tankar som jag inte riktigt kan släppa taget om. Går liksom omkring och filosoferar och försöker komma fram till slutsatser som passar mig och min inställning till livet. Igår blev en sådan kväll där tankarna började fara omkring, och lite av detta vill jag dela med mig av. Jag vet att jag har skrivit om tid förut, men då handlade det mer om var vi gör av den tid vi har. Den här gången går tankarna åt ett annat håll.

Att väldigt många av oss är tidsfixerade kan nog de flesta hålla med om. Vi är bundna av dygnets timmar, att få plats med alla våra måsten och utöver det gör vi också allt för att hinna med vad vi verkligen vill göra. Men vår tidsfixering handlar inte enbart om vad vi ska hinna med. Vi tycks också vara fixerade vid tid när det kommer till vad som är "rätt och fel". Vi har våra idéer om att saker ska ta viss lång tid att genomföra, eller att vi inte kan göra vissa saker innan en viss tid har passerat. När människor har varit tillsammans i 10 år utan att ingå äktenskap är det inte sällan vänner och bekanta börjar fråga om det inte är tid att gifta sig snart. Om ett par gifter sig innan ett år har passerat börjar vänner och bekanta ifrågasätta om det inte är ett lite hastigt beslut att fatta.

Så, vad är egentligen rätt när det gäller tid, och vem beslutar det? Var finns det där livsschemat som avgör när allting ska ske och inte? Varför är vi så fixerade vid tid? Vi lever här och nu och vad spelar egentligen tiden för roll om vi kan leva på ett sätt som gör att vi trivs, mår bra och kan njuta av vår tillvaro?

Jag har kompisar jag har umgåtts med i över 10 år men som jag fortfarande inte riktigt känner. Sedan har jag vänner jag endast umgåtts i några månader som jag känner betydligt mer. Kan relationer någonsin handla om tid, eller handlar det om vilka vi är och om var vi står i livet?

Vi säger att alla människor är olika unika individer och att allting inte passar alla, men när det kommer till hur vi ska leva, om vad som anses vara rätt och fel tycks det inte längre gälla. Helt plötsligt ska alla människor ingå i någon slags universal mall där allting är uppdelat i tidsperioder. Här ska varje människa ta steg för steg, samtliga i samma takt. Inte för att det passar alla, men för att vi bestämt att det är så vi ska leva våra liv, bunda av tid, bunda av ickebevisade teorier om vad som är rätt och vad som är fel.

Jag går min väg, tar de steg jag vill i den takt som passar mig. Om jag gör saker för snabbt eller för långsamt i relation till den universala tidsmallen lägger jag ingen vikt vid.

Jag hoppas att det kommer en dag när vi slutar vara så fyrkantiga och inskränkta och att vi istället gör det vi vill, att vi lär oss att njuta av vår tillvaro och att vi gör det oavsett tid.

Igår och idag

Efter en härlig helg kom söndagen jag aldrig vill ska komma. Söndagen när Petter packar ihop för att åka hem. Den söndagen när känslorna svämmar över, hjärtat skriker och det känns som att hela jag ska gå sönder. Jag trodde att jag skulle vänja mig, och att både tomhet och saknad skulle lägga sig med tiden. Men det blir inte så. För varje gång vi kramas hejdå, för varje gång sakerna inte längre står i sovrummet, för varje gång jag lägger mig och sängen fortfarande är bäddad på Petters sida känns det som att min tillvaro krackelerar lite till och det gör ont, i hela mig!

Men även då saknaden är som störst, tårarna rinner som mest och längtan är enorm väljer jag att stå ut. Jag väljer att göra det för att det är värt det. Jag väljer att göra det för att jag funnit precis allt jag kan önska, och mer därtill.

Idag har jag varit nere på Cfl och efter sista lektionen kände jag mig rätt klen. Åkte hem, lade mig på sängen och totaldäckade. Dryga timmen senare vaknade jag och frös som jag kan tänka mig att en skabbräv gör i smällkalla vintern. Tog en stund innan jag insåg att jag hade feber.

Tanken med den här kvällen var att plugga, men det har inte blivit mycket av på den fronten. Nej, jag har istället legat nedbäddad med täcke i soffan och tittat på Idol tillsammans med barnen. Att vara sjuk ingår verkligen inte i mitt studieschema så jag har helt enkelt bestämt mig för att detta är en tillfällig svacka och att jag vaknar pigg och kry för mattelektion kl.8 imorgon bitti. Skönt!

När man inte är riktigt pigg, och tycker lite synd om sig själv känns det ändå bra att ha någonting fint att titta på. Dessa underbart vackra rosor fick jag av P i lördags och jag fullkomligt älskar dem. Tack igen ♥

                                                            

Nu har jag pratat i telefonen och fått lite distanskärlek såhär på en måndagskväll. Återstår egentligen bara att borsta tänderna och krypa ner i sängen nu. Efter två liter vatten och ett par alvedon kan det inte gå åt något annat håll än det bra, eller hur?! ;-)

God natt & massa kramar ♥

Bra beslut ger energi

Imorse vaknade jag och hade en känsla jag inte upplevt på ganska lång tid. Jag verkligen sprudlade av glädje och energi. Jag vet att min stund i skogen har gjort sitt, och klara tankar leder fram till bra beslut. Ett beslut jag tog var att hoppa av tyskakursen. Inte för att jag inte vill lära mig och inte för att jag är ointresserad, men för att det upptar alldeles för mycket av studietiden att lära in ett helt nytt språk. Jag tror säkert att jag hade klarat det, men någonting annat hade fått lida för det (exempelvis jag) och det är det inte värt. Det här kan nog vara ett av de bästa beslut jag har fattat under hela studietiden och det gav mig verkligen instant power.

Dagen blev precis så bra som jag visste att den skulle bli och jag har kommit igång med flera arbeten som jag inte tidigare hittat motivation till. Kvällen tillbringades tillsammans med Millan och Stina på flygfältet i Mohed, tutbingo såklart! Det är så otroligt fånigt att sitta i den där bilen, men jisses så kul vi har tillsammans.

"Det ska vara tyst i bilarna under spelets gång."
Kan någon snälla definiera ordet tystnad för jag tror inte riktigt att någon av oss känner till vad det är?! ;-)

Nu tänker jag krypa ner i sängen, sova gott och vakna med samma känsla som imorse. Jag har massor av skolarbete som väntar på mig och det tänker jag se till att vara klar med innan jag går på helgledighet.Tror inte det blir något bloggande förrän till veckan så jag passar på att önska en trevlig helg. Må den fyllas med precis allt du vill att den ska bestå av!

♥ Kram ♥

Skogen, naturen ~min plats på jorden

Efter att i flera kvällar ha försökt men inte lyckats kom jag äntligen ut i skogen igår kväll. Jag tog med Filip och åkte ut till pappa, hämtade min älskling (hunden Tara) och promenerade stigen som går mellan Olberget och Mo. Det är någonting speciellt som sker med mig när jag kommer ut i naturen, och jag fullkomligt älskar det! Med stillheten kommer ro, och när ro tar över kroppen kan jag inte göra annat än att landa. När jag landar känner jag med hjärtat, och tankarna är aldrig någonsin så klara & tydliga. I skogen finns också utrymme till andra reflektioner än de vardagliga, och allting blir så uppenbart självklart.

Jag har haft många tankar som har behövts sorteras, och nu har jag fått in en hel del i rätt fack vilket är skönt och befriande på alla sätt. Nu kan jag fokusera om och lägga i den där extraväxeln som varit i behov av lite service.

När jag gick där på stigen med Tara och Filip en bit framför mig tänkte jag också rätt mycket på hur saker framstår olika beroende på hur de vinklas och ur vilket perspektiv de ses. En och samma sak kan beskrivas på hundra olika sätt utifrån hur vi väljer att titta på dem. Alla har vi någon gång använt oss av uttrycket "göra en höna av en fjäder"och det är ett solkart exempel på hur vi lyckas förstora någonting som egentligen inte behöver förstoras. En fjäder är alltid en fjäder och bör så betraktas som en fjäder. På samma sätt kan vi också förminska saker eller händelser som är stora så att de blir obetydliga. Åtminstone inbillar vi oss det.

Hur vi agerar och tänker beror på referenser och var vi är i livet. Det som är stort för mig är kanske inget för någon annan. Men någonting jag är övertygad om spelar en väsentlig roll i hur vi betraktar saker är vår självkänsla och vårt psykiska mående. När vi mår bra ser vi knappt några problem. Vi ser fjäder - vi tänker inte höna. När vi mår bra och står stadigt med båda fötterna på jorden är vi mer rationella och okomplicerade. När vi är trygga behöver vi inte förändra, göra om, förstora eller förminska någonting, vi klarar av att se saker som de är och ingenting annat.

Jag tog dessa foton strax innan vi åkte hem som en påminnelse, eller snarare tydliggörare om att det är vinkeln som avgör hur vi uppfattar saker. Dessa blommor kan betraktas som de små blommor de faktiskt är...

 ...Eller kan de betraktas som gigantiska växter som når långt ovanför våra huvuden.

Det här handlar inte bara om oss själva, våra egna problem eller vårt sätt att betrakta våra egna liv. Det här handlar också om hur vi lägger fram saker till andra. Hur vi återberättar händelser samt hur vi pratar om oss själva och om andra människor. Kan du låta en annan människa vara bättre än du på någonting, utan att för den delen se ner på dig själv? Kan du se när du själv är väldigt bra på någonting, utan att känna dig tvungen att förminska det?

Tänk efter och ställ sedan frågan om det är bra, eller om det är någonting du borde arbeta med att förändra?

Jag har inget svar på den frågan. Jo, jag har mina svar, men när det gäller dig kan endast du veta...

♥Varma kramar ♥

Påtår

Söndag kväll, en kväll som mestadels bestått av tårar. Allt började med att jag tittade på ett videoklipp om djurmisshandel man publicerat för att få in namnunderskrifter. Jag har sett filmer från pälsindustrier tidigare och jag vet egentligen att jag inte klarar av att se det, men likt förbannat tittade jag. Här håller man i djuren i bakbenen, dunkar dem i backen och flår dem levande. Djuret slängs sedan åt sidan, skinnflådd men fortfarande levande...Lämnad att plågas in till sista andetaget. Det gör så ont i mig att jag inte vet var jag ska göra av mina känslor. Mitt hjärta stannar, på riktigt! Jag kan inte för mitt liv förstå hur man som människa kan leva med sig själv efter att ha utfört något liknande. Jag är inte dum och förstår naturligtvis att det handlar om pengar, men jag vet också att inga pengar i världen skulle kunna få mig att ens tänka tanken. Jag försöker vinkla det från alla olika håll för att förstå, men det går inte. Hur är man egentligen funtad för att klara av att plåga livet ur en levande varelse? Hur är man egentligen funtad när man väljer att köpa en päls?

Som att det inte var nog med filmen har allt möjligt dykt upp och fyllt tårkanalerna till bredden och det har svämmat över, gång på gång i flera timmar nu. Jag är så glad och tacksam över att ha Petter i mitt liv men det går inte att komma ifrån att det är jobbigt att vara ifrån den människa jag vill helst av allt bara vill vara nära. Jag som har trivts så otroligt bra med att vara ensam. Att komma hem, stänga dörren och ha egentid, att vara jag med mig själv. Nu är det inte skönt längre, det känns bara tomt...

Ovanpå detta kom en otrolig längtan efter mormor över mig. Skulle bara vilja få den där strykningen över kinden och höra hennes stämma när hon säger "lilla gumman". Vill höra hennes skratt och känna doften av hennes nybakta frukostbröd. Det spelade ingen roll att jag blev vuxen och mamma till hennes barnbarnsbarn, för henne skulle jag alltid vara just "lilla gumman". För henne kunde jag också vara lilla gumman. När mormor dog försvann också "lilla gumman" vilket jag kommer att sakna så länge jag lever.

Jag har också gråtit tacksamhetstårar över att vi alla firade mammas födelsedag på det varma & härliga sätt vi gjorde. Ska jag vara ärlig trodde jag inte att hon skulle få uppleva sin femtionde födelsedag.

Många bäckar små kan tydligen resultera i floder av tårar. Fördelen med att gråta en hel kväll är att det inte finns så mycket smink att tvätta bort när det väl är dags för det. Nu har jag nog gråtit klart tror jag och nu är det dags för välförtjänt sömn efter att ha ägnat cirka 16 av helgens timmar till att agera flytthjälp, tre timmar åt tvättstuga och cirka 6 timmar till sömn. Imorgon är det full fart framåt som gäller och då finns inget utrymme över till några tårar. Avslutar med en låt från 70-talet. Delar av denna text ramades in och ställdes på ett bord bredvid mormor där hon låg när hon gick sin väg över till änglarna.  ♥ ♥ ♥

The Love I Found in you

Kanske inte världens bästa låt och heller inte världens bästa sångare men en text som är underbar som jag vill tillägna min älskling

.

Saknar & längtar efter dig Petter ♥ Du är fantastisk!