hjärta eller hjärna?

Alla vet vi att livet kan kännas hårt ibland. Vi vuxna har svårt att förstå varför vissa saker är som de är och ännu svårare blir det ibland för våra barn att förstå. Redan från det att våra barn är små försöker vi lära dem att alla människor är lika mycket värda. Oavsett vem människan är, oavsett utseende, oavsett ursprung, oavsett...

Vi säger åt våra barn att alla inte kan vara bäst på allt, men att alla är bra på något. Vidare lär vi dem att det är fel att frysa ut någon, alla ska få vara med - oavsett.

Samtidigt vet vi att livet inte alltid ser ut så. Livet är inte rättvist och vi kan inte behandla alla lika. Ibland kan det till och med vara så att det mest orättvisa man kan göra är att behandla alla på samma sätt.

Kevin har, vilket nog alla vet, ett medfött funktionshinder vilket gör honom annorlunda mot sina fullt friska kompisar. Vi har aldrig någonsin behandlat Kevin utifrån sin skada, utan utifrån den person han är. I alla år har han, trots att han både går och springer sämre än sina kamrater spelat fotboll och han har varit riktigt duktig. Han har knappt missat någon gymnastiklektion i skolan, trots att han ofta har väldigt ont. Under matcherna har han ofta gjort mål och han har varit en kille som behövs i laget. När han tittar på teve är det ofta sport och han kan det mesta om det mesta, fotboll, skidor, hockey...

Ibland kan jag bli förvånad över de kunskaper han besitter eftersom jag inte har en aning om hur han kan veta. Han har alltid haft många vänner och funktionshindret har inte varit ett särskilt stort problem, vare sig för honom eller för andra. Det han haft svårt med är simningen och skridskoåkning. Skridskoåkningen har vi nästan besegrat, simningen hoppas jag verkligen på i sommar.

Eftersom vi åker till Bollnäs på habiliteringen och eftersom vi tänjer hans fot varenda kväll har han sedan lång tid tillbaka varit medveten om sitt funktionshinder. Om någon har sagt någonting har han bara svarat med att han har fel på benet och sedan har det inte varit så mycket mer att orda om. Jag har alltid uppmuntrat Kevin till att träna, även då jag sett att han egentligen kanske borde stå över. Så länge viljan har funnits har jag bara hakat på varit tacksam. Jag vill att han ska finna sina egna begränsningar, inte att jag ska sätta upp dem åt honom.

Men trots att Kevin är framåt, kan svara för sig och vill så mycket har jag alltid vetat att det kommer att komma en dag när han inte kommer att vilja spela fotboll mer. Endera på grund av att han blir bänkad, eller på grund av att han själv känner sig otillräcklig. Det har jag aldrig talat om för honom, men han har själv konstaterat det. Som sagt, han är inte dum. Det är många gånger han suttit i mitt knä och gråtit och sagt att inte vill leva med fel i benet. Lika många gånger har jag sagt att han visst ska leva, att han är bra som han är, att jag önskar att vi kunde byta med varandra och att jag förstår att han är ledsen. Ju äldre han blir desto tuffare blir det naturligtvis.

Igår kom dagen jag har bävat för. Igår kom dagen jag alltid har vetat ska komma, men inte trodde skulle göra än på några år. Igår kom dagen då Kevin insåg att han medvetet blivit placerad i en grupp som inte klassas vara lika bra som den andra gruppen.

Förra veckan spelade laget två matcher. Ett grupp fick gå upp och spela på 9-manna och en grupp fick spela på 7-manna. Jag som varit fotbollsmorsa i flera år vet mycket väl vilka som är topp i laget och vilka som inte är fullt lika bra. Låter hårt, men det är som det är, alla kan inte vara bäst. Jag förstod också att det inte var en slump att de "bästa" hamnade i 9-manna. Kevin protesterade när han såg att han fick spela i 7-manna, men efter jag lugnat honom med att säga att det kommer att rotera, så alla får chans att spela, lugnade han ner sig.

Den här veckan spelas tre matcher. Två 9-manna; en i Järvsö och en hemma samt en 7-manna hemma. Jag gick ut på hemsidan för att kolla laguppställningarna och ser att Kevin även denna vecka enbart får spela 7-manna. Där rök min lugnande förklaring, och det blev ännu tydligare att man faktiskt nu har gjort ett medvetet spelarval. Var tog egentligen oavsett vägen?

Hur som helst resulterade detta i att mitt försök till peptalk bokstavligt talat gick åt helvete. Kevin grät och grät och grät med följande ord "fotbollen är mitt liv och nu har de tagit ifrån mig den också."
Jag försökte verkligen allt jag hade med att uppmuntra honom att stanna kvar, men han bad mig kontakta tränaren och säga att han slutar spela fotboll. Jag sa ifrån, men efter ett par timmar förstod jag att han inte skulle ändra sig och meddelade tränaren via sms. Jag har fortfarande inte fått svar, tyvärr.

Även om jag som sagt har vetat att den här dagen skulle komma gör det så fruktansvärt ont i mig. Kevin har aldrig sagt att han ska bli fotbollsproffs men han brinner för fotbollen och han kan spelet. Han har haft sin trygghet i att spela med grabbarna som nu får spela på 9-manna. Han är inte dum, han vet -och det gör ont i honom.

Det är inte lätt att veta vad man ska göra i ett läge som detta och jag har verkligen, verkligen försökt fundera vad som är bäst. Mitt mammahjärta säger att jag ska slåss för Kevins skull, se till att han också får spela på 9-manna. Min hjärna säger att det som sker sker av en anledning och ska man skjuta på det oundvikliga? Hur kommer det egentligen att bli för honom nu när det blir tuffare? Han går mycket sämre nu än han gjort tidigare och han har ibland svårt att somna pga. värk.

Det är verkligen inte lätt och jag vet heller inte om det finns något svar som är "rätt". Det jag vet är att jag har en mycket nedstämd, besviken och ledsen 11-åring här hemma som svurit hela dagen, låtit ilskan gå ut över både sin mamma och sin lillebror och som inte riktigt förstår hur världen kan vara så grym.

Jag förstår honom.

                                                 ♥♥♥♥♥♥OAVSETT♥♥♥♥♥♥