Mamma hela livet

Jag har alltid känt att mina barn är det bästa jag har och jag skulle inte vara någon utan dem. Mina barn är inte bara en del av mitt liv. Mina barn är mitt liv. Jag har haft perioder när det varit tuffare att vara en bra mamma och jag har haft perioder när det varit enklare, men oavsett har jag alltid gjort allt jag har kunnat för att de ska veta att de är det viktigaste för mig. Och jag är rätt säker på att de vet det också.

Jag vet att jag kommer att gå bredvid mina barn resten av livet. Stötta, skratta med, gråta med och finnas för i alla väder. De har inte själva valt att bli satta till livet, och mitt ansvar slutar inte för att de blir äldre. Det är mitt ansvar att ge dem vad jag kan för att de ska få en bra start i livet. Det är min uppgift att göra vad jag kan för att fortsättningen ska bli lika bra. En dag kommer när de ska prova sina egna vingar. De kommer förmodligen att flyga vilse några gånger, men förhoppningsvis kommer den dag när de flyger rätt och kan fylla sina liv med glädje och harmoni. Oavsett ska de veta, och framför allt känna, att jag finns där.

Min mammaroll kommer i framtiden inte bara handla om att vara mamma utan också om att vara farmor till mina barnbarn, ett medföljande ansvar och ett i mina ögon stort privilegium.

Så varför skriver jag detta?

För att jag ikväll blev påmind om att det finns barn aldrig haft föräldrar som varit riktigt närvarande. Skickar en tanke till alla barn som växer upp utan någon av sina föräldrar och som blir satta att klara så många av livets svårigheter och prövningar på egen hand.

♥ ♥ ♥

  I hjärtat finns ett rum som bara är för dig 
  - och var jag än tar plats så finns du här hos mig.

  Jag hör din varma röst som inspelad musik  
  - Jag lyssnar om igen, för den är helt unik.
 
 I mörker och i ljus, ditt ansikte jag ser
 - ur minnet tar jag fram de bilder där du ler.

  Men bland allt du är för mig, finns något svårt att bära
 -längtan efter dig när jag inte har dig nära...

                            
            
    
                     

                                                             

Energi

Jag bestämde mig i morse för att ta dagen med ro. De sista veckorna har stressen krupit in under skinnet och jag har känt mig så jagad. Idag har jag, istället för att försöka skriva alla uppgifter samtidigt och låta stressen blockera mig, suttit och läst, talat med lärare i telefonen och samlat den energi som behövs för att orka med dessa sista dagar. Jag kommer att hinna klart, det är bara så. Jag har lagt ner alldeles för mycket tid och kraft, och försakat alldeles för mycket för att låta tiden stå i min väg.

Det är jag som bestämmer och jag har bestämt mig för att det går.

Precis när jag skrev föregående rad plingade det till för inkommande e-post. Det var från min lärare i Pedgogiskt ledarskap som bedömt min sista inlämningsuppgift till MVG. Snacka om energikick, som ett brev på posten! ;-)

Önskar alla där ute en riktigt bra vecka. Snart är det första advent. Var tog alla månader mellan sommar och jul egentligen vägen?

Kramar!

Morgonstund...

God morgon alla ljuvliga varelser där ute

Den här morgonen började allt annat än bra. Med en wannabe tonåring i huset (Kevin) är det inte helt enkelt att behålla sitt en gång goda morgonhumör. Klockan tickar och ingenting händer.
Nere vid köksbordet sitter en fullt påklädd Filip som nyss har ätit upp sin frukost och väntar på att storebror ska sätta fart så han slipper komma för sent till skolan (igen).
Men på övervåningen tycks allt vara fel och det MÅSTE man göra resterande del av familjen väl medvetna om. De inte så fina svordomarna haglar, från det att dessa blå ögon öppnas, till dess bildörren slår igen med full kraft på skolgården.

- Egentligen borde du få gå! Var morgonens kommentar till detta främmande hemska monster som så uppenbarligen tagit min sons kropp i besittning,

Men så påmindes jag om var klockan var, hade inte tid att bråka, och sa åt varelsen att klä på sig om en promenad inte verkade lockande. Som jag trodde, den ville inte gå ;)

Väl hemma bestämde jag mig för att göra om- göra bättre. En massa tända ljus, kaffe, smörgås och bra musik vände humöret och dagen ser nu betydligt ljusare ut än den gjorde dryga timmen sedan.

                            ´       Kramar!

Sjuk(!?)vården

Visste du att det årligen dör cirka 3000 patienter i Sverige. Okej tänker du nu, är de inte fler? Jo! Det är många fler som dör, men just dessa 3000 patienter jag skriver om dör av vårdrelaterade skador.

Vårdrelaterade skador = skador som är direkt vållade av vården. Tragikomiskt, men det betyder att risken att dö av ett sjukhusbesök i Sverige är cirka 7,5 gånger högre än att åka bil i samma land. Skratta eller gråta? That's the question.

Ponera följande: SAS har möte och ska gå igenom olycksstatistiken för föregående år. Man kommer fram till att 8 plan har störtat och 3000 passagerare har omkommit. Kommentarerna torde då inte bli "Starkt jobbat alla! I fjol var det endast 3000 personer som dog på grund av oss. Vi fortsätter som vanligt med våra turer och låter resenärerna kliva ombord, i tron om att de får en säker flygtur." Nej, 3000 döda passagerare per år skulle med all sannolikhet innebära slutet för SAS.

Till alla er som nu är rädda att åka bil. Livrädda för att flyga, hyperventilerar och dricker alkohol i två timmar på flygplatsen innan det är dags att kliva ombord, men som utan att blinka bokar en tid hos läkaren:

                                   DET ÄR DAGS ATT TÄNKA OM!

Kram ;-)

Till de allra vackraste~familj och mina vänner

En lite plågad EmmaChristin sitter vid datorn. Sen kväll, nästan natt som vanligt...

Varför plågad?

Jo, för att jag inte ger allt det jag vill ge och för att jag inte finns såsom jag brukar finnas. För att jag inte ringer, inte kommer och inte bjuder in. För att jag är helt och hållet jag med mig själv just nu.

Självvalt?

Ja, det är självvalt. Det är jag som valt att studera, jag som valt hur jag prioriterar. Men sanningen är, att hur jag än försöker kombinera de två världarna; studievärlden och den sociala så går de helt enkelt inte ihop. När jag lägger krut på den ena offrar jag den andra och tvärt om.

Så...Är inte vänner och familj det som är allra viktigast? Vad vore jag utan alla er underbara? Förmodligen ingenting annat än tom.

Vad är det då som driver mig att fortsätta på den här vägen och prioriterar mina studier före de människor som är så viktiga för mig?

Jag är snart 30 år, ensamboende sedan 8 år tillbaka, mamma sedan 12 år tillbaka. Jag har alltid funnits för mina vänner, alltid funnits för mina familjemedlemmar och jag har alltid funnits för mina barn. Men jag har egentligen aldrig funnits för mig själv.

Så kom jag till den punkten för drygt ett år sedan när jag bestämde mig för att satsa på mig själv genom att skaffa mig en utbildning som ger mig möjligheten att kunna arbeta med det jag verkligen vill i framtiden. Som gör att jag förhoppningsvis kommer att kunna ge mig själv och mina barn en tryggare framtid än jag kunnat tidigare. Som förhoppningsvis ger mig ännu mer styrka och glädje i livet. Som ger mig JAG.

Kanske kan det tyckas vara egocentriskt, men jag är tvungen att tänka på mig själv för att ta mig framåt. Ingen kommer någonsin att vara egocentrisk åt mig.

Jag vill kunna säga att jag kommer på era fester. Jag vill säga att jag självklart kommer och uppvaktar när ni fyller år. Jag vill ha den där tjejmiddagen som jag skrev om för så många månader sedan. Jag vill kunna åka bort en helg och göra någonting kul... Men faktum är att den där festen, den där dagen eller helgen från studierna innebär ännu mer arbete på kortare tid, och jag kan inte pressa mig själv mer än jag redan gör.

Någonstans i detta hoppas och önskar jag verkligen att ni vet att jag inte struntar i er. Jag hoppas ni vet att jag önskar att jag var mer delaktig. Men min allra största önskan är att ni fortsätter bjuda in, att ni håller era dörrar upplåsta och att ni står kvar.

                                    
                            Ni, de allra vackraste ♥

v.44

Tittar på datumet för mitt senaste blogginlägg och inser att det nästan var en månad sedan jag skrev någonting. Det bekräftar egentligen bara att jag varit precis lika upptagen som jag känt mig. Även då jag tycker om att skriva, och fastän jag många kvällar har känt en längtan efter att få dela med mig av mina åsikter eller upplevelser har bloggen legat långt ner på prioritetslistan.

Men så, efter en helt fantastisk vecka tillsammans med Petter och barnen kan jag inte låta bli att skriva några rader.

I söndags åkte vi alla ner till Karlskoga för att tillbringa barnens höstlov hos Petter. Jag var lite orolig för att barnen skulle flippa ur av att bo så pass många dagar på ett helt nytt ställe, på en betydligt mindre yta, utan möjlighet att gå undan och utan tillgång till de saker de vana att ha omkring sig. Dessutom sova i samma rum OCH dela säng (bäddsoffa). Men till min glädje gick det så mycket bättre än jag trodde att det skulle göra och vi fick uppleva familjelivet när det är som allra bäst.

Petter jobbade under dagarna, jag försökte plugga och barnen fick roa sig själva rätt mycket. Men kvällarna tog vi tillvara på och gjorde en del verkligt roliga aktiviteter. På tisdagen bakade vi en del. Lite osams var jag med de trånga ytorna i köket, och inte heller bästis med en (för mig) ny ugn, men det blev i alla fall goda muffins med hallon & blåbär, kärleksmums och bullar. Lyxkvällsfika till barnens stora förtjusning förstås. På onsdagen kom Barbro (svärmor) och fikade med oss, och Filip var extra stolt över att kunna berätta att han minsann bakat muffinsen nästan helt på egen hand. En trevlig stund som tyvärr inte varade så länge då både vi och hon skulle vidare på andra äventyr.

Boda Borg var vårt kvällsäventyr. Just lovveckan var lite speciell då man lät gastar och spöken röra sig i korridorerna. Vi upplevde inte direkt några spökerier men hade kul där vi sprang runt och försökte lösa gåtor och ta oss igenom de olika cellerna. Jag är speciellt glad över att Kevin inte gav upp utan tog sig igenom, trots vissa celler som både krävde bra balans och god motorik. En hel del "bra Kevin, det här fixar du!" från både mig och Petter gav förmodligen också den där lilla extraviljan som behöver komma fram när han möter tuffa utmaningar :)

Eftersom vi alla gillar att leka och busa tyckte vi att det var lika bra att leka lite till. På torsdagen åkte vi till Örebro, till Lek och buslandet som är Europas största lekland inomhus. Och lekte gjord vi minsann! Vi lekte "ta" i klätterburarna, spelade basket, innebandy, pingis, körde trampbilar, klättrade och brottades. Dessutom körde vi lasergame i lag; vår familj mot en pappa med sina tre barn. Tyvärr har jag lite tokiga ungar,och tydligen också en tokig karl. Barnen sköt på P och P sköt på mig. Vet inte om de hade missat (?!) hela poängen med att spela i lag, men jag kan avslöja att det är precis så man ska göra om man vill förlora ;-)

Hur som helst hade vi himla skoj, och även de kvällar vi inte var ute på några upptåg var helmysiga. Vågar tala för oss alla när jag säger att vi är glada över att vi fick en hel vecka tillsammans.

Nu har däremot vardagens verklighet slagit tillbaka igen. P är åter installerad i Karlskoga medan jag och barnen knegar på här hemma. En verklighet jag hoppas ska se annorlunda ut i framtiden, men till dess fortsätter jag att längta efter varje helg jag får tillbringa med den jag älskar.

Avslutar med en dikt jag såg på en hemsida tidigare ikväll. Tyvärr vet jag inte vem som skrivit den, men kloka ord som jag gärna delar vidare.


                Ibland så känns det som om livet helt står still.
                Och just det man är i är inte det man vill.

                Man känner sig så svag, så vilsen och så feg...
                Så känns det till den dag då man vågar ta ett steg.

                Då öppnas nya vägar och man får perspektiv.
                Och plötsligt kan man se hur man vill ha sitt liv.

                Och när man blickar bakåt när man har fått distans,
                så ser man att det svåra var källan till en chans.

                               Kärlek & Kramar till tusen
                                       ´           ♥ ♥ ♥