För ett par veckor sedan läste jag ett par meningar som etsat sig fast i mitt huvud. Vem som skrev spelar ingen roll, men hur jag än vrider och vänder på dessa meningar kan jag inte tycka någonting annat än att det är sorgligt, citerar:
"Optimist är det lätt att vara när livets bekymmer endast är stora som gruskorn. Jag är pessimist, och det av synnerligen goda skäl. Jag förvandlar inte luft till bakelser men det gör inte optimister heller."
Två synonymer till optimist är
person med ljus livssyn och
möjlighetstänkare medan synonymer till pessimist är
person med mörk livssyn och
olycksprofet. Olycksprofet
...Hmm....Skulle det kunna vara så, att detta bekräftar det jag alltid tjatar om d.v.s. att vi skapar vår egen världsbild? Hur ska jag kunna se möjligheter om jag redan från början har bestämt att de inte existerar?
Det finns naturligtvis en bakomliggande orsak till att människor är pessimister. Frågar du pessimisten varför han/hon är så negativ får du säkert till svar "Jag är inte negativ, jag är realist". Och visst är det realistiskt att konstatera att luft inte kan förvandlas till bakelser, så är det ju. Men är det realistiskt att konstatera att endast människor med minimala problem kan vara optimister? Nej, det är inte realistiskt, men en typisk pessimistisk kommentar.
Jag har själv varit där, i pessimisternas värld. Det är många år sedan nu, men jag har varit där. I min värld fanns inte äkta glädje. Jag tyckte verkligen att allting drabbade mig. Varför skulle jag vara glad när det inte fanns någonting att vara glad över?
Om jag kom in i ett rum med 20 personer lyckades jag alltid finna den enda person som (i mina ögon) var en skitstövel. Ringde jag ett företag fick jag alltid prata med "häxan". Tittade jag på TV var det alltid någon som störde mig. Ingenting var någonsin helt bra, det fanns alltid någonting, eller någon att klaga på. Och gissa vad? De absolut värsta, de mest falska hemska skitstövlar som fanns var optimisterna!
Jag konstaterade också att det inte fanns några svårigheter att vara optimistisk när man inte har några problem.Själv hade jag drabbats av både det ena och det andra. En mamma som lämnat mig, fyra syskon som splittrats, fosterhemsplaceringar, skolbyten, mobbing, misshandel...Ja, fy! Vad hade jag att vara glad och tacksam för?! Så fort jag trodde att det skulle bli bättre hände någonting och jag åkte ner på botten igen. Det var lika bra att sluta tro. Klart att det skulle gå åt helvete, det gjorde det ju alltid.
För ganska precis 7 år sedan fattade jag ett beslut. Ett beslut som blev början på en resa till att bli den människa jag ville vara. Jag var så trött på allt "skit", jag var trött på att aldrig må bra, att inte kunna vara den mamma jag ville, att inte ha de vänner jag ville ha...Jag var trött på mig själv.
På den väg jag har gått har jag mött så många härliga människor som har hjälpt mig att se saker med lite andra ögon. Även om jag har gjort jobbet själv är det andra som givit mig de rätta verktygen.
Jag är optimist ut i fingerspetsarna.När jag möter en motgång (tro mig det gör jag) tänker jag inte ens tanken att det inte kommer att gå bra, jag vet ju att det ordnar sig.
Att påstå att det endast är människor med yttepytteproblem som kan vara optimister är ganska fräckt. Säg det till den förälder som mist sina barn, men som ändå fortsätter tro på livets mening. Säg det till den människa som blivit blivit av med båda sina ben samt en arm men som bestämmer sig för att bli världsmästare i simning. Säg det till alla människor, som trots att de inte har någonting, väljer att tro på förändring.
Det är lätt att vara pessimist när problemen bara hopar sig. Det är enklast att vara pessimist för att slippa förändra sitt tankesätt, och istället skylla på alla yttre omständigheter. Jag är inte optimist för att jag tror att jag kan förvandla luft till bakelser. Jag är optimist för att mår bäst av att se möjligheter istället för problem.
 |
| Bild: Google images | |
|
