Jag tycker det är synd att inte alla människor vågar stå upp för sig själva, sin bakgrund, sin nutid, vem de är, vad de tycker osv. Att göra om sig för att "passa in" i andra människors ögon kan vara att föra våld på sig själv.
Jag minns skolan, högstadiet. Där skulle man välja vilka man ville vara vän med och helst välja bort den, eller dem, som gruppen "populära" valde bort. Jag vägrade. Jag var kompis med de jag ville vara kompis med och sedan struntade jag i vad andra tyckte och tänkte. Och sanningen är att jag var aldrig ensam. Jag hade mina vänner, riktigt bra vänner -både de som kallades populära, och de som inte var det. Jag tror faktiskt att jag blev ganska respekterad för mitt val dvs. att vara den jag är och våga stå för det. När jag hade Kevin liten, alltså för 11 år sedan fick jag ett brev från en gammal skolkompis där hon tackade mig för att jag stått kvar när alla andra svek och hon beskrev hur mycket det hade betytt för henne. Jag blev så glad och jag ångrar inte en sekund att jag valde min egen väg. Jag försöker uppmuntra mina barn att välja att gå fram till den som står ensam på skolgården. Jag försöker lära dem att ingen människa blir snällare av att mötas av ilska, ingen blir en bra vän utan att bli visad vänskap. Jag hoppas att det fungerar.
Jag tänker på mig själv, hur jag har varit och hur jag har blivit. Var jag kommer ifrån och var jag står nu. Jag har aldrig någonsin försökt dölja min bakgrund. Varför ska jag det? Jag vet att destruktivitet, missbruk och sargade barndomar skrämmer många människor, och jag vet att en del människor är snabba att sätta en stämpel på de som inte levt under "normala" förhållanden. Men jag tänker inte gömma mig och leva i någon slags låtsasvärld där jag ska inbilla människor att mitt liv alltid varit en dans på rosor. Jag är den jag är för att jag har den historia jag har. Jag skäms inte över att ha en missbrukande mamma. Jag har inte valt det, det har hon gjort, och jag har aldrig någonsin klivit in i hennes skugga. Jag går min väg.
Jag är inte rik på pengar. Jag har inte värsta bilen, värsta teven, värsta båten, de senaste märkeskläderna och jag åker inte på sparesor. Men jag har rikedom i annat. Jag har ett varmt hem där jag trivs och dit alla är välkomna. Jag har två fantastiska barn, och underbara syskon och vänner som jag aldrig skulle låta någon annan påverka mig till att lämna. Jag har ett stort hjärta som knappt har några gränser, och jag ger så mycket jag bara kan av mig själv och min kärlek. Jag är rak och jag är ärlig, och jag tror faktiskt att de allra flesta i min närhet vet precis var de har mig.
Jag kan inte skämma bort mina barn med en massa dyra pryttlar, men jag tror inte heller att det är sakerna de minns och uppskattar när de blir äldre. Jag hoppas att vad de kommer att minnas är alla fotbollsmatcher jag stod med och hejade på, alla cuper vi var på där vi frös, svettades, skrattade, grät, jublade...Jag tror att våra fisketurer, våra turer till skogen med korvgrillning och våra picknickar kommer att vara minnen värda att behålla. Den gången vi tältade vid sjön, och på kvällen satt och myste vid brasan, eller när vi hade krig och jag smetade kokosboll i hela Filips ansikte... Ja, jag hoppas, och jag tror.
Jag är den jag är, jag går min väg.
Jag minns skolan, högstadiet. Där skulle man välja vilka man ville vara vän med och helst välja bort den, eller dem, som gruppen "populära" valde bort. Jag vägrade. Jag var kompis med de jag ville vara kompis med och sedan struntade jag i vad andra tyckte och tänkte. Och sanningen är att jag var aldrig ensam. Jag hade mina vänner, riktigt bra vänner -både de som kallades populära, och de som inte var det. Jag tror faktiskt att jag blev ganska respekterad för mitt val dvs. att vara den jag är och våga stå för det. När jag hade Kevin liten, alltså för 11 år sedan fick jag ett brev från en gammal skolkompis där hon tackade mig för att jag stått kvar när alla andra svek och hon beskrev hur mycket det hade betytt för henne. Jag blev så glad och jag ångrar inte en sekund att jag valde min egen väg. Jag försöker uppmuntra mina barn att välja att gå fram till den som står ensam på skolgården. Jag försöker lära dem att ingen människa blir snällare av att mötas av ilska, ingen blir en bra vän utan att bli visad vänskap. Jag hoppas att det fungerar.
Jag tänker på mig själv, hur jag har varit och hur jag har blivit. Var jag kommer ifrån och var jag står nu. Jag har aldrig någonsin försökt dölja min bakgrund. Varför ska jag det? Jag vet att destruktivitet, missbruk och sargade barndomar skrämmer många människor, och jag vet att en del människor är snabba att sätta en stämpel på de som inte levt under "normala" förhållanden. Men jag tänker inte gömma mig och leva i någon slags låtsasvärld där jag ska inbilla människor att mitt liv alltid varit en dans på rosor. Jag är den jag är för att jag har den historia jag har. Jag skäms inte över att ha en missbrukande mamma. Jag har inte valt det, det har hon gjort, och jag har aldrig någonsin klivit in i hennes skugga. Jag går min väg.
Jag är inte rik på pengar. Jag har inte värsta bilen, värsta teven, värsta båten, de senaste märkeskläderna och jag åker inte på sparesor. Men jag har rikedom i annat. Jag har ett varmt hem där jag trivs och dit alla är välkomna. Jag har två fantastiska barn, och underbara syskon och vänner som jag aldrig skulle låta någon annan påverka mig till att lämna. Jag har ett stort hjärta som knappt har några gränser, och jag ger så mycket jag bara kan av mig själv och min kärlek. Jag är rak och jag är ärlig, och jag tror faktiskt att de allra flesta i min närhet vet precis var de har mig.
Jag kan inte skämma bort mina barn med en massa dyra pryttlar, men jag tror inte heller att det är sakerna de minns och uppskattar när de blir äldre. Jag hoppas att vad de kommer att minnas är alla fotbollsmatcher jag stod med och hejade på, alla cuper vi var på där vi frös, svettades, skrattade, grät, jublade...Jag tror att våra fisketurer, våra turer till skogen med korvgrillning och våra picknickar kommer att vara minnen värda att behålla. Den gången vi tältade vid sjön, och på kvällen satt och myste vid brasan, eller när vi hade krig och jag smetade kokosboll i hela Filips ansikte... Ja, jag hoppas, och jag tror.
Jag är den jag är, jag går min väg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar