En lite plågad EmmaChristin sitter vid datorn. Sen kväll, nästan natt som vanligt...
Varför plågad?
Jo, för att jag inte ger allt det jag vill ge och för att jag inte finns såsom jag brukar finnas. För att jag inte ringer, inte kommer och inte bjuder in. För att jag är helt och hållet jag med mig själv just nu.
Självvalt?
Ja, det är självvalt. Det är jag som valt att studera, jag som valt hur jag prioriterar. Men sanningen är, att hur jag än försöker kombinera de två världarna; studievärlden och den sociala så går de helt enkelt inte ihop. När jag lägger krut på den ena offrar jag den andra och tvärt om.
Så...Är inte vänner och familj det som är allra viktigast? Vad vore jag utan alla er underbara? Förmodligen ingenting annat än tom.
Vad är det då som driver mig att fortsätta på den här vägen och prioriterar mina studier före de människor som är så viktiga för mig?
Jag är snart 30 år, ensamboende sedan 8 år tillbaka, mamma sedan 12 år tillbaka. Jag har alltid funnits för mina vänner, alltid funnits för mina familjemedlemmar och jag har alltid funnits för mina barn. Men jag har egentligen aldrig funnits för mig själv.
Så kom jag till den punkten för drygt ett år sedan när jag bestämde mig för att satsa på mig själv genom att skaffa mig en utbildning som ger mig möjligheten att kunna arbeta med det jag verkligen vill i framtiden. Som gör att jag förhoppningsvis kommer att kunna ge mig själv och mina barn en tryggare framtid än jag kunnat tidigare. Som förhoppningsvis ger mig ännu mer styrka och glädje i livet. Som ger mig JAG.
Kanske kan det tyckas vara egocentriskt, men jag är tvungen att tänka på mig själv för att ta mig framåt. Ingen kommer någonsin att vara egocentrisk åt mig.
Jag vill kunna säga att jag kommer på era fester. Jag vill säga att jag självklart kommer och uppvaktar när ni fyller år. Jag vill ha den där tjejmiddagen som jag skrev om för så många månader sedan. Jag vill kunna åka bort en helg och göra någonting kul... Men faktum är att den där festen, den där dagen eller helgen från studierna innebär ännu mer arbete på kortare tid, och jag kan inte pressa mig själv mer än jag redan gör.
Någonstans i detta hoppas och önskar jag verkligen att ni vet att jag inte struntar i er. Jag hoppas ni vet att jag önskar att jag var mer delaktig. Men min allra största önskan är att ni fortsätter bjuda in, att ni håller era dörrar upplåsta och att ni står kvar.
Ni, de allra vackraste ♥
Varför plågad?
Jo, för att jag inte ger allt det jag vill ge och för att jag inte finns såsom jag brukar finnas. För att jag inte ringer, inte kommer och inte bjuder in. För att jag är helt och hållet jag med mig själv just nu.
Självvalt?
Ja, det är självvalt. Det är jag som valt att studera, jag som valt hur jag prioriterar. Men sanningen är, att hur jag än försöker kombinera de två världarna; studievärlden och den sociala så går de helt enkelt inte ihop. När jag lägger krut på den ena offrar jag den andra och tvärt om.
Så...Är inte vänner och familj det som är allra viktigast? Vad vore jag utan alla er underbara? Förmodligen ingenting annat än tom.
Vad är det då som driver mig att fortsätta på den här vägen och prioriterar mina studier före de människor som är så viktiga för mig?
Jag är snart 30 år, ensamboende sedan 8 år tillbaka, mamma sedan 12 år tillbaka. Jag har alltid funnits för mina vänner, alltid funnits för mina familjemedlemmar och jag har alltid funnits för mina barn. Men jag har egentligen aldrig funnits för mig själv.
Så kom jag till den punkten för drygt ett år sedan när jag bestämde mig för att satsa på mig själv genom att skaffa mig en utbildning som ger mig möjligheten att kunna arbeta med det jag verkligen vill i framtiden. Som gör att jag förhoppningsvis kommer att kunna ge mig själv och mina barn en tryggare framtid än jag kunnat tidigare. Som förhoppningsvis ger mig ännu mer styrka och glädje i livet. Som ger mig JAG.
Kanske kan det tyckas vara egocentriskt, men jag är tvungen att tänka på mig själv för att ta mig framåt. Ingen kommer någonsin att vara egocentrisk åt mig.
Jag vill kunna säga att jag kommer på era fester. Jag vill säga att jag självklart kommer och uppvaktar när ni fyller år. Jag vill ha den där tjejmiddagen som jag skrev om för så många månader sedan. Jag vill kunna åka bort en helg och göra någonting kul... Men faktum är att den där festen, den där dagen eller helgen från studierna innebär ännu mer arbete på kortare tid, och jag kan inte pressa mig själv mer än jag redan gör.
Någonstans i detta hoppas och önskar jag verkligen att ni vet att jag inte struntar i er. Jag hoppas ni vet att jag önskar att jag var mer delaktig. Men min allra största önskan är att ni fortsätter bjuda in, att ni håller era dörrar upplåsta och att ni står kvar.
Ni, de allra vackraste ♥
8 kommentarer:
Cristin..säger bara <3 till dig..som du sa..ingen annan som är ego åt dig...positiv egoism i mina öron ;) Ha de så fint du bara kan
Kram..Lunkan
Tack för de orden Lunkan. Ha det så bra du/ni också. Kram!
Hej hjärtat :)
Du lever din dröm, inget fel i det, bara en massa rätt, du skapar din verklighet och du gör det mer än bra! De som är dina vänner vet detta och älskar och dömmer dig inte för det. Jag är själv dålig på att bjuda in men jag hoppas att du vet att jag alltid kommer att finnas här för dig.
Tusen kramar
Carina: Tack för dina alltid så värmande ord. Kanske lever jag inte min dröm riktigt ännu, men förhoppningsvis kommer jag att göra det tack vare den här tiden. Ja, jag vet att du finns, det är jag som plågas av att inte ha möjlighet att visa min uppskattning som jag egentligen önskar att jag kunde.
Kramar tillbaka.
Vet precis.....<3 Du gör det bra!
♥
Finns alltid här, ska ingenstans och dörren och hjärtat är alltid öppet! <3 Egoism= kunskap och värnande om jaget, någonting mycket positivt alltså. Om inte du känner dig själv och värnar om ditt jag vem ska då göra det? Jag beundrar det du gör och tycker att du är en helt fantastisk kvinna, mamma och vän...all min kärlek till dig! Kram
You just made me cry! Hjärtan och kramar i massor till dig :)
Skicka en kommentar