virrvarr

   Vilken helg! Det har verkligen varit full fart hela tiden , från morgon till sent in på natten. Igår väcktes jag av en mycket entusiastisk son som ville sätta igång och baka innan jag ens slagit upp ögonen. Efter ett antal koppar kaffe kände jag att jag möjligen kunde få ihop några kakor.
   Det började rätt komiskt då Kevin knäckte fyra ägg till kokostoscakakan. Gick hur bra som helst till han fastnade med armbågen i bunken. Äggen flög kors och tvärs över halva köket - skåpsluckor, köksstolar, bord, golv, tulpaner, ljusstakar på bordet... Ägg precis överallt! Och vad kan man göra annat än skratta? Jag konstaterade att det finns många sätt att göra scrambled eggs på, och att det där sättet förvisso gick snabbt, men kanske inte så lyckat trots allt ;-) 

   Hur som helst fortsatte vi att baka och det skedde inga fler olyckor. En långpanna kokostoscakaka, snickerskaka, en mazarintårta, en prinsesstårta och 40 havreformar senare betraktade jag oss som klara. Jag hann faktiskt nästan göra mig själv i ordning innan den första gästen kom. Eller, det där var ren lögn faktiskt. Den första gästen, Malin, kom två timmar innan jag räknat med att någon skulle dyka upp. Konstaterade att det var en himla tur för hon fick hjälpa till med både det ena och det andra... Tack! Fick förövrigt en väldigt fin bukett av henne som förtjänar publicitet:

För mig har det aldrig varit viktigt med presenter. Det viktiga är inte vad jag får, om jag får någonting. Det jag uppskattar allra mest är att mina nära och kära kommer,  fikar och umgås med mig. Nu blev jag otroligt bortskämd med många fina och påkostade presenter och jag är naturligtvis väldigt tacksam för det.




Ja...Just det! Vi fick ju stopp i toaletten också efter att en sådan där lukta-gott-i-toan-även-om-du-gjort-nr2 trillat ner och fastnat i kröken. Dumt tillfälle när man har kalas, men ett samtal till jouren och en timme senare var det fixat! Jag har två till sådana i lådan, men kommer aldrig någonsin att använda dem, that's for sure.


   När alla åkt hem stannade Isabelle och Mathias kvar. Vi packade in oss i bilen och åkte till pizzerian. Kan med säkerhet säga att det var första (och förhoppningsvis sista) gången jag gick ut och åt med inpackning i håret. Snacka om att kombinera nytta med nöje!
   När man är ovan att äta en massa strunt men har gjort det under en hel dag kan jag berätta att det sista man blir sugen på är en flottig pizza... Det blev en sallad!

   Idag har det inte hänt så mycket. Vi har tittat på skidor och bandy och skrikit som tokar i soffan. Vid halv sex åkte vi till bowlinghallen för att konstatera att vi inte skulle hinna bowla innan stängning. Slutade på Coop med en massa inte-nödvändiga-att-ha-saker i korgen och 400 kronor fattigare. Väl hemma klippte jag Kevins hår samtidigt som vi tittade på Solsidan.

   Har suttit en stund och chattat med en väldigt fin människa som jag nyss fått kontakt med igen efter uppehåll på, håll i er; 16 år! Tackar facebook för det. Nu är det kväller för fröken Fors. Avslutar med ett tänkvärt citat ur Levengoods Hjärtat får inga rynkor: 

"Men om det är svårt att älska främmande människor, varför är det så lätt att tycka illa om dem? Betyder det att min galla är större än mitt hjärta? Sådan vill jag verkligen inte vara."

KRAM!

Levengood & älskade ungar

   Under den gångna veckan har det verkligen inte funnits utrymme till eftertankar och reflektioner. Inga eftertankar och reflektioner= inget bloggande. Nu, såhär på fredagskvällen har jag suttit i lugn och ro och givit mig tid till både det ena och det andra. Dessutom har jag läst ett par berättelser ur boken jag fick av Millan i födelsedagspresent. Tack vännen, du vet vad jag gillar!
   Jag har upptäckt att herr Levengood och jag passar mycket bra ihop. Faktum är, att det nästan känns som att han stulit lite av min livsfilosofi och skrivit sådana berättelser jag själv skulle skriva. Var tog upphovsrättslagen vägen egentligen? Bortsett från kön, utseende, sexuell läggning, bakgrund, ursprung, arbete och språk är vi faktiskt ganska lika ;-) Mark Levengood-  som flertalet gånger visat hur långt man kommer med en positiv inställning, målfokus och stor ödmjukhet inför livet, sig själv och andra individer.
Jag bugar mig!

  Från det ena till det andra... Någon dag här i veckan slog det mig att Kevin inte är så liten längre. Eller jo, klart att han är liten, men inte så liten som jag tyckte han var för bara några veckor sedan. Han kom hem efter skolan, sa hej, gick upp på övervåningen, in i sitt rum OCH stängde dörren.
   Jag gick efter, knackade på dörren, klev in och frågade vad han gjorde. Han svarade mig att han var lite trött och tänkte lägga sig och titta på TV en stund. Jag frågade om han inte ville komma ner och äta någonting. Då svarar han att han kanske kommer ner lite senare.Vad hände?!?! Hade det varit för en månad sedan hade han suttit vid köksbordet innan jag hunnit avsluta meningen. Jag försäkrade mig om att han hade haft en bra dag och att han stängde in sig av "rätt" orsak, sedan gick jag ner.
  Efter några minuters betänketid konstaterade jag att det nog är ett friskhetstecken att inte vilja sitta ihop med sin mamma när man ska börja i 6:an. (I know, jag är lite långsam ibland) 

Älskade Skrotungar

Sedan har jag ju den andra guldklimpen som skulle på disco ikväll. Mycket viktigt med rätt styling vilket resulterade i ett besök på Kapp Ahl 25 minuter innan discot började. En rosa T-shirt blev valet vilket jag tycker är rätt coolt.





 Någonting jag tycker är ännu coolare är ansiktsmålningen han kom hem med. De fick välja precis vad de ville, och detta blev Filips val: 

Trots bus, stim & stoj är han en riktig mjukis!

Nu ska mamman hoppa i säng för hon har lovat den ene sonen att kliva upp och baka i morgon bitti.

 KRAM!

Just the way you are

Jag blir så otroligt glad varje gång jag lyssnar på denna låt och videon gör den inte sämre.

Kärlek mina vänner, kärlek!

Bus på högsta (längsta) nivå

Idag tog jag med Filip och åkte till Buspalatset i Bollnäs.
Jag råkar ju vara en sådan mamma som aldrig kommer att bli så vuxen att jag slutar leka...

Just nu är jag en mamma med armbågsskador, huvudvärk och några blåmärken här och var. Så går det när man är 170cm lång och leker ta i klätterställningar med diverse hinder - konstruerade för betydligt kortare varelser än så ;-) Men kul hade jag, och Filip också! Visst blev jag lite uttittad av av alla föräldrar när jag kom flygandes ner för rutschkanorna närmst kafeterian, men det bjöd jag så gärna på. Tittade upp på en mamma som såg ut att ha sett ett spöke och sa "Ja, vi leker lite ta här" för att sedan springa (snubbla) vidare med sonen hack i häl.

Huvudvärken kommer från att jag inte duckade tillräckligt mycket där jag borde ha gjort det, armbågen fick sig brännskador när jag kastade mig ålades över en repbro, och mina blåmärken kommer nog från allting tror jag.

I enighet med Filips önskemål stannade vi och åt på Max innan hemfärd. Innan jag hunnit tagit två tuggor av min kyckling hade han ätit upp hela sin hamburgare och hälften av stripsen så jag antar att det försvann lite energi också från honom under lekens gång.

På hemvägen svängde vi ner till Millan en stund, för att sedan avsluta dagen hemma med lite soffmys.

När Filip somnat rengjorde jag akvariet, bytte lysrör och fyllde på med lite nya växter. Tänkte plugga en stund, men jag ger nog upp den tanken och fångar upp den i morgon igen.

 

 Ett försök att visa hur hysteriskt kul vi hade i rutschkanan...Gick sådär!

Kram från en lite utslagen mamma

Pessimistens värsta fiende Optimisten

   För ett par veckor sedan läste jag ett par meningar som etsat sig fast i mitt huvud. Vem som skrev spelar ingen roll, men hur jag än vrider och vänder på dessa meningar kan jag inte tycka någonting annat än att det är sorgligt, citerar:

"Optimist är det lätt att vara när livets bekymmer endast är stora som gruskorn. Jag är pessimist, och det av synnerligen goda skäl. Jag förvandlar inte luft till bakelser men det gör inte optimister heller."

   Två synonymer till optimist är person med ljus livssyn och möjlighetstänkare medan synonymer till pessimist är person med mörk livssyn och olycksprofet. Olycksprofet...Hmm....Skulle det kunna vara så, att detta bekräftar det jag alltid tjatar om d.v.s. att vi skapar vår egen världsbild? Hur ska jag kunna se möjligheter om jag redan från början har bestämt att de inte existerar?

Det finns naturligtvis en bakomliggande orsak till att människor är pessimister. Frågar du pessimisten varför han/hon är så negativ får du säkert till svar "Jag är inte negativ, jag är realist". Och visst är det realistiskt att konstatera att luft inte kan förvandlas till bakelser, så är det ju. Men är det realistiskt att konstatera att endast människor med minimala problem kan vara optimister? Nej, det är inte realistiskt, men en typisk pessimistisk kommentar.

Jag har själv varit där, i pessimisternas värld. Det är många år sedan nu, men jag har varit där. I min värld fanns inte äkta glädje. Jag tyckte verkligen att allting drabbade mig. Varför skulle jag vara glad när det inte fanns någonting att vara glad över?
   Om jag kom in i ett rum med 20 personer lyckades jag alltid finna den enda person som (i mina ögon) var en skitstövel. Ringde jag ett företag fick jag alltid prata med "häxan". Tittade jag på TV var det alltid någon som störde mig. Ingenting var någonsin helt bra, det fanns alltid någonting, eller någon att klaga på. Och gissa vad? De absolut värsta, de mest falska hemska skitstövlar som fanns var optimisterna!

Jag konstaterade också att det inte fanns några svårigheter att vara optimistisk när man inte har några problem.Själv hade jag drabbats av både det ena och det andra. En mamma som lämnat mig, fyra syskon som splittrats, fosterhemsplaceringar, skolbyten, mobbing, misshandel...Ja, fy! Vad hade jag att vara glad och tacksam för?! Så fort jag trodde att det skulle bli bättre hände någonting och jag åkte ner på botten igen. Det var lika bra att sluta tro. Klart att det skulle gå åt helvete, det gjorde det ju alltid.

För ganska precis 7 år sedan fattade jag ett beslut. Ett beslut som blev början på en resa till att bli den människa jag ville vara. Jag var så trött på allt "skit", jag var trött på att aldrig må bra, att inte kunna vara den mamma jag ville, att inte ha de vänner jag ville ha...Jag var trött på mig själv.

  På den väg jag har gått har jag mött så många härliga människor som har hjälpt mig att se saker med lite andra ögon. Även om jag har gjort jobbet själv är det andra som givit mig de rätta verktygen.

  Jag är optimist ut i fingerspetsarna.När jag möter en motgång (tro mig det gör jag) tänker jag inte ens tanken att det inte kommer att gå bra, jag vet ju att det ordnar sig.

  Att påstå att det endast är människor med yttepytteproblem som kan vara optimister är ganska fräckt. Säg det till den förälder som mist sina barn, men som ändå fortsätter tro på livets mening. Säg det till den människa som blivit blivit av med båda sina ben samt en arm men som bestämmer sig för att bli världsmästare i simning. Säg det till alla människor, som trots att de inte har någonting, väljer att tro på förändring.

   Det är lätt att vara pessimist när problemen bara hopar sig. Det är enklast att vara pessimist för att slippa förändra sitt tankesätt, och istället skylla på alla yttre omständigheter. Jag är inte optimist för att jag tror att jag kan förvandla luft till bakelser. Jag är optimist för att mår bäst av att se möjligheter istället för problem. 

Bild: Google images

Tänk om

Tänk om...Jag kunde fånga upp alla trasiga människor, ta dem under mina vingar och ge av all min värme och kärlek och aldrig någonsin släppa taget...

bild från google images

Nu är jag inte dum. Jag vet att det inte är min uppgift att hjälpa hela världen och jag vet också att det är en omöjlighet. Men tänka tanken kan jag väl få göra i alla fall?!

Jag pratade med Erica tidigare. Då satt jag och grät över alla hemlösa människor, över hur lite som faktiskt gör skillnad i deras liv. Jag grät över hur eländigt en del människor har det och samtidigt kom någon form av glädjetårar över den vilja som finns hos andra individer att vilja hjälpa till -helt villkorslöst.

Jag är blödig, känslig, fånig eller vad man nu vill kalla det. Men jag är gärna det. Jag vill känna med, och för, andra människor. Kan jag hjälpa en annan människa då gör jag det och jag hoppas att jag aldrig, aldrig någonsin ändrar mig på den punkten.

Blås iväg några extra frön ♥♥♥

För cirka 1800 år sedan satte en man livet till för sin tro på kärleken.
Hans namn var Valentinus, Sankt Valentin. Under den här tiden var det enligt kejsarens bestämmelser förbjudet att gifta sig. Han menade att kärlek skulle distrahera de manliga soldaterna, som behövde vara fullt fokuserade på sina uppdrag, och därför skulle de inte ha någon familj att längta hem till. 

    Sankt Valentin var präst och i hemlighet vigde han förälskade par. När han blev påkommen med detta sattes han i fängelse och dömdes till döden. Det sägs att han strax innan sin död lyckades smuggla ut ett brev till fångvaktarens dotter, undertecknat Din Valentin ♥

För att fira Sankt Valentin började människor att skicka kärleksmeddelanden till varandra via brev. Dessa brev blev senare lite mer avancerade kort. Och så föddes en ny tradition.

Idag, den 14 februari, under just Valentines day, sänder jag några extra tankar till de människor som står helt ensamma. Jag tänker på alla barn som inte får den kärlek och den värme de förtjänar.
Mina tankar går också till människor som på grund av religion, eller andra hinder, inte får vara med den människa de älskar. Jag önskar att alla som givit upp tron på att äkta kärlek existerar ska få den tillbaka.

Jag hoppas att individer som är bittra och oförmögna att ge kärlek ska få en aha-upplevelse, att en blixt från klar himmel ska slå ner och hjälpa dem förstå...

 ...Att precis som respekt är kärlek ingenting man kan kräva av andra. Kärlek är någonting du får - inte tar.

Endast genom att så kärlek kan du också skörda den. Ju fler frön du blåser iväg desto mer kärlek kommer åter till dig.



Sist men inte minst vill jag naturligtvis skicka en stor KRAM till mina vänner, min familj och alla andra fantastiska människor därute  ♥

Vilka tomtar!

Tror inte att man någonsin vinner någonting på att möta andra människor med ilska, men ska villigt erkänna att jag är lite smått arg! Är arg så det ryker ur öronen, eller nästan åtminstone.

Cfl...?!?!?!

Först var jag inte anmäld till mina kurser i januari (skickade in ansökan i november) och fick krångla som sjutton innan jag kunde sätta igång. Fick ju dessutom reda på att jag skulle ha ett Adobeprogram installerat på datorn som kostar flera tusenlappar att köpa. Tack och lov fick jag hjälp med detta från en vän vilket jag är evigt tacksam för. Lite tråkigt är det ändå eftersom jag hamnade efter i kursen redan från start. Men men, det är ju bara att göra det bästa av situationen och ligga i så ordnar det sig.

När jag väl var anmäld fick jag mail från kursledare att jag var tvungen att snabba på eftersom Cfl anmält att jag bara skulle läsa två månader. Vad då två månader?  Jag ska läsa nästan sex månader! Jag fick dem naturligtvis att rätta till det. Frid och fröjd... Eller?

Igår fick jag brev från CSN, jag citerar "Vi har beslutat att frysa dina utbetalningar då vi inte fått in någon anmälan från din skola om att du börjat studera"

Men snälla nån! Det måste verkligen vara mer än ett fel som är trasigt någonstans innanför de där väggarna!
 
Nu ska jag duscha, sedan åka ner till skolan och på ett fint och sofistikerat sätt be dem ordna detta åt mig. Därefter tänker jag skaka bort de negativa energierna jag känner att jag omslutit mig själv med och istället fokusera på det positiva, det finns ju massor :)

myskillar :)

När jag hämtade Filip på fritids idag fick jag inte bara en, utan två, presenter!

Den ena var från Filip själv, en röd fin duk som han hade sytt mönster på.
Gissa vem den andra kom från?
Jo, killen jag hjälpte förra veckan. Han hade gjort ett pärlhalsband till mig som jag förstås genast satte kring halsen.

Gissa om jag blev alldeles varm i själen?! 

Som jag sagt tidigare behövs det verkligen inte mycket för att nå fram. Jag önskar att alla vuxna, och framför allt utbildade pedagoger, förstod hur lite det är som krävs. 

Bild lånad från Google

KRAMAR!

vitt, svart & shabby chic

Jag har vid ett flertal tillfällen konstaterat att jag har alldeles för många prylar och har tänkt att jag ska skänka bort en massa saker, bara det blir vår så det går att vara ute i förrådet utan att frysa ihjäl. För 12 år sedan var det mycket modernt med gult så en gång när jag var på Åhléns slog jag till med ett par gula (!?!) keramiklampetter. Då tyckte jag verkligen att de var skitsnygga och jag minns att de var rätt dyra också.

Men faktum är att de inte riktigt har gjort sig de senaste 10 åren, och därför legat nedpackade i en kartong. Jag har gjort om i sovrummet lite grann, och kände att jag ville ha någonting över nattduksborden. Så var jag ute en snabbis i förrådet igår, och av en slump fann jag mina bortglömda lampetter. Men eftersom gult är fult ville jag definitivt inte behålla färgen.

Var på färghandeln idag och köpte färg, vit högblank sprayfärg. Och jag målade dem, satte upp dem och det såg inte bra ut. Vitt är väldigt fint, men blir lätt opersonligt, och det var precis vad som hände. Så...Jag tog ner dem, målade dem svarta, och hängde på nytt upp dem. Nu blev de istället alldeles för skarpa mot väggen, så det var bara att ta ner dem igen.

Efter en stunds fundering bestämde jag mig för att göra dem shabby chic, och den här gången blev jag nöjd.

Riktigt nöjd! Ibland är det positivt att spara ;)