Från tandvärk till native americans

Äntligen människa igen! Efter ett plågsamt dygn med tandvärk kan jag äntligen fungera normalt. Jag kände redan för några dagar sedan att allting inte riktigt stod rätt till med tanden jag rotfyllde för ett par år sedan. Jag har haft lite problem med den här tanden hela tiden, varit till tandläkaren som slipat ner och konstaterat att ingenting verkar vara fel.

Igår eftermiddag kände jag att det började göra riktigt ont, men tänkte att det säkert går över. Men tjolahopp, det gjorde verkligen inte! När jag gick och lade mig kändes det som att halva huvudet skulle lossna. Det bultade, hettade och hur jag än låg kunde jag inte sova. Var upp ett par gånger, men varje steg jag tog kändes som att någon stack in en kniv i huvudet på mig. Strax efter 4 grät jag av smärta, tog täcket och letade mig ut till frysen för att hämta is. Nu hade jag ingen is, men ungarna hade isglass. Ni vet, sådana där "saftisar" i plast. Tog ett par sådana med mig till sängen. Stoppade en i munnen och en utanpå kinden och försökte sova men det var helt omöjligt. Jag klarade inte av av att nudda tanden och fick för mig att den var högre än alla andra tänder. Fick panik och tog mig till badrummet. Där konstaterade jag att höjdskillnaden inte var inbillning. Förstod att jag fått en inflammation som låg och tryckte under vilket gör att tanden skjuts uppåt och blir lös. Tur är var det att jag inte hade en polygrip i närheten, annars hade jag fasiken dragit ut eländet. (Kan ju konstatera att man inte blir riktigt klok av ordentlig smärta)

På morgonen skjutsade jag iväg Filip till skolan (en halvtimme sent) och gick sedan in till Millan på jobbet. Lyckligtvis fick jag en värktablett av henne som gjorde att jag klarade av att stå ut. Åkte till min tandläkare och fick veta att båda tandläkarna är bortresta denna vecka, tillbaka nästa. Blev tipsad att åka till en annan mottagning vilket jag också gjorde. Klockan var då strax efter 9. Fick en akuttid kl.11.45.

När tandläkaren kom och hämtade mig i väntrummet tittade han på mig och sa "du har ont!"
- No kidding, svarade jag och satte mig i stolen. Han tittade och kunde inte se vad felet var annat än att jag var lite svullen i tandköttet och i kinden. Han tog en röntgenbild, bad mig kika upp på monitorn och menade att han nog inte behövde förklara. Som jag trodde hade jag en inflammation, som nog pågått betydligt längre än några dagar. Jag hade var under tanden som också letat sig vidare i käken. Han förklarade att det försöker "leta sig ut" och när det har gått ner i hinnorna blir trycket ofantligt och man får en j*kla smärta. (Nähä!)

Att detta skett från första början beror på att den rotfyllning jag har inte är ordentligt tät längst ner vilket skapar fickor där bakterier kommer in= inflammation. Förutom detta trodde han att min tandläkare missat en kanal när han behandlade tanden vilket gör att jag har känsel som inte ska finnas när man har rotfyllt. Han gav bedövning och började öppna upp tanden och ta sig ner till botten för att lätta på trycket i käken. Han tryckte på kinden för att få bort så mycket som möjligt och efter en halvtimme var jag klar. Att ha halva ansiktet och halsen bortdomnad var faktiskt riktigt skönt. Åkte hem för att försöka plugga, men insåg att jag var alldeles för hungrig och på tok för trött. Lade mig på sängen för att vila en stund. Dryga två timmar senare vaknar jag av att telefonen ringer och på andra sidan säger Filip "Men mamma, var är du någonstans?" Shit!!!! Först kommer pojkstackaren för sent till skolan p.g.a sin mamma, och sedan blir han heller inte hämtad i tid.

När jag satt i bilen slog det mig att vi skulle på innebandy och att jag omöjligt skulle hinna laga mat innan. Det blev McDonalds. Jag avskyr McDonalds! Men inte idag. Idag tyckte jag att den där kycklingburgaren och juicen var det godaste jag ätit på väldigt länge. Nu mår jag helt okej och fastän det fortfarande ömmar, är detta någonting jag faktiskt kan stå ut med. Ska tillbaka till min egen tandläkare och fortsätta behandlingen nästa vecka...

... Så till någonting helt annat. Jag fascineras av indianer och deras sätt att leva- i kontakt med naturen och jorden. Deras förmåga att nyttja alla sinnen och känna, istället för att tänka.

Amerikanska urinvånare var vandrare som kom till landet för att leta föda. Man fann vad man letade och byggde upp små isolerade samhällen. Dessa människor var indianernas förfäder. Detta utvecklade sig efterhand och man byggde upp ett eget land. Indianerna skötte sig själva, sitt land och levde i fred. Så kom en man vid namn Columbus till Amerika, och efter honom kom fler européer till landet. Vad man gjorde var att erövra landet, kolonisera det. Man började med Sydamerika. De som inte flydde blev utsatta för slaveri och tvångsarbete. Många dog också av sjukdomar som européerna tog med sig. Under ett par hundra år försvann 90% av urinvånarna i Sydamerika, allt på grund av den vite mannens girighet. Det tog betydligt längre tid och det var mycket svårare att kolonisera Nordamerika. Indianerna stod upp och slogs för sina liv och sitt land i flera krig men var till sist tvungna att ge upp och istället fortsätta sina liv i reservat. Det finns fortfarande indianer i Amerika, men om vi tittar hur det ser ut behövs inte lång betänketid för att konstatera hur vi förstörde de utsprungliga indiankulturerna. Tänk vad vi har att lära. Om vi bara kunde se att vi inte vet bäst, kan mest och förstå att det inte tillhör våra rättigheter att ha allting.

Iron Maidens Steve Harris skrev en gång en låt som handlar om detta. Den heter Run to the hills och är en låt jag tror alla hört, men få verkligen lyssnat på. Här kommer låten i en fantastisk version som jag hörde första gången ikväll.

Detta inlägg börjar likna Den oändliga historien, men jag ska avrunda nu. Kram alla fina människor där ute :)