Livet, Frank Andersson, Marilyn Manson - och så jag förstås

Låter det som en salig röra? Det är också precis vad det är, men en härlig salig röra.

Livet! Det som pågår just i detta nu. Precis det som pågick igår, och förhoppningsvis också imorgon. Livet som ständigt pågår, vare sig vi följer med eller inte. Livet väntar inte och det tänker heller inte jag göra. Det är här och det är nu som gäller - ingenting annat :)

Så...Vad har Frank Andersson, Marilyn Manson och jag gemensamt? Egentligen ingenting, förutom just livet, vi lever samtliga tre liv som pågår just i detta nu. Men självklart har jag en tanke med att väva in dessa människor i mitt bloggande.

Jag börjar med Andersson som jag verkligen fattat tycke för efter att ha följt honom i  Let's Dance. Jag kan inte säga om det är personen Frank Andersson jag gillar, eller om det är hans förmåga att trollbinda genom att röra sig som en fjäril, trots sin längd och tyngd? Jag har alltid varit intresserad av dans. Jag dansade när jag var yngre, men slutade när jag flyttade från Söderhamn. Efter det har det aldrig blivit aktuellt igen. Jag vågar påstå att det är tack vare Frank Andersson som jag ikväll bestämde mig för att kolla upp möjligheter att lära mig dansa salsa. Letade på internet, fann en mailadress och skickade iväg en fråga. Nu håller jag tummarna för att det ska finnas någon pågående kurs jag kan delta i. Någon som vill haka på kanske?

Sedan har vi Manson och boken Den långa vägen ut ur helvetet. Vad säga? Det enda jag kan säga just nu är att jag hade fullkomligt rätt i att den inte påminner om någonting jag läst tidigare. Jag och Millan brukar sitta och prata böcker, och vi har båda kommit fram till vad som kännetecknar en bra bok, vilket lyder:
När du läser en bok, lägger ifrån dig den, och fortsätter fundera vad som händer personerna i boken, då är den bra! 

Och det är precis så det är med denna bok. Det som är så märkligt är att jag inte kan säga om jag tycker om den eller inte. Egentligen känner jag lite avsmak, samtidigt sorg, och jag slås av flertalet aha-upplevelser.

På samma sätt som Frank Andersson trollbinder mig med lätthet, och det jag kallar vackert, trollbinder Manson mig med raka motsatser. Jag bara måste veta vad som händer, hur det händer, och följa med i utvecklingen.

Jag kan säga att det är en av få gånger jag lägger min självdisciplin åt sidan för någonting som inte är viktigt. Tanken var att jag skulle plugga när barnen lagt sig, men både Frank och Marilyn har dragit i mig åt varsitt håll. Tittade på reprisen av Let's Dance via tv4play och sedan plockade jag upp boken för tredje gången detta dygn. Ska strax lägga mig, och tro inget annat än att boken följer med mig, liksom spänningen över vad som komma skall.


Kramar!