♥-stillestånd

Det är för de flesta ingen nyhet att min mor är missbrukare sedan många år tillbaka. Vi träffas när hon har sina vita perioder och avstår när hon är inte har dem. Jag åker aldrig och hälsar på henne med barnen eftersom jag aldrig riktigt kan veta hur det ser ut därhemma. Däremot är hon välkommen till mig, och det är här vi träffas när vi gör det. Det enklaste vore kanske att helt bryta kontakten, men faktum är att jag inte vill ha det så

Jag har under åren kommit att finna ro i att ha henne ibland och inte ibland. De perioder hon "försvinner" vet jag vad hon pysslar med, och det är bäst att vi inte har någon kontakt då. Jag funderar aldrig var hon är eller vad hon gör, det stadiet passerade jag för många år sedan. Det jag kan tycka är jobbigt är att mina barn inte alltid har en mormor. Jag skulle naturligtvis hellre ha en mormor som bakade, lagade mat, hade bil och körkort och kunde ringa en eftermiddag och säga "kom hit på mat ikväll". Men nu är det inte så. Det har aldrig någonsin varit så. Jag vet inte hur det är att ha föräldrar som hänger sig åt morföräldraskapet, och jag har accepterat det. Jag kan inte förändra någonting. Som barn försökte jag naturligtvis genom att köpa presenter, hälla ut sprit och göra allting annat man gör som medberoende till en missbrukare. Men som vuxen lever jag mitt eget liv. Jag har gjort mitt val vilket består i att prioritera mitt välmående, för att kunna finnas där för mina barn, och för att kunna njuta av livet jag är satt till att leva. 

Det händer sällan, men ibland har mamma grabbarna här hemma och hittills har det alltid fungerat bra. Det går naturligtvis inte att ringa en förmiddag och be henne ha barnen på eftermiddagen, man måste ha några dagars framförhållning så att hon kan "förbereda" sig. Ikväll skulle hon ha Filip. Jag hade inte tänkt göra någonting speciellt, bara umgås med andra vuxna någon timme och kunna prata utan att ha Filipöron med ;)

Detta hade nog gått bra om det inte vore så att mamma fick hjärtstillestånd och hamnade på sjukhus. Nu lyckades man återuppliva henne denna gång. Lite tragikomiskt kan jag tycka det är när jag får höra att det inte handlade om att hon supit sig medvetslös, utan blivit GHB-förgiftad av någon som uppenbarligen tyckte det var spännande att leka med hennes läsk.

Tyvärr varade heller inte nykterheten lång tid efter hon kommit ut från sjukhuset. Det krävs inte speciellt stora motgångar för att en missbrukare ska se en "anledning" att ta till drogerna, och ett hjärtstillestånd var betydligt större än en liten motgång, vilket resulterade i några starköl för att "lugna nerverna".

Hur ska man reagera? Ska jag bli ledsen, arg, förtvivlad? Nä...
...Jag blev arg till en början, men det lönar sig ju inte. Påverkar min aggressivitet det som skett? Påverkar min aggressivitet framtiden? Svaret är enkelt, nej det gör inte det. De val hon fattar får stå för henne, jag kommer aldrig någonsin att kunna förstå och det är ingen idé att jag försöker, men att bli arg lönar sig inte och jag mår verkligen inte bättre av att vara det.  Jag har väntat i flera år på samtalet från sjukhuset där man berättar att mamma är död. Det kanske låter hårt, men det är så. Jag är uppriktigt sagt förvånad att hon fortfarande lever.