Onsdag

Igår satt jag nästan hela dagen med näsan i matteboken, penna i handen och räknade som aldrig förr OCH jag tyckte  till och med att det var kul.

- Ursäkta, men vad hände liksom?!

Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle känna, eller säga, att matematik är kul. Kanske är det inställningen trots allt? Jag har bestämt mig för att det ska gå bra och att jag ska släppa gamla föreställningar. Problemet för mig har aldrig handlat om att jag inte kan räkna. Problemet har varit att visa hur jag räknar och att göra det på rätt sätt. I min värld ska det inte spela någon roll hur jag gör, huvudsaken jag uppvisar rätt svar. Visst låter det rätt logiskt? Men de som VET säger annat så det gäller att tänka om och tänka rätt;) Just nu tänker jag försöka hålla fast vid den här känslan, även när det kommer uppgifter jag fastnar i. Det ska ju inte vara alldeles för enkelt heller, då blir det ju inte någon utmaning, eller hur?! ;-)

Under flera dagar nu, så även denna, har jag vaknat strax innan klockan ringt och jag tycker det är så skönt. Jag skjutsade Filip till skolan och Kevin till Hällåsen för friluftsdag. Själv åkte jag hem och slog mig ner vid datorn för att plugga, men kunde inte riktigt fokusera. Jag kände sådan stark längtan att komma ut i naturen och vädret gjorde inte den längtan mindre, så jag packade ner det jag behövde i studiematerial samt lite fika och åkte ut till havet. Väl där bredde jag ut min filt på en stor sten, plockade fram mina böcker och läste...och läste...och läste. Det var så fantastiskt rofyllt och en verkligt optimal miljö att vistas i när det gäller att suga i sig kunskap.

På eftermiddagen fick jag lite egentid med Kevin då Filip följde med en klasskompis direkt efter skolan. Dessa stunder är så värdefulla för mig. Det är då jag kan prata med honom riktigt. Det är under dessa stunder han verkligen lyssnar. Det är under dessa tillfällen han själv pratar, berättar om olika händelser och vågar säga saker han vanligtvis undviker när andra, i synnerhet Filip, är med. Jag vet att det inte bara är jag som mår bra av egentid med honom, även Kevin myser på att få ha mig själv ibland. Det behövs, och vi skulle egentligen ha betydligt fler sådana stunder än vi har idag.

Som avslutning på dagen hade vi onsdagsmys framför teven där både choklad och ostkrokar ingick. Tänk vad kul det är med barn som nästintill aldrig får godis eller snacks annat än på helgen. De uppskattar verkligen det där lilla extra, och dessutom får det får den mysfaktor jag vill att det ska få.

Det märks väl att skolan har satt igång igen. Jag ser knappt röken av barnen som äntligen har fått hem sina semestrande klasskamrater :) Jag tycker om att de har kompisar att leka med. Det finns alldeles för många barn som sitter instängda på sina rum för att de är ensamma och inte har någon att leka med, sorgligt men tyvärr sant.

Imorgon är det plugg som gäller för hela slanten. Matte, tyska och geografi står på schemat. Tyska...Jag har aldrig (!) läst tyska. Jag kan bara ett fåtal ord, och tre av dessa får avsluta nattens bloggande.

♥ Kuss und Umarmung ♥