Jag brukar oftast ha en klar tanke med vad jag tänker blogga om. Just inatt har jag ingen aning om vad jag ska skriva, men känner att jag måste få ur mig lite i alla fall.
Det har varit en riktigt tuff vecka med mycket saknad, och dessutom en hel del massa tjafs på hemmaplan. Har en Kevin som är allt annat än i balans och han tycker (på riktigt) att det är han som borde få bestämma här hemma. Det tycker inte mamman! Idag gick det så långt att datorn, som i vanliga fall befinner sig till barnens förfogande på övervåningen, numer ligger nere i mitt sovrum. Jag är egentligen inte för straff, men jag tycker definitivt inte att barnen ska kunna bete sig precis hur som helst och ändå få göra allting de tycker är kul. Jag tror att det är min uppgift som mamma att göra allt jag kan för att mina barn ska lära sig att ta ansvar, och att de själva ska upptäcka att det lönar sig bäst att lyssna, att respektera och att vara snälla mot varandra.
Datorn har kommit att vara en central roll i Kevins liv, någonting jag inte gillar och den enda som kan göra någonting åt det är jag. Därför tog jag beslutet att datorn hädanefter endast kommer att fungera som belöning. När grabbarna har skött sig, gjort vad de ska och varit snälla mot varandra kan de få spela dator en timme. Förhoppningen är att de kommer att välja att inte bråka eftersom det blir så mycket bättre då.
Jag tycker att jag har två helt underbara grabbar på alla sätt och vis men någonting har hänt. Kevin är i en känslig ålder, där hormonerna börjar säga sitt och det förstår jag. Men jag kommer aldrig någonsin att tycka att det är en ursäkt för att få bete sig illa och vara otrevlig. Han måste lära sig att välja det som är bäst, inte bara för andra utan för honom själv.
Jag tror att han behöver börja med någon sport igen. Fotbollen gjorde honom gott, och även om det var hans eget beslut att hoppa av, tror jag han saknar den. Jag saknar den! Jag saknar både föräldrarna och ungarna. Inte konstigt med tanke på att fotbollen var en så stor del i vårt liv under ganska många år. Att åka på matcherna, cuperna, att stå i kiosken, att stå och heja på, se hur grabbarna utvecklas säsong efter säsong...Jag tror att han saknar gemenskapen precis lika mycket som jag gör. Ska sätta mig här i veckan och titta vilka olika möjligheter som finns för honom. Håll tummarna att det går vägen!
Nu laddar jag inför skolstarten. Funderar var sommaren egentligen tog vägen, men konstaterar i samma veva att det liksom alltid är så jag känner. Längtar overkligt mycket efter Petter och hoppas att dagarna liksom bara rusar fram till fredag, därefter får tiden gärna stå stilla ett tag. Helgerna är alldeles för korta, veckorna för långa, och vem fan kom på att man skulle behöva arbeta för att få lön? Vilken korkskalle ;) Puss & kram
Det har varit en riktigt tuff vecka med mycket saknad, och dessutom en hel del massa tjafs på hemmaplan. Har en Kevin som är allt annat än i balans och han tycker (på riktigt) att det är han som borde få bestämma här hemma. Det tycker inte mamman! Idag gick det så långt att datorn, som i vanliga fall befinner sig till barnens förfogande på övervåningen, numer ligger nere i mitt sovrum. Jag är egentligen inte för straff, men jag tycker definitivt inte att barnen ska kunna bete sig precis hur som helst och ändå få göra allting de tycker är kul. Jag tror att det är min uppgift som mamma att göra allt jag kan för att mina barn ska lära sig att ta ansvar, och att de själva ska upptäcka att det lönar sig bäst att lyssna, att respektera och att vara snälla mot varandra.
Datorn har kommit att vara en central roll i Kevins liv, någonting jag inte gillar och den enda som kan göra någonting åt det är jag. Därför tog jag beslutet att datorn hädanefter endast kommer att fungera som belöning. När grabbarna har skött sig, gjort vad de ska och varit snälla mot varandra kan de få spela dator en timme. Förhoppningen är att de kommer att välja att inte bråka eftersom det blir så mycket bättre då.
Jag tycker att jag har två helt underbara grabbar på alla sätt och vis men någonting har hänt. Kevin är i en känslig ålder, där hormonerna börjar säga sitt och det förstår jag. Men jag kommer aldrig någonsin att tycka att det är en ursäkt för att få bete sig illa och vara otrevlig. Han måste lära sig att välja det som är bäst, inte bara för andra utan för honom själv.
Jag tror att han behöver börja med någon sport igen. Fotbollen gjorde honom gott, och även om det var hans eget beslut att hoppa av, tror jag han saknar den. Jag saknar den! Jag saknar både föräldrarna och ungarna. Inte konstigt med tanke på att fotbollen var en så stor del i vårt liv under ganska många år. Att åka på matcherna, cuperna, att stå i kiosken, att stå och heja på, se hur grabbarna utvecklas säsong efter säsong...Jag tror att han saknar gemenskapen precis lika mycket som jag gör. Ska sätta mig här i veckan och titta vilka olika möjligheter som finns för honom. Håll tummarna att det går vägen!
Nu laddar jag inför skolstarten. Funderar var sommaren egentligen tog vägen, men konstaterar i samma veva att det liksom alltid är så jag känner. Längtar overkligt mycket efter Petter och hoppas att dagarna liksom bara rusar fram till fredag, därefter får tiden gärna stå stilla ett tag. Helgerna är alldeles för korta, veckorna för långa, och vem fan kom på att man skulle behöva arbeta för att få lön? Vilken korkskalle ;) Puss & kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar