Predikan jag tror på

Ikväll flödar kanske aningens hårda ord från Fors. Lite moralpredikan blir det, men jag blir så himladens ledsen och upprörd på föräldrar som sätter sina egna känslor i främsta rummet, och om det här inlägget kan få en enda sådan förälder att tänka annorlunda så behåller jag mer än gärna titeln Moralkärring.

Det har slagit mig att rätt många föräldrar leker martyrer och spelar på sina barns känslor. I mina ögon är det verkligen tokfel att utsätta sina barn för detta. Det är fasiken snudd på psykisk misshandel, och älskar man sina barn bör man tänka ett steg längre och sätta sina egna känslor åt sidan.

Såhär i juletider blir jag extra uppmärksam och jag kan verkligen inte för mitt liv förstå vad det är man försöker uppnå genom att spela på sina barns känslor.

Här kommer ett (tyvärr) rätt vanligt exempel:

Två föräldrar har separerat och det är bestämt att barnen ska fira varannan jul hos sin pappa och varannan jul hos sin mamma. När barnen ska skiljas från sin mamma säger hon:

- Hur ska jag klara mig nu? Vad ska jag göra utan er? Det kommer att bli så tomt och ensamt...Bla bla bla..

I barnens huvud ekar "Vi lämnar mamma ensam. Stackars lilla mamma."

Det här är inte okej. Oavsett hur man nu uttrycker sig är det oerhört fult gjort att belasta sina barn med dessa känslor och det enda det leder till är att barnen får dåligt samvete och känner sig skyldiga. Frågan är: Vad vill man som förälder uppnå med detta? Skulle barnen må bättre? Försöker man linda dem tightare kring sig? Jag ber om ursäkt om jag upplevs lite trög, men jag förstår faktiskt inte.

(Kan naturligtvis lika gärna vara en pappa, en mormor/morfar, farmor/farfar som beter sig på samma sätt.)

Jag som själv har mina barn varannan jul erkänner omgående att det inte är superkul att fira jul utan dem, men det går, och de vill ju naturligtvis också fira jul med sin pappa. Jag skulle aldrig någonsin visa, eller säga någonting om det. Jag vill att de ska känna frid under julen. Att de ska kunna njuta fullt ut och inte behöva sitta och tänka på vad jag gör, eller tro att jag sitter och är ledsen. Det blir bara en "grej" av det hela om man gör det till en "grej".

Barn är det mest lojala som finns, men snälla föräldrar, ni som spelar på den lojaliteten; tänk ett steg längre. Sätt era barn i främsta rummet. Tänk på barnens känslor, deras bästa och verkligen ingenting annat.


... I say no more



Flöde

Så blev det lite jul hos mig också till sist. Stjärnorna och stakarna på plats i fönstren, någon enstaka tomte utställd lite här och där, och knasigast av allt står också granen (!) färdigklädd i vardagsrummet. Jag har aldrig någonsin klätt granen på någon annan dag än just kvällen innan julafton. Men så tänkte jag, att jag möjligen kan få lite julkänslor, och kanske är det ändå bra att den får stå längre än en vecka innan den kastas ut. I vanliga fall brukar den åka ut innan nyår. Hos mig varar definitivt inte julen fram till påska, och inte heller till fasta för den delen.

Förmiddagen igår var väldigt seg. Jag hade inte alls lust att göra någonting och valde därför att ligga som en utslagen säl i soffan. Min farmor mötte änglarna förrgår, och jag tror att en lugn harmonisk förmiddag var precis rätt för mig.


På eftermiddagen hade jag föräldramöte med Kevin och fick bara höra bra saker. Det var en period när han hade det väldigt jobbigt och precis allt gick ut över skolan. Så fick han ny medicin, och jag tror att den kan ha gjort underverk. Det är inte så svårt att räkna ut att smärta kan göra vem som helst galen. Att vara 12 år och inte kunna sova riktigt, inte vara som alla andra, hata sitt funktionshinder samt ha ont precis hela tiden kan inte vara en lätt match. Att göra en totalomvändning, från att vara klassens bråkstake, till att bli vad en av fröknarna sa "en riktig tillgång för gruppen" är imponerande och det märktes att han själv växte av att få så många lovord.

Kvällen igår och kvällen idag har tillbringats i kreativitetens tecken. Här har pysslats, bakats och gjorts godis och jag är mest glad över att åter känna skaparglädje :)

Saffranskorpor i påsar med gammeldags stil...

Så måste det ju bli några busiga påsar som lockar till leenden...



Och så den jag gillar allra mest :)

Vi fortsatte vi med kokostoscakaka, en klar favorit hos mina barn och många andra också för den delen. 

Kladdkakabotten med knäckig glasyr ovanpå, en riktig sockerbomb.

  

Mörk ( 70 %) Fudge med pistagenötter och mandel



Fudge med 50/50 ljus och mörk choklad, nötter (pistage & cashew) samt mjuk kola.

Ingen jul utan kola och i år blev det två olika smaker: saffran och pepparkaka. Saffran kan verkligen rekommenderas!

Klart att även kolorna ska bo i någonting vackert, eller hur?!

I morgon kommer kärleken och på fredag ska vi tillbringa förmiddagen tillsammans med Filip i skolan. På söndag har jag lovat barnen att koka knäck och baka pepparkakor. Ingen av oss gillar hemmagjorda pepparkakor men alla vill ändå baka dem. Lite knasiga men det är ju precis så vi är och vi älskar det!

Till veckan är det Kevins tur att bli invaderad under skoltid, då enbart av mig. Lika bra att passa på för jag antar att han kommer att införa besöksförbud i sjuan ;-)

Nu ska fröken kreativ hoppa i säng. Ha det bra där ute!

Kram!



Upp som en sol...

Jag kan inte med ord förklara hur jag har slitit de sista veckorna och jag är inte heller säker på att jag själv har förstått det.

Så sitter jag äntligen här, med ett slutbetyg och förstår inte riktigt hur det gick till. Nu är första etappen avklarad och jag vet att detta har varit den tuffaste biten. Jag har nått ett delmål, ett stort sådant. Märklig känsla.

Igår gjorde jag egentligen ingenting vettigt över huvud taget. Vaknade, skjutsade barnen till skolan, åkte hem och var. Jag bara var, och det kändes också väldigt...Märkligt.

Så är det den där känslan av att vilja gråta floder. Den mer eller mindre uteblivna sömnen sista veckorna gör sig påmind och det är väl som sig bör, när kropp och hjärna börjar slappna av. Det är ju först nu jag kan känna efter. Alla känslor jag skjutit på, trängt undan och medvetet ignorerat säger plötsligt godmorgon, godmiddag och godkväll, och för mig är det nu bara att hänga med i svängarna. Upp som en sol och ned som en pannkaka.

Jag har varit fullt medveten om att det skulle bli så här. Jag vet ju att jag har pressat mig själv omänskligt mycket, och om jag skulle har varit helt opåverkad hade jag blivit orolig.

Å ena sidan känner jag mig så otroligt stolt, nöjd och glad över vad jag presterat, å andra sidan tom, trött och helt slut.

Nu tänker jag vila, göra det jag orkar och strunta i resten. Några dagar sedan är jag back on track igen.

                                   Kramar!

Mamma hela livet

Jag har alltid känt att mina barn är det bästa jag har och jag skulle inte vara någon utan dem. Mina barn är inte bara en del av mitt liv. Mina barn är mitt liv. Jag har haft perioder när det varit tuffare att vara en bra mamma och jag har haft perioder när det varit enklare, men oavsett har jag alltid gjort allt jag har kunnat för att de ska veta att de är det viktigaste för mig. Och jag är rätt säker på att de vet det också.

Jag vet att jag kommer att gå bredvid mina barn resten av livet. Stötta, skratta med, gråta med och finnas för i alla väder. De har inte själva valt att bli satta till livet, och mitt ansvar slutar inte för att de blir äldre. Det är mitt ansvar att ge dem vad jag kan för att de ska få en bra start i livet. Det är min uppgift att göra vad jag kan för att fortsättningen ska bli lika bra. En dag kommer när de ska prova sina egna vingar. De kommer förmodligen att flyga vilse några gånger, men förhoppningsvis kommer den dag när de flyger rätt och kan fylla sina liv med glädje och harmoni. Oavsett ska de veta, och framför allt känna, att jag finns där.

Min mammaroll kommer i framtiden inte bara handla om att vara mamma utan också om att vara farmor till mina barnbarn, ett medföljande ansvar och ett i mina ögon stort privilegium.

Så varför skriver jag detta?

För att jag ikväll blev påmind om att det finns barn aldrig haft föräldrar som varit riktigt närvarande. Skickar en tanke till alla barn som växer upp utan någon av sina föräldrar och som blir satta att klara så många av livets svårigheter och prövningar på egen hand.

♥ ♥ ♥

  I hjärtat finns ett rum som bara är för dig 
  - och var jag än tar plats så finns du här hos mig.

  Jag hör din varma röst som inspelad musik  
  - Jag lyssnar om igen, för den är helt unik.
 
 I mörker och i ljus, ditt ansikte jag ser
 - ur minnet tar jag fram de bilder där du ler.

  Men bland allt du är för mig, finns något svårt att bära
 -längtan efter dig när jag inte har dig nära...

                            
            
    
                     

                                                             

Energi

Jag bestämde mig i morse för att ta dagen med ro. De sista veckorna har stressen krupit in under skinnet och jag har känt mig så jagad. Idag har jag, istället för att försöka skriva alla uppgifter samtidigt och låta stressen blockera mig, suttit och läst, talat med lärare i telefonen och samlat den energi som behövs för att orka med dessa sista dagar. Jag kommer att hinna klart, det är bara så. Jag har lagt ner alldeles för mycket tid och kraft, och försakat alldeles för mycket för att låta tiden stå i min väg.

Det är jag som bestämmer och jag har bestämt mig för att det går.

Precis när jag skrev föregående rad plingade det till för inkommande e-post. Det var från min lärare i Pedgogiskt ledarskap som bedömt min sista inlämningsuppgift till MVG. Snacka om energikick, som ett brev på posten! ;-)

Önskar alla där ute en riktigt bra vecka. Snart är det första advent. Var tog alla månader mellan sommar och jul egentligen vägen?

Kramar!

Morgonstund...

God morgon alla ljuvliga varelser där ute

Den här morgonen började allt annat än bra. Med en wannabe tonåring i huset (Kevin) är det inte helt enkelt att behålla sitt en gång goda morgonhumör. Klockan tickar och ingenting händer.
Nere vid köksbordet sitter en fullt påklädd Filip som nyss har ätit upp sin frukost och väntar på att storebror ska sätta fart så han slipper komma för sent till skolan (igen).
Men på övervåningen tycks allt vara fel och det MÅSTE man göra resterande del av familjen väl medvetna om. De inte så fina svordomarna haglar, från det att dessa blå ögon öppnas, till dess bildörren slår igen med full kraft på skolgården.

- Egentligen borde du få gå! Var morgonens kommentar till detta främmande hemska monster som så uppenbarligen tagit min sons kropp i besittning,

Men så påmindes jag om var klockan var, hade inte tid att bråka, och sa åt varelsen att klä på sig om en promenad inte verkade lockande. Som jag trodde, den ville inte gå ;)

Väl hemma bestämde jag mig för att göra om- göra bättre. En massa tända ljus, kaffe, smörgås och bra musik vände humöret och dagen ser nu betydligt ljusare ut än den gjorde dryga timmen sedan.

                            ´       Kramar!

Sjuk(!?)vården

Visste du att det årligen dör cirka 3000 patienter i Sverige. Okej tänker du nu, är de inte fler? Jo! Det är många fler som dör, men just dessa 3000 patienter jag skriver om dör av vårdrelaterade skador.

Vårdrelaterade skador = skador som är direkt vållade av vården. Tragikomiskt, men det betyder att risken att dö av ett sjukhusbesök i Sverige är cirka 7,5 gånger högre än att åka bil i samma land. Skratta eller gråta? That's the question.

Ponera följande: SAS har möte och ska gå igenom olycksstatistiken för föregående år. Man kommer fram till att 8 plan har störtat och 3000 passagerare har omkommit. Kommentarerna torde då inte bli "Starkt jobbat alla! I fjol var det endast 3000 personer som dog på grund av oss. Vi fortsätter som vanligt med våra turer och låter resenärerna kliva ombord, i tron om att de får en säker flygtur." Nej, 3000 döda passagerare per år skulle med all sannolikhet innebära slutet för SAS.

Till alla er som nu är rädda att åka bil. Livrädda för att flyga, hyperventilerar och dricker alkohol i två timmar på flygplatsen innan det är dags att kliva ombord, men som utan att blinka bokar en tid hos läkaren:

                                   DET ÄR DAGS ATT TÄNKA OM!

Kram ;-)

Till de allra vackraste~familj och mina vänner

En lite plågad EmmaChristin sitter vid datorn. Sen kväll, nästan natt som vanligt...

Varför plågad?

Jo, för att jag inte ger allt det jag vill ge och för att jag inte finns såsom jag brukar finnas. För att jag inte ringer, inte kommer och inte bjuder in. För att jag är helt och hållet jag med mig själv just nu.

Självvalt?

Ja, det är självvalt. Det är jag som valt att studera, jag som valt hur jag prioriterar. Men sanningen är, att hur jag än försöker kombinera de två världarna; studievärlden och den sociala så går de helt enkelt inte ihop. När jag lägger krut på den ena offrar jag den andra och tvärt om.

Så...Är inte vänner och familj det som är allra viktigast? Vad vore jag utan alla er underbara? Förmodligen ingenting annat än tom.

Vad är det då som driver mig att fortsätta på den här vägen och prioriterar mina studier före de människor som är så viktiga för mig?

Jag är snart 30 år, ensamboende sedan 8 år tillbaka, mamma sedan 12 år tillbaka. Jag har alltid funnits för mina vänner, alltid funnits för mina familjemedlemmar och jag har alltid funnits för mina barn. Men jag har egentligen aldrig funnits för mig själv.

Så kom jag till den punkten för drygt ett år sedan när jag bestämde mig för att satsa på mig själv genom att skaffa mig en utbildning som ger mig möjligheten att kunna arbeta med det jag verkligen vill i framtiden. Som gör att jag förhoppningsvis kommer att kunna ge mig själv och mina barn en tryggare framtid än jag kunnat tidigare. Som förhoppningsvis ger mig ännu mer styrka och glädje i livet. Som ger mig JAG.

Kanske kan det tyckas vara egocentriskt, men jag är tvungen att tänka på mig själv för att ta mig framåt. Ingen kommer någonsin att vara egocentrisk åt mig.

Jag vill kunna säga att jag kommer på era fester. Jag vill säga att jag självklart kommer och uppvaktar när ni fyller år. Jag vill ha den där tjejmiddagen som jag skrev om för så många månader sedan. Jag vill kunna åka bort en helg och göra någonting kul... Men faktum är att den där festen, den där dagen eller helgen från studierna innebär ännu mer arbete på kortare tid, och jag kan inte pressa mig själv mer än jag redan gör.

Någonstans i detta hoppas och önskar jag verkligen att ni vet att jag inte struntar i er. Jag hoppas ni vet att jag önskar att jag var mer delaktig. Men min allra största önskan är att ni fortsätter bjuda in, att ni håller era dörrar upplåsta och att ni står kvar.

                                    
                            Ni, de allra vackraste ♥

v.44

Tittar på datumet för mitt senaste blogginlägg och inser att det nästan var en månad sedan jag skrev någonting. Det bekräftar egentligen bara att jag varit precis lika upptagen som jag känt mig. Även då jag tycker om att skriva, och fastän jag många kvällar har känt en längtan efter att få dela med mig av mina åsikter eller upplevelser har bloggen legat långt ner på prioritetslistan.

Men så, efter en helt fantastisk vecka tillsammans med Petter och barnen kan jag inte låta bli att skriva några rader.

I söndags åkte vi alla ner till Karlskoga för att tillbringa barnens höstlov hos Petter. Jag var lite orolig för att barnen skulle flippa ur av att bo så pass många dagar på ett helt nytt ställe, på en betydligt mindre yta, utan möjlighet att gå undan och utan tillgång till de saker de vana att ha omkring sig. Dessutom sova i samma rum OCH dela säng (bäddsoffa). Men till min glädje gick det så mycket bättre än jag trodde att det skulle göra och vi fick uppleva familjelivet när det är som allra bäst.

Petter jobbade under dagarna, jag försökte plugga och barnen fick roa sig själva rätt mycket. Men kvällarna tog vi tillvara på och gjorde en del verkligt roliga aktiviteter. På tisdagen bakade vi en del. Lite osams var jag med de trånga ytorna i köket, och inte heller bästis med en (för mig) ny ugn, men det blev i alla fall goda muffins med hallon & blåbär, kärleksmums och bullar. Lyxkvällsfika till barnens stora förtjusning förstås. På onsdagen kom Barbro (svärmor) och fikade med oss, och Filip var extra stolt över att kunna berätta att han minsann bakat muffinsen nästan helt på egen hand. En trevlig stund som tyvärr inte varade så länge då både vi och hon skulle vidare på andra äventyr.

Boda Borg var vårt kvällsäventyr. Just lovveckan var lite speciell då man lät gastar och spöken röra sig i korridorerna. Vi upplevde inte direkt några spökerier men hade kul där vi sprang runt och försökte lösa gåtor och ta oss igenom de olika cellerna. Jag är speciellt glad över att Kevin inte gav upp utan tog sig igenom, trots vissa celler som både krävde bra balans och god motorik. En hel del "bra Kevin, det här fixar du!" från både mig och Petter gav förmodligen också den där lilla extraviljan som behöver komma fram när han möter tuffa utmaningar :)

Eftersom vi alla gillar att leka och busa tyckte vi att det var lika bra att leka lite till. På torsdagen åkte vi till Örebro, till Lek och buslandet som är Europas största lekland inomhus. Och lekte gjord vi minsann! Vi lekte "ta" i klätterburarna, spelade basket, innebandy, pingis, körde trampbilar, klättrade och brottades. Dessutom körde vi lasergame i lag; vår familj mot en pappa med sina tre barn. Tyvärr har jag lite tokiga ungar,och tydligen också en tokig karl. Barnen sköt på P och P sköt på mig. Vet inte om de hade missat (?!) hela poängen med att spela i lag, men jag kan avslöja att det är precis så man ska göra om man vill förlora ;-)

Hur som helst hade vi himla skoj, och även de kvällar vi inte var ute på några upptåg var helmysiga. Vågar tala för oss alla när jag säger att vi är glada över att vi fick en hel vecka tillsammans.

Nu har däremot vardagens verklighet slagit tillbaka igen. P är åter installerad i Karlskoga medan jag och barnen knegar på här hemma. En verklighet jag hoppas ska se annorlunda ut i framtiden, men till dess fortsätter jag att längta efter varje helg jag får tillbringa med den jag älskar.

Avslutar med en dikt jag såg på en hemsida tidigare ikväll. Tyvärr vet jag inte vem som skrivit den, men kloka ord som jag gärna delar vidare.


                Ibland så känns det som om livet helt står still.
                Och just det man är i är inte det man vill.

                Man känner sig så svag, så vilsen och så feg...
                Så känns det till den dag då man vågar ta ett steg.

                Då öppnas nya vägar och man får perspektiv.
                Och plötsligt kan man se hur man vill ha sitt liv.

                Och när man blickar bakåt när man har fått distans,
                så ser man att det svåra var källan till en chans.

                               Kärlek & Kramar till tusen
                                       ´           ♥ ♥ ♥   

Tisdag, natt, höst & längtan

Efter gårdagens febertoppar och nattens oändliga hosta tvingade jag iväg mig själv till skolan kl.8. Med kommande prov och uppgifter som ska vara klara en månad före ordinarie terminslut är det bara att ligga i och ignorera allt vad feber, hosta och andra åkommor heter. Just i detta nu (01.45) har jag, förutom 45 minuter i eftermiddag, varit vaken i 37 timmar. Lite sömn skulle verkligen inte skada, men hostan håller mig vaken och bryr sig inte alls om hur trött jag är. Nu har jag bäddat ner mig i soffan för att förhoppningsvis kunna få mig någon timmes sömn i sittande läge :)

Jag blev i alla fall piggare under dagen, precis som igår, och vid lunchtid bestämde jag mig för att ta en paus och äta min mat ute i solen.

En skön och mycket behövlig timeout fick jag nere vid ån där jag satt och tittade på en fisketävling samtidigt som jag passade på att njuta av en riktigt härlig höstdag, kanske en av de sista riktigt fina innan vintern tar över? 

Medan jag satt där på bänken kom ett löv flygande och landade på bordet framför mig. Jag gillade kontrasterna mellan det färgrika bladet och det slitna gråa bordet och kände mig tvungen att fotografera det. Så enkelt, men så vackert!

 Väl tillbaka på skolan satt jag i grupprummet där jag fick plugga helt ostört. Rätt vad det var kände jag hur jag höll på att tippa av stolen (skedde också en gång före lunch). Klockan var då 14.30, och det var då jag beslutade mig för att åka hem och försöka sova en liten stund. Precis som jag skrev tidigare sov jag i

45 minuter, och det räddade hela min eftermiddag och kväll. 

Tanken var att jag skulle ägna kvällen åt mina studier, men faktum är att fotbollen fick all min uppmärksamhet och jag tror att det var bra för mig att vila hjärnan lite också. Jag tycker det var en riktigt kul match att titta på och i mitt tycke är det inte direkt någonting vi är bortskämda med. Mycket bra jobbat av Sverige som genom vinsten mot Holland gav oss en direktplats i EM nästa år. 

Nu hoppas jag att jag lyckas få undan en del skolarbete innan helgen så jag kan ta det lite lugnt och återhämta mig. Längtar efter Petter så otroligt mycket. Inte många dagar kvar nu, men det känns att det är några dagar för många sedan vi sågs. 

Jag är så lyckligt lottad och tacksam över att ha funnit det jag inte trodde fanns. Du är så himla fin och jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är över att du finns i mitt och pojkarnas liv. Tack för att jag får ge, och tack för allt jag får. Älskar dig av hela mitt hjärta!

                                                     Kramar till er alla ♥

Från sol till sithlord, eller njae...

Åkte till skogen för att läsa idag medan barnen lekte med sina vänner. Jag, studielitteraturen, en filt och kaffetermosen. När solen skiner utanför fönstret och plugga är ett måste kan det vara bra att försöka kombinera de båda, istället för att sitta inne och bli tokig. Det har inte blivit någon träning denna vecka eftersom halsen strejkar, och några följdsjukdomar på grund av envishet/dumdristighet har jag inte alls någon lust med. Kroppen däremot skriker efter rörelse så idag var det inte bara hjärnan som behövde fyllas på med naturlig energi. Det var ganska kyligt, lite bitande, men jag fann min plats i solen och där satt jag i dryga två timmar.

                                

Jag har en del kluriga saker att ta tag i framöver och jag har inte riktigt kommit underfund med hur jag ska lyckas lösa allting. Även då jag är en människa som tror på lösningar och tror på att saker alltid blir bra är det ibland (även för mig) svårt att se det. Det värsta jag vet är negativitet, pådragna offerkoftor och
"det-är-ingen- idé-tankar". Det finns egentligen bara en sak jag ogillar mer, och det är när JAG hamnar där. Jag kan verkligen inte med mig själv, och kriget mellan goda jedi och onda sithlord på varsin axel blir ett oundvikligt faktum. Tur för mig, jag har manus och vet att jedi vinner ;)


(Bild lånad från google)

 Imorgon ska Filip spela innebandymatch. Nej, nu har jag börjat ljuga också! Han ska förstås spela idag. Jag har klockan ställd att ringa om fem timmar då vi ska kliva upp, vakna till liv, äta frukost, packa fika och värma upp. Försöker fortfarande bearbeta Kevin att börja med någonting, men han är svårstartad. Jag har föreslagit Judo men det var inte populärt. Skridskosporter är inte att tänka på och inte simning heller. Jag hoppas verkligen att han kommer igång med någonting nu under hösten så det inte blir en stillasittande vinter för honom. Om någon har ett bra tips på en sport där han kan utvecklas individuellt och inte riskerar att bli bänkad eller "utfryst" får ni gärna hojta :)

Säger nu godnatt och på återseende.

Kramar

♥ ♥ ♥

Pedagogiskt ledarskap -Halleluja!

Ibland, eller snarare för det mesta, är saker och ting precis som de ska vara. Jaja, jag vet att jag tjatar, men det får jag göra eftersom det är sant ;-)

Idag har jag suttit nere på skolan precis hela dagen. Började morgonen med att räkna lite och därefter ägnade jag resterande timmar åt ämnet pedagogiskt ledarskap. Det är en sak att skumma igenom en text, en annan att reflektera, analysera och verkligen försöka ta in det man läser. Vissa gånger tycks det nästan vara omöjligt att göra det sistnämnda, och hur mycket jag än anstränger mig förstår jag inte vad jag läser. Du vet en sådan gång när du ligger och läser och plötsligt, på sidan 15, stannar du upp och inser att du inte har en blekaste aning om vad du nyss läst...

Jag är lite av en periodare när det gäller att läsa. Ibland kan jag läsa precis hur mycket som helst och allting fastnar, medan jag andra gånger kan läsa texten på baksidan av mjölkpaketet fjorton gånger utan att förstå vad det står. Förra veckan hade jag en sådan vecka. Visst läste jag, men ingenting ville stanna kvar där uppe utan försvann ut i periferin. Problemet är att jag inte "har råd" att ha sådana veckor när jag studerar, i synnerhet inte när det ingår muntliga redovisningar som går ut på detta-har-jag-läst-och-förstått-från-föregående-vecka. En sådan redovisning hade jag igår. Efter min högst tysta muntliga icke-redovisning hade jag matteprov som till motsats från redovisningen gick strålande. Tack för det! Väl hemma kom jag igång rätt hyfsat med nästa veckas uppgifter men kände fortfarande att jag inte var hundra med i tanken.

Så, tillbaka till ämnet och idag; pedagogiskt ledarskap var visst ledordet.
Jo, jag läste om olika inlärningsprocesser, om ytinlärning och djupinlärning och om vad som påverkar inlärningen. Eftersom jag har ett stort intresse av pedagogik och har haft det under flera år är jag redan ganska medveten om många områden. Det som skedde idag var att jag blev väldigt påmind om vilka delar jag själv har tappat på vägen för att jag ska kunna effektivisera mina studier, och jag blev framför allt medveten om att jag inte haft samma motivation och drivkraft som tidigare. Även om jag också varit motiverad och driven emellanåt har jag inte varit i närheten av hur jag brukar vara. Det som slagit mig tidigare under terminen är att jag känner mig som mest omotiverad just under den period jag borde känna mig mest motiverad eftersom detta är sista terminen innan högskolan. Så varför gör jag inte det?

Efter djupgående analyser (nu är hon där igen, snillet) har jag funnit flera faktorer som spelar in, mer än jag trott, och som jag måste arbeta med att ta bort för att kunna fokusera och känna glädje i det jag gör. Jag tänker inte gå in på varenda liten grej jag funnit men en viktig faktor är att jag har sänkt ribban för mig själv. De som känner mig jublar förmodligen både en och två gånger just nu, men faktum är att jag har gjort det på helt fel sätt. Jag har påverkats av att männikor runt mig anser att jag gör för mycket, är för duktig, ställer för höga krav på mig själv, och att jag inte kan nöja mig med mindre än det bästa. "Du måste varva ner!"
"Du behöver inte alltid vara bäst"...

...Och visst är det sant, vartenda litet påstående! Jag ställer höga krav på mina arbeten, jag överarbetar ofta och gör lite mer, försöker prestera lite bättre för varje uppgift jag gör, och jag nöjer mig inte förrän jag vet att det jag gjort är  bättre än bra.

Prestationsångest? Det trodde jag. Jag var säker på att det var så och därför bestämde jag mig innan terminen satte igång att sluta vara så överambitiös och nöja mig med mindre. Känna att det är tillräckligt bra med ett G, eller ett VG, det behöver inte vara ett MVG. Snyggt jobbat Fors, grattis! Klappade mig själv på axeln för denna nyfunna insikt som skulle få mig att må ännu bättre, orka ännu mer och ta bort eventuell stress.

Men det blev inte riktigt så, inte alls så faktiskt. Det fick helt motsatt effekt. Jag mår inte bättre, jag orkar absolut inte mer och stressen behöver vi inte ens nämna.

Det jag kom fram till genom dagens studier, analyser och eftertankar är att jag tagit bort det som gör mig übermotiverad -att utmana mig själv! Att dyka ner i informationen, tolka, omvandla och göra det till mitt eget, och göra det på absolut bästa sätt enbart av den anledningen att jag faktiskt kan. Jag har rätt förutsättningar, jag har inte svårt att lära, jag har inte svårt att sätta saker i större sammanhang, jag har inte svårt att uttrycka mig. Så varför i hela fridens dagar gör jag det så vansinnigt svårt för mig genom att sänka min ambitionsnivå? Att lägga mig på en lägre nivå har gjort studierna tråkiga och jag förstår inte alls vad jag håller på med. Vansinnigt korkat och någonting jag tänker sluta upp med genast! I'm too old for this shit ;-)

Ibland behövs det inte mer än några reflektioner och insikter för att genast få en massa oväntad energi. Efter jag kom hem från skolan idag vid 17.30 har jag lyckats stöka undan en hel del av veckans uppgifter, klippt sonen, dammsugit, lagat mat, plockat undan, spelat Geni med grabbarna, pratat en timme med Petter i telefonen och nu också bloggat =) Ser verkligen fram emot morgondagens studier och det var ett tag sedan jag kände sådan entusiasm som jag gör nu kan jag lova och det känns helt fantastiskt!

                                              ♥♥♥KRAMAR♥♥♥

Lördag natt, snart söndag (förmodligen söndag när jag publicerar detta.) Kevin och Filip sover, själv sitter jag med en stor kopp te och min studielitteratur. Jag har bestämt mig för att vara ledig på höstlovet för att kunna njuta tillsammans med barneni en hel vecka. För att kunna vara ledig krävs det extra mycket jobb nu veckorna innan, men ledigheten är en gigantisk morot som gör det värt allt extra slit.

I går passade jag på att få lite ensamtid med Kevin och tog med honom till Cfl och åt lunch. Filip hade fortfarande lektioner kvar så det passade ypperligt att smita iväg tillsammans utan hans vetskap. På eftermiddagen åkte alla tre ner till Valbo då vi blivit inbjudna till att äta middag hos Erica och Moa (syster och systerdotter.) Eftersom Erica fortfarande jobbade när vi kom ner passade vi på att ta en tur till köpis. Filip köpte kläder, Kevin tittade på Xbox 360 och jag köpte en lampa. Eller faktum är att jag köpte en byggsats som blev en lampa först när jag slängde bort bruksanvisningen och använde mig av sunt förnuft och uteslutningsmetoden ;-)

Idag var det verkligen underbart höstväder, och jag skulle gärna ha tillbringat dagen i skogen. Nu blev det inte riktigt så då hela dagen gick åt till att tvätta, städa och plugga. Jag passade också på att rensa garderoben i hallen och insåg att grabbarna vuxit en hel del sedan förra året. I garderoben fann jag också två jättefula scarfar som jag genast slängde i högen med kläder jag ska skänka bort.

Först funderade jag hur hårt jag egentligen måste ha slagit mig för att köpa dem, men kort därefter mindes jag att jag lånade dem av mormor en gång i tiden när grabbarna skulle vara påskkärringar på dagis. Helt plötsligt klarade jag inte av att göra mig av med dem utan tog upp dem, drog handen lite lätt över dem, sniffade på dem och lade sedan ner dem i "sparalådan". Förstår egentligen inte varför jag valde att spara dem eftersom de med all sannolikhet aldrig någonsin kommer att användas igen. Förmodligen är det så att det inte är sakerna jag spar, utan de minnen som är kopplade till dem, men isåfall måste det ju innebära att jag är rädd för att bli senil, eller?  *Snillet spekulerar*

När mina seriösa tankar övergår till att bli lätt ironiska är det nog dags att sova. Vill dessutom vakna pigg så jag orkar vara mamma och student ytterligare en dag ;-)

♥kramar♥

Om tid

Ibland får jag tankar som jag inte riktigt kan släppa taget om. Går liksom omkring och filosoferar och försöker komma fram till slutsatser som passar mig och min inställning till livet. Igår blev en sådan kväll där tankarna började fara omkring, och lite av detta vill jag dela med mig av. Jag vet att jag har skrivit om tid förut, men då handlade det mer om var vi gör av den tid vi har. Den här gången går tankarna åt ett annat håll.

Att väldigt många av oss är tidsfixerade kan nog de flesta hålla med om. Vi är bundna av dygnets timmar, att få plats med alla våra måsten och utöver det gör vi också allt för att hinna med vad vi verkligen vill göra. Men vår tidsfixering handlar inte enbart om vad vi ska hinna med. Vi tycks också vara fixerade vid tid när det kommer till vad som är "rätt och fel". Vi har våra idéer om att saker ska ta viss lång tid att genomföra, eller att vi inte kan göra vissa saker innan en viss tid har passerat. När människor har varit tillsammans i 10 år utan att ingå äktenskap är det inte sällan vänner och bekanta börjar fråga om det inte är tid att gifta sig snart. Om ett par gifter sig innan ett år har passerat börjar vänner och bekanta ifrågasätta om det inte är ett lite hastigt beslut att fatta.

Så, vad är egentligen rätt när det gäller tid, och vem beslutar det? Var finns det där livsschemat som avgör när allting ska ske och inte? Varför är vi så fixerade vid tid? Vi lever här och nu och vad spelar egentligen tiden för roll om vi kan leva på ett sätt som gör att vi trivs, mår bra och kan njuta av vår tillvaro?

Jag har kompisar jag har umgåtts med i över 10 år men som jag fortfarande inte riktigt känner. Sedan har jag vänner jag endast umgåtts i några månader som jag känner betydligt mer. Kan relationer någonsin handla om tid, eller handlar det om vilka vi är och om var vi står i livet?

Vi säger att alla människor är olika unika individer och att allting inte passar alla, men när det kommer till hur vi ska leva, om vad som anses vara rätt och fel tycks det inte längre gälla. Helt plötsligt ska alla människor ingå i någon slags universal mall där allting är uppdelat i tidsperioder. Här ska varje människa ta steg för steg, samtliga i samma takt. Inte för att det passar alla, men för att vi bestämt att det är så vi ska leva våra liv, bunda av tid, bunda av ickebevisade teorier om vad som är rätt och vad som är fel.

Jag går min väg, tar de steg jag vill i den takt som passar mig. Om jag gör saker för snabbt eller för långsamt i relation till den universala tidsmallen lägger jag ingen vikt vid.

Jag hoppas att det kommer en dag när vi slutar vara så fyrkantiga och inskränkta och att vi istället gör det vi vill, att vi lär oss att njuta av vår tillvaro och att vi gör det oavsett tid.

Igår och idag

Efter en härlig helg kom söndagen jag aldrig vill ska komma. Söndagen när Petter packar ihop för att åka hem. Den söndagen när känslorna svämmar över, hjärtat skriker och det känns som att hela jag ska gå sönder. Jag trodde att jag skulle vänja mig, och att både tomhet och saknad skulle lägga sig med tiden. Men det blir inte så. För varje gång vi kramas hejdå, för varje gång sakerna inte längre står i sovrummet, för varje gång jag lägger mig och sängen fortfarande är bäddad på Petters sida känns det som att min tillvaro krackelerar lite till och det gör ont, i hela mig!

Men även då saknaden är som störst, tårarna rinner som mest och längtan är enorm väljer jag att stå ut. Jag väljer att göra det för att det är värt det. Jag väljer att göra det för att jag funnit precis allt jag kan önska, och mer därtill.

Idag har jag varit nere på Cfl och efter sista lektionen kände jag mig rätt klen. Åkte hem, lade mig på sängen och totaldäckade. Dryga timmen senare vaknade jag och frös som jag kan tänka mig att en skabbräv gör i smällkalla vintern. Tog en stund innan jag insåg att jag hade feber.

Tanken med den här kvällen var att plugga, men det har inte blivit mycket av på den fronten. Nej, jag har istället legat nedbäddad med täcke i soffan och tittat på Idol tillsammans med barnen. Att vara sjuk ingår verkligen inte i mitt studieschema så jag har helt enkelt bestämt mig för att detta är en tillfällig svacka och att jag vaknar pigg och kry för mattelektion kl.8 imorgon bitti. Skönt!

När man inte är riktigt pigg, och tycker lite synd om sig själv känns det ändå bra att ha någonting fint att titta på. Dessa underbart vackra rosor fick jag av P i lördags och jag fullkomligt älskar dem. Tack igen ♥

                                                            

Nu har jag pratat i telefonen och fått lite distanskärlek såhär på en måndagskväll. Återstår egentligen bara att borsta tänderna och krypa ner i sängen nu. Efter två liter vatten och ett par alvedon kan det inte gå åt något annat håll än det bra, eller hur?! ;-)

God natt & massa kramar ♥

Bra beslut ger energi

Imorse vaknade jag och hade en känsla jag inte upplevt på ganska lång tid. Jag verkligen sprudlade av glädje och energi. Jag vet att min stund i skogen har gjort sitt, och klara tankar leder fram till bra beslut. Ett beslut jag tog var att hoppa av tyskakursen. Inte för att jag inte vill lära mig och inte för att jag är ointresserad, men för att det upptar alldeles för mycket av studietiden att lära in ett helt nytt språk. Jag tror säkert att jag hade klarat det, men någonting annat hade fått lida för det (exempelvis jag) och det är det inte värt. Det här kan nog vara ett av de bästa beslut jag har fattat under hela studietiden och det gav mig verkligen instant power.

Dagen blev precis så bra som jag visste att den skulle bli och jag har kommit igång med flera arbeten som jag inte tidigare hittat motivation till. Kvällen tillbringades tillsammans med Millan och Stina på flygfältet i Mohed, tutbingo såklart! Det är så otroligt fånigt att sitta i den där bilen, men jisses så kul vi har tillsammans.

"Det ska vara tyst i bilarna under spelets gång."
Kan någon snälla definiera ordet tystnad för jag tror inte riktigt att någon av oss känner till vad det är?! ;-)

Nu tänker jag krypa ner i sängen, sova gott och vakna med samma känsla som imorse. Jag har massor av skolarbete som väntar på mig och det tänker jag se till att vara klar med innan jag går på helgledighet.Tror inte det blir något bloggande förrän till veckan så jag passar på att önska en trevlig helg. Må den fyllas med precis allt du vill att den ska bestå av!

♥ Kram ♥

Skogen, naturen ~min plats på jorden

Efter att i flera kvällar ha försökt men inte lyckats kom jag äntligen ut i skogen igår kväll. Jag tog med Filip och åkte ut till pappa, hämtade min älskling (hunden Tara) och promenerade stigen som går mellan Olberget och Mo. Det är någonting speciellt som sker med mig när jag kommer ut i naturen, och jag fullkomligt älskar det! Med stillheten kommer ro, och när ro tar över kroppen kan jag inte göra annat än att landa. När jag landar känner jag med hjärtat, och tankarna är aldrig någonsin så klara & tydliga. I skogen finns också utrymme till andra reflektioner än de vardagliga, och allting blir så uppenbart självklart.

Jag har haft många tankar som har behövts sorteras, och nu har jag fått in en hel del i rätt fack vilket är skönt och befriande på alla sätt. Nu kan jag fokusera om och lägga i den där extraväxeln som varit i behov av lite service.

När jag gick där på stigen med Tara och Filip en bit framför mig tänkte jag också rätt mycket på hur saker framstår olika beroende på hur de vinklas och ur vilket perspektiv de ses. En och samma sak kan beskrivas på hundra olika sätt utifrån hur vi väljer att titta på dem. Alla har vi någon gång använt oss av uttrycket "göra en höna av en fjäder"och det är ett solkart exempel på hur vi lyckas förstora någonting som egentligen inte behöver förstoras. En fjäder är alltid en fjäder och bör så betraktas som en fjäder. På samma sätt kan vi också förminska saker eller händelser som är stora så att de blir obetydliga. Åtminstone inbillar vi oss det.

Hur vi agerar och tänker beror på referenser och var vi är i livet. Det som är stort för mig är kanske inget för någon annan. Men någonting jag är övertygad om spelar en väsentlig roll i hur vi betraktar saker är vår självkänsla och vårt psykiska mående. När vi mår bra ser vi knappt några problem. Vi ser fjäder - vi tänker inte höna. När vi mår bra och står stadigt med båda fötterna på jorden är vi mer rationella och okomplicerade. När vi är trygga behöver vi inte förändra, göra om, förstora eller förminska någonting, vi klarar av att se saker som de är och ingenting annat.

Jag tog dessa foton strax innan vi åkte hem som en påminnelse, eller snarare tydliggörare om att det är vinkeln som avgör hur vi uppfattar saker. Dessa blommor kan betraktas som de små blommor de faktiskt är...

 ...Eller kan de betraktas som gigantiska växter som når långt ovanför våra huvuden.

Det här handlar inte bara om oss själva, våra egna problem eller vårt sätt att betrakta våra egna liv. Det här handlar också om hur vi lägger fram saker till andra. Hur vi återberättar händelser samt hur vi pratar om oss själva och om andra människor. Kan du låta en annan människa vara bättre än du på någonting, utan att för den delen se ner på dig själv? Kan du se när du själv är väldigt bra på någonting, utan att känna dig tvungen att förminska det?

Tänk efter och ställ sedan frågan om det är bra, eller om det är någonting du borde arbeta med att förändra?

Jag har inget svar på den frågan. Jo, jag har mina svar, men när det gäller dig kan endast du veta...

♥Varma kramar ♥

Påtår

Söndag kväll, en kväll som mestadels bestått av tårar. Allt började med att jag tittade på ett videoklipp om djurmisshandel man publicerat för att få in namnunderskrifter. Jag har sett filmer från pälsindustrier tidigare och jag vet egentligen att jag inte klarar av att se det, men likt förbannat tittade jag. Här håller man i djuren i bakbenen, dunkar dem i backen och flår dem levande. Djuret slängs sedan åt sidan, skinnflådd men fortfarande levande...Lämnad att plågas in till sista andetaget. Det gör så ont i mig att jag inte vet var jag ska göra av mina känslor. Mitt hjärta stannar, på riktigt! Jag kan inte för mitt liv förstå hur man som människa kan leva med sig själv efter att ha utfört något liknande. Jag är inte dum och förstår naturligtvis att det handlar om pengar, men jag vet också att inga pengar i världen skulle kunna få mig att ens tänka tanken. Jag försöker vinkla det från alla olika håll för att förstå, men det går inte. Hur är man egentligen funtad för att klara av att plåga livet ur en levande varelse? Hur är man egentligen funtad när man väljer att köpa en päls?

Som att det inte var nog med filmen har allt möjligt dykt upp och fyllt tårkanalerna till bredden och det har svämmat över, gång på gång i flera timmar nu. Jag är så glad och tacksam över att ha Petter i mitt liv men det går inte att komma ifrån att det är jobbigt att vara ifrån den människa jag vill helst av allt bara vill vara nära. Jag som har trivts så otroligt bra med att vara ensam. Att komma hem, stänga dörren och ha egentid, att vara jag med mig själv. Nu är det inte skönt längre, det känns bara tomt...

Ovanpå detta kom en otrolig längtan efter mormor över mig. Skulle bara vilja få den där strykningen över kinden och höra hennes stämma när hon säger "lilla gumman". Vill höra hennes skratt och känna doften av hennes nybakta frukostbröd. Det spelade ingen roll att jag blev vuxen och mamma till hennes barnbarnsbarn, för henne skulle jag alltid vara just "lilla gumman". För henne kunde jag också vara lilla gumman. När mormor dog försvann också "lilla gumman" vilket jag kommer att sakna så länge jag lever.

Jag har också gråtit tacksamhetstårar över att vi alla firade mammas födelsedag på det varma & härliga sätt vi gjorde. Ska jag vara ärlig trodde jag inte att hon skulle få uppleva sin femtionde födelsedag.

Många bäckar små kan tydligen resultera i floder av tårar. Fördelen med att gråta en hel kväll är att det inte finns så mycket smink att tvätta bort när det väl är dags för det. Nu har jag nog gråtit klart tror jag och nu är det dags för välförtjänt sömn efter att ha ägnat cirka 16 av helgens timmar till att agera flytthjälp, tre timmar åt tvättstuga och cirka 6 timmar till sömn. Imorgon är det full fart framåt som gäller och då finns inget utrymme över till några tårar. Avslutar med en låt från 70-talet. Delar av denna text ramades in och ställdes på ett bord bredvid mormor där hon låg när hon gick sin väg över till änglarna.  ♥ ♥ ♥

The Love I Found in you

Kanske inte världens bästa låt och heller inte världens bästa sångare men en text som är underbar som jag vill tillägna min älskling

.

Saknar & längtar efter dig Petter ♥ Du är fantastisk!

  

Tyskland & Kina

Fredagen har tillbringats ihop med tyskabok +cd-skiva. Hade deadline på första inlämningsuppgiften idag. Nu är den inskickad, och efter att ha slitit bort några hårstrån från skallen tror jag att jag lyckades hyfsat. Uttalet är dock någonting jag måste nöta in för nu låter det inte riktigt klokt :/

Kvällen spenderades tillsammans med Kevin på, enligt honom, bästa sätt. Vi har varit på kinarestaurangen och ätit 2-rätters: Vårrullar till förrätt och Kevins favorit; ris med kyckling till varmrätt. Tyvärr orkade vi ingen efterrätt så den får vi ta en annan dag =) 

När vi kom hem bäddade vi ner oss uppe på Kevins rum och tittade på film. Han fick vara vaken så länge han ville för mig, men det tog inte lång stund förrän han slumrade sött. Härlig kväll med den stora men ändå lilla sonen, det gillas skarpt!

Jag försöker ta tillvara på tiden med barnen så mycket jag kan, under de förutsättningar som finns.
Dessa år kommer aldrig någonsin tillbaka, och det går så mycket snabbare än jag egentligen förstår.

Att se & höra barnen skratta hjärtligt är bland det bästa som finns, det värmer hela vägen inifrån och ut.

                                                                            



♥ ♥ ♥ Ögonblick av sann lycka ♥ ♥ ♥



tyska i höstrusk

Floka har varit i farten igen! Är det inte tvättstugan eller föräldrarmöten så är det skola. Fel dag rätt tid, alternativt rätt dag men fel tid, det är jag i ett nötskal. Lyckligtvis brukar jag alltid vara ute i förtid, så det finns oftast en möjlighet att fixa till det ;-) Tur för mig att jag fortfarande läser de flesa ämnena på distans för hur skulle det annars gå? Jag skulle irra omkring där nere och göra både lärare och mig själv fullkomligt galna.

Hur som helst åkte jag hem igen. Nu sitter jag med tyskan och försöker förstå vad jag läser fastän jag inte har en blekaste lilla aning. Tror banne mig att jag ska förbjuda svenska här hemma nästa helg. Jag tycker i alla fall att det är en klockren idé, är dock inte lika säker på att Petter uppskattar mina planer ;-)

Jag tycker det är fascinerande med väder, att det kan skifta så mycket både i luftfuktighet och temperatur från en dag till en annan.

Igår: 21 grader varmt och strålande sol

 

Idag: 14 grader varmt och en hel del regn



När det är 14 grader ute och regnet smattrar på fönstren är det ett ypperligt tillfälle att tända en massa ljus! Speciellt när det ännu inte kommer någon värme från elementen, trots påslagning.

Jag måste trivas där jag arbetar. Att sitta i ett rått och dunkelt rum, och samtidigt känna mig bekväm är helt omöjligt. Därför gillar jag distansstudier. Det är helt upp till mig hur jag vill arbeta och jag styr också plats & miljö. 

 Nu är det dags att åka ner på skolan igen och den här gången är det rätt! Tror jag ska ta mig ett hett bad när jag kommer hem för att senare bädda ner mig i soffan och lyssna på ett antal tyskafraser, vackert värre!! ;-)

Onsdag

Igår satt jag nästan hela dagen med näsan i matteboken, penna i handen och räknade som aldrig förr OCH jag tyckte  till och med att det var kul.

- Ursäkta, men vad hände liksom?!

Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle känna, eller säga, att matematik är kul. Kanske är det inställningen trots allt? Jag har bestämt mig för att det ska gå bra och att jag ska släppa gamla föreställningar. Problemet för mig har aldrig handlat om att jag inte kan räkna. Problemet har varit att visa hur jag räknar och att göra det på rätt sätt. I min värld ska det inte spela någon roll hur jag gör, huvudsaken jag uppvisar rätt svar. Visst låter det rätt logiskt? Men de som VET säger annat så det gäller att tänka om och tänka rätt;) Just nu tänker jag försöka hålla fast vid den här känslan, även när det kommer uppgifter jag fastnar i. Det ska ju inte vara alldeles för enkelt heller, då blir det ju inte någon utmaning, eller hur?! ;-)

Under flera dagar nu, så även denna, har jag vaknat strax innan klockan ringt och jag tycker det är så skönt. Jag skjutsade Filip till skolan och Kevin till Hällåsen för friluftsdag. Själv åkte jag hem och slog mig ner vid datorn för att plugga, men kunde inte riktigt fokusera. Jag kände sådan stark längtan att komma ut i naturen och vädret gjorde inte den längtan mindre, så jag packade ner det jag behövde i studiematerial samt lite fika och åkte ut till havet. Väl där bredde jag ut min filt på en stor sten, plockade fram mina böcker och läste...och läste...och läste. Det var så fantastiskt rofyllt och en verkligt optimal miljö att vistas i när det gäller att suga i sig kunskap.

På eftermiddagen fick jag lite egentid med Kevin då Filip följde med en klasskompis direkt efter skolan. Dessa stunder är så värdefulla för mig. Det är då jag kan prata med honom riktigt. Det är under dessa stunder han verkligen lyssnar. Det är under dessa tillfällen han själv pratar, berättar om olika händelser och vågar säga saker han vanligtvis undviker när andra, i synnerhet Filip, är med. Jag vet att det inte bara är jag som mår bra av egentid med honom, även Kevin myser på att få ha mig själv ibland. Det behövs, och vi skulle egentligen ha betydligt fler sådana stunder än vi har idag.

Som avslutning på dagen hade vi onsdagsmys framför teven där både choklad och ostkrokar ingick. Tänk vad kul det är med barn som nästintill aldrig får godis eller snacks annat än på helgen. De uppskattar verkligen det där lilla extra, och dessutom får det får den mysfaktor jag vill att det ska få.

Det märks väl att skolan har satt igång igen. Jag ser knappt röken av barnen som äntligen har fått hem sina semestrande klasskamrater :) Jag tycker om att de har kompisar att leka med. Det finns alldeles för många barn som sitter instängda på sina rum för att de är ensamma och inte har någon att leka med, sorgligt men tyvärr sant.

Imorgon är det plugg som gäller för hela slanten. Matte, tyska och geografi står på schemat. Tyska...Jag har aldrig (!) läst tyska. Jag kan bara ett fåtal ord, och tre av dessa får avsluta nattens bloggande.

♥ Kuss und Umarmung ♥

På G

Nu är fröken Fors (det vill säga jag) på G igen. Vardagen börjar sakta men säkert ta form, även om rutinerna ännu inte riktigt har infunnit sig. På måndag börjar skolan på allvar & då är det femte växeln som gäller redan från start :)

Jag har hittills varit sysselsatt från morgon till kväll denna vecka och känner mig nöjd med vad jag har lyckats åstadkomma. Förutom allting jag har behövt göra inför skolstarten har jag sett till att boosta mig med en massa härliga människor. I måndags Millan, Igår Cathy & Malin och idag Marcus. Dessutom tog jag också en sväng förbi Värmestugan, drack kaffe och surrade bort en timme (kanske två?!)

Kvällen tillbringade jag tillsammans med Erica och fick då också passa på att tycka synd om henne.

För tre eller fyra år sedan fick jag och syrran ett varsitt presentkort i julklapp. Presentkortet innehöll massage, ansiktsbehandling, klippning och styling på en större salong i Karlstad. Våra respektive hade planerat att vi skulle få bli riktigt omhändertagna, och vi skulle få uppleva det tillsammans. Vi var naturligtvis väldigt glada och såg så fram emot detta. Vi hade svårt att få till en helg när det passade oss båda, men bestämde till sist en helg då jag skulle åka ner. Vi planerade allt och Erica skulle ringa och boka tid för oss. På kvällen ringer hon till mig och berättar att salongen gått i konkurs. De var fortfarande verksamma men tog inte längre emot några presentkort. Kan ärligt säga att det rann både en och två tårar den kvällen. Fy bubblan!

Hur som helst har den där händelsen varit mer eller mindre preskriberad, till idag...

...För två år sedan, när Erica fyllde 30 fick hon presentkort av oss på live it. Nu har hon bokat in tre olika saker, varav en var kroppsmassage som hon skulle njuta av denna eftermiddag.

Blåst på konfekten :P

 Lycklig och förväntansfull knallar hon till salongen efter jobbet, går in, säger glatt sitt namn och att hon bokat tid för massage. Poff! Som ett slag i ansiktet får hon reda på att hon minsann inte kommer att få någon massage eftersom det inte var idag hon hade tid utan IGÅR! En gång ingen gång, två gånger... Herrejösses vad tråkigt :/


Imorgon ska jag jaga vidare efter några böcker, göra en intervju, städa och förhoppningsvis få med någon av mina bingovänner till Mohed ;)

Ha det bäst!

Kram ♥

Aliquam vitae

Lorem ipsum ad aliquid quod voles tuae vitae
Nullam hendrerit
Minus computare 

Nisl saepius
Audi et amor
Ne oderis
Noli dolere
Tollite singuli litte casu possis
Carpe diem

Du är fri att göra vad du vill med ditt liv

Uppmuntra förändring

Oroa dig mindre 

Le oftare
Älska mer
Hata inte 
Ångra inte
Ta varje liten chans
Fånga dagen

Längtan och konsekvenser

Jag brukar oftast ha en klar tanke med vad jag tänker blogga om. Just inatt har jag ingen aning om vad jag ska skriva, men känner att jag måste få ur mig lite i alla fall.

Det har varit en riktigt tuff vecka med mycket saknad, och dessutom en hel del massa tjafs på hemmaplan. Har en Kevin som är allt annat än i balans och han tycker (på riktigt) att det är han som borde få bestämma här hemma. Det tycker inte mamman! Idag gick det så långt att datorn, som i vanliga fall befinner sig till barnens förfogande på övervåningen, numer ligger nere i mitt sovrum. Jag är egentligen inte för straff, men jag tycker definitivt inte att barnen ska kunna bete sig precis hur som helst och ändå få göra allting de tycker är kul. Jag tror att det är min uppgift som mamma att göra allt jag kan för att mina barn ska lära sig att ta ansvar, och att de själva ska upptäcka att det lönar sig bäst att lyssna, att respektera och att vara snälla mot varandra.

Datorn har kommit att vara en central roll i Kevins liv, någonting jag inte gillar och den enda som kan göra någonting åt det är jag. Därför tog jag beslutet att datorn hädanefter endast kommer att fungera som belöning. När grabbarna har skött sig, gjort vad de ska och varit snälla mot varandra kan de få spela dator en timme. Förhoppningen är att de kommer att välja att inte bråka eftersom det blir så mycket bättre då.

Jag tycker att jag har två helt underbara grabbar på alla sätt och vis men någonting har hänt. Kevin är i en känslig ålder, där hormonerna börjar säga sitt och det förstår jag. Men jag kommer aldrig någonsin att tycka att det är en ursäkt för att få bete sig illa och vara otrevlig. Han måste lära sig att välja det som är bäst, inte bara för andra utan för honom själv.

Jag tror att han behöver börja med någon sport igen. Fotbollen gjorde honom gott, och även om det var hans eget beslut att hoppa av, tror jag han saknar den. Jag saknar den! Jag saknar både föräldrarna och ungarna. Inte konstigt med tanke på att fotbollen var en så stor del i vårt liv under ganska många år. Att åka på matcherna, cuperna, att stå i kiosken, att stå och heja på, se hur grabbarna utvecklas säsong efter säsong...Jag tror att han saknar gemenskapen precis lika mycket som jag gör. Ska sätta mig här i veckan och titta vilka olika möjligheter som finns för honom. Håll tummarna att det går vägen!

Nu laddar jag inför skolstarten. Funderar var sommaren egentligen tog vägen, men konstaterar i samma veva att det liksom alltid är så jag känner. Längtar overkligt mycket efter Petter och hoppas att dagarna liksom bara rusar fram till fredag, därefter får tiden gärna stå stilla ett tag. Helgerna är alldeles för korta, veckorna för långa, och vem fan kom på att man skulle behöva arbeta för att få lön? Vilken korkskalle ;)
                                                                    
                                                       ♥ Puss & kram ♥